Matcher att minnas

Jag vet att den här bloggen i första hand handlar om fotbollen som spelas innanför de brittiska landgränserna. Men det spelas ju faktiskt fotboll i övriga Europa jämväl. Och den är tamejtusan inte så tokig den heller, ska klargöras.

Jag tror inte att det har undgått någon vid det här laget, men som fotbollsdåre - vilken liga vi än snackar om - är det omöjligt för mig att negligera berörandet av en match som mycket väl kan vara 2000-talets hittilldags bästa, eller åtminstone roligaste att åse. Lördagens version av supermötet El Clásico gjorde skäl för sitt namn.

I en match avgörande för säsongsavslutningens upplösning går Barcelona in på Bernabeú och kör över hemmalaget. En magistral uppvisning. "Campiones" gick att läsa på Eto'os läppar. Tro katten det.

Säsongen 05/06 skedde en liknande förnedring inför den vitfärgade hemmapubliken på Bernabeú. Huvudperson för Barca och som till och med hyllades av Realfansen då? Som ni säkert minns: Ronaldinho, i sina storhetsdagar.

I lördags var det - inte lärjungen Messi som förvisso stod för två baljor - utan mittfältsgeneralen Xavi som var planens gigant. Den passningskvalitet och det spelsinne den herren besitter är inte humant. Det är det inte.

Under loppet av tre veckor har vi nu fått bevittna tre iögonfallande och målrika matcher som med all rätt kan räknas in bland de senaste årens allra bästa. Förutom 2-6-föreställningen talar jag naturligtvis om de bisarra 4-4-matcherna, Chelsea-Liverpool och Liverpool-Arsenal. Personligen har jag annars två favoriter de senaste fem åren; Holland-Tjeckien i EM 2004 där tjeckerna vände 0-2-underläge till uddamålsvinst, samt VM-semin mellan Italien och Tyskland 2006.

Och när vi väl talar underhållande matcher och El Clasicó ska icke 3-3-matchen på Nou Camp 06/07 förglömmas, där en viss 19-årig argentinare gjorde hattrick och fick sitt verkliga genombrott.

***

Jag låg onödigt länge in på natten och såg på fotbollsklassiker som visades på favoritkanalen ESPN Classic Sport. Att det var matcher Liverpool och Newcastle emellan som var huvudtema hindrade mig inte en sekund.

Säsongen 98/99 möttes lagen redan i den tredje omgången, på St. James Park i Newcastle. I den engelska VM-truppen - som gjort sorti ur turneringens åttondelsfinaler i ett straffavgörande mot Argentina ett par månader tidigare - hade en 18-årig anfallstalang något oväntat tagit plats. Med ett vackert solomål i just den matchen mot Argentina fick ynglingen sitt stora internationella genombrott. Samme yngling såg på St. James Park till att bortalaget besegrade Magpies relativt enkelt. Efter första halvlek (och full tid skulle det visa sig) stod det 1-4, fördel Liverpool. Michael Owen gjorde tre av målen.

89 landskamper, en Ballon d'Or-utmärkelse, en utlandsejour och tio år senare satt samme Owen på bänken när Liverpool tog emot Newcastle på Anfield. I svartvita färger.

Owen är inte längre den sprudlande, talangfulla målskytt han för ett antal år sedan växte fram att vara, och till följd av de oupphörliga skadeproblem han dragits med har de primära egenskaperna - framförallt kvickheten - gåtts miste om med åren.

Jag frågar mig om det är den speciella spelstilen som "dör i förtid" och som är alltför angelägen om skador, vilket tär på spelaren i högre grad och tar kål på dennes karriär tidigare. I sådana fall, ligger Walcott - vars spelstil och tidiga karriäristiska framgång liknar Owens en aning - i farozonen. Den vindsnabbe anfallaren/yttermittfältaren är redan träget drabbad av skador - liksom Owen, och båda två slog i väldigt ringa ålder igenom i landslaget.

Walcott går mot en lovande närmaste framtid, men kommer han verkligen med sin rapida spelstil att hålla i tio år till? Owen gjorde det inte.

***

I vanlig ordning brukar bottenlagen lägga i en extra växel när det kommer till de sista, livsavgörande omgångarna. De som tidigast, fortast och effektivast når upp till högsta växeln brukar klara sig. Den här säsongen kan Hulls rekordartat tidiga växelupptrappning komma att avgöra. Inget av de i högsta grad ifrågavarande, jagande lagen verkar nämligen ha krafter nog att lägga in den där sista, tunga växeln som krävs.

Newcastle-Middlesbrough nästa helg kommer att bli totalt avgörande i striden de lagen emellan. Matchhjälte: Michael Owen månne?

För övrigt behöver inte Joey Barton visa prov på sin sinneslöshet längre. Efter åtskilliga slagsmål, fimpar i medspelares ögon och vansinnestacklingar är det dags att stänga av vettvillingen från all fotbollsverksamhet på livstid.