Lite subjektivitet i mörkret?

Såja.

Nu är det bättre. Tog mig till Gamla Ullevi för att fundera över annat än helgens självmålstankar. Dagarna efter säsongens första Big Four-möte och säsongens första knutna nävar tjongandes i soffbordet kan jag nu distanserat rikta blickarna tillbaka till Old Trafford. Tack vare Göteborgs magistrala uppvisning på Gamla Ullevi sitter jag sedan igår kväll åter med småleende läppar. Samma leende som en dag tidigare smalnat från ett brett euforileende (Arshavins mörsare) till en suckande bittermin.

Hur mycket färgblindhet jag än försöker inblanda kan jag faktiskt inte se att resultatet var rättvist. Jag kan sitta och hylla Unitedspelarnas vilja och ihärdighet att vända ställningen, men jag kan - ur den spelmässiga och målchansstatistiska vinkeln - aldrig någonsin erkänna att Man United var värda segern. Matchen vändes när Ben Foster parerade Van Persies styrning och avgjordes på individuella hjärnsläpp av Almunia och för dagen excellente Diaby.

Som Gooner är jag stolt över hur mitt unga Arsenal vågade spela ut mästarna på Old Trafford, vågade stå upp. Men besvikelsen över de tappade poängen kommer att sitta fastsvetsad länge.

Jag tycker att det är intressant att se United-fansen vända kappfanskapet efter vinden när de buar ut Eduardo. Samma människor som i flera års tid vänfast försvarat sin egen Ronaldo vid samma typ av filmningssituationer, vilka i det fallet gällde ungefär en-två gånger per match.

Men eftersom Eduardo tydligen är den enda spelare som någonsin förstärkt en situation till sitt eget lags fördel ska han inte bara hängas ut som tidernas värsta fuskare i media och motståndarsupporterskap, utan dessutom straffas med en två matcher lång europeisk avstängning av Uefa.

Subjektiva listan?

Het.
Theodor Elmar Bjarnason - Andrey Arshavin.

Hetare.
Hannes Stiller - Thomas Vermaelen.

Ännu hetare.
Hjalmar Jonsson - Abou Diaby.

Och så hetast.
Gustav Svensson - William Gallas.


Och där gick gränsen för hur mycket allsvensk fotboll som får plats på den här bloggen.

Nu finns det inte tid för mer, eftersom det är dags för spansk ligadebut för en Zlatan Ibrahimovic.

London i centrum

Två huvudstadsderbyn, två bortatriumfer.

Tottenham öser på i tabelltoppen och börjar - med dagens utan-att-imponera-men-tre-poäng-ändå-mentalitet - mer och mer likna ett utmanande topplag. Tack vare Carlton Coles kvittgåva och Lennons plötsliga ingivelse att gå förbi sin back på insidan får Spurs vidareuppleva serieledarkänslan ytterligare några dagar. Vårens positiva formkurva har förblivit och byggts på, så här långt. Det fundamentala ligger i balanserade centrallinjen King/Bassong - Palacios/Huddlestone - Keane, medan det oväntade, banbrytande kommer från ytterkanterna Lennon och Modric samt fullbordande Defoe. Det blir intressant - inte roligt, vill Arsenal-hjärtat mitt högmält poängtera - att fortsättningsvis följa Redknapp och kompanis jakt på Big Four.

Drogba och Anelka fortsätter att söka det där samspelet som ska ge Chelsea titeln, och idag på Craven Cottage såg det ut att finnas där.

När mästarna efter 0-0 i paus på nyomdöpta DW Stadium ifrågasattes som värst demonstrerade inte minst firma Rooney/Berbatov varför Man United härmed ska tas på allvar även i år. Och det är inte bara flyktande portugiser som kan skjuta frisparkar - Nani kan också.

Tre heta:

Defoes vrist.
Engelsmannen gav i landskampen mot Holland en aningens antydan på att målformen och självförtroendet nu finns där, och säsongsinledningen kunde inte vara tydligare i sina försök att bevisa det faktumet. En given skytteligautmanare i slutändan om skadorna hålls tillbaka.

Borgen Turf Moor.
På förhand skulle Burnley ta sina överlevnadspoäng på hemmaplan mot de andra bottenlagen. Inte mot de förmodade, säg topp sex-lagen. Kan med hemmasjälvkänslan - likt Stoke med sin Britannia Stadium i fjol - göra Turf Moor till sin nyckelspelande poängborg.

Pånyttfödde Abou Diaby.
Den gänglige fransmannen med Premier Leagues häftigaste förnamn, Vassiriki, har inte direkt östs över med Arsenalsupportrars lovord sedan ankomsten, men de två målande bredsidorna mot Portsmouth har gett oss hopp om att han till slut, i år, tar det där klivet som gör honom till den - om än väldigt offensive - verklige "nye Vieira". Så att vi slipper det där uttjatade uttrycket.

Top of the Table

Så var vi igång. Tre månaders trånande efter Premier League-fotboll är över. Drogba gav Carlo Ancelotti och ett inte alls imponerande Chelsea tre nödvändiga poäng och lite andrum, Wigan chockade Villa Park och ett inför säsongen uträknat Arsenal glimtade till med kontringsfotboll som liknade "Unbeaten"-säsongen 2004. Samt mycket, mycket mer givetvis.

Chelsea-Wigan 2-1
En gammal kliché hade kunnat beskriva Stephen Hunts ledningsmåls publikinverkan på Stamford Bridge - om den nu hade varit verklighetsskildrande i sammanhanget. För Hunt - som bekant vållande till Cechs sköldpaddehjälmstvång - allt annat än tystnade Chelsea-fansen. Från och med avspark uttryckte de högljutt sitt misshag gentemot Hunt - och inte blev buropen färre när denne gav sitt Hull ledningen knappa halvtimmen in i premiärmatchen. En, två stunders virtuositet från Didi Drogba räddade Chelsea från något som kunde liknas vid ett premiärfiasko. I helhet var det en långt ifrån storvulen säsongsstart, men - tre poäng är vad det är och är nödvändiga att ha med sig från en hemmamatch mot Hull.

Aston Villa-Wigan 0-2
En säker hemmaseger på förhand. Förbluffade miner i efterhand. Förlusten av Steve Bruce blev för mig avgörande i vilket tabellparti Wigan skulle placeras, men kanske har man i spanjoren Martinez hittat en fullvärdig ersättare som - precis som Bruce - har förmågan att få ut maximalt plus lite till av sitt späda spelarmaterial. I ecuadorianen Rodallega finns potential. Finns säsongens både lag -och spelaröverraskning i västra delarna av "Greater Manchester"?

Blackburn-Man City 0-2
Blackburn saknar efter flykten av Santa Cruz en riktigt målskytt. Saknas gör också ett kreativare mittfält (Pedersens form för två säsonger kommer aldrig åter; Dioufs påhitt håller inte i Premier League), en stadig målvakt och en sammanhängande försvarslinje. Jag är på riktigt oroad över Blackburns serieöverlevnad. Sam Allardyce stavas min enda anledning till en trots allt hyfsad säsong.
Manchester City? Jag är rädd att det var en start precis vad de behövde. Två svagheter finns dock fortfarande; kapten Dunne och tränare Hughes. En nyckel är att stjärnorna som förpassas till bänken inte tjurar och påverkar moralen i truppen. Rotation kan bli viktigt att nyttja åtminstone på anfallsfronten.

Bolton-Sunderland 0-1
Min personliga tillbedjan i Bruce gör det svårt att se Sunderland på undre halvan. Det, och kloka nyförvärv i Cana, Bent och Cattermole gör förhoppningarna höga på säsongens Sunderland. Centrallinjen Cana-Cattermole/Richardson ; Jones-Bent ser tung ut och gamle Spurs-målvakten Fülop (Man of the match idag, enligt BBC) är underskattad. Trots ankomsten av paraguayanske landslagskaptenen Paulo Da Silva behövs ytterligare förstärkning av defensiv aspekt. Den försvarsmässiga biten kan vara den svaga. Men, kunde han göra Bramble till en försvarare i Premier League-klass kan tamejfanken vem som helst överprestera under Bruce ledning.
I Bolton ska Elmander ta spjutspetsrollen och utveckla sitt målsinne, medan aggressive Kevin Davies ligger bakom. Elmander skapar chanser med sina envisa djupledslöpningar men är inte den måltjuv som krävs i den rollen. Men vem behöver en måltjuv när en målskytt som Matthew Taylor finns till förfogande?

Portsmouth-Fulham 0-1
Stabil defensiv och effektivitet i kontringar och på fasta är trenden i de vita delarna av södra London även denna säsong. Inget annat går väl att vänta sig när det är Roy Hodgson som styr. Mycket riktigt, en inte alltför djärvt förväntad uddamålsvinst gällde på Fratton Park. Att Hangeland stannar är en fundamental förutsättning för en återupprepning av övre halvan-placering för Fulham.
Ägaruppköp, ny manager samt flertalet värvningar krävs för att Portsmouth klarar sig kvar.

Stoke-Burnley 2-0
Premiärresultatet är givetvis ingen katastrof för Burnley. Nykomlingarna ska rikta fokus på hemmamötena med övriga bottenlag. En förlust på Stokeborgen Britannia är inget att gräva ner sig för. Stoke kan inte helt omöjligt upprepa tolfteplatsen från i fjol, även om vissa erkända recept nu är lättlästa och medvetna för de flesta motståndarna. Unge Ryan Shawcross är nyckelfigur i årets Stoke.

Wolverhampton-West Ham 0-2
Championship-mästarnas försök att spela underhållande, positiv fotboll kan - likt West Bromwich häromsistens - bli dess fall. En ung, charmerande spelartrupp med spelande fotbollstankar har väldigt svårt att emellanåt ta till den där grisfotbollen som tyvärr krävs för att hänga fast vid de andra lagen därnere.
Även i West Ham behövs en eller annan offensiv kraft då tuffe Ashton är allt för skadad allt för ofta. Utspelade under större delen av andra halvlek på Molineux, men ändock tvåmålssegrare. Positivt, så klart.

Everton-Arsenal 1-6
En överkantig 3-0-ledning i paus följdes upp av utnyttjande av de stora ytor Everton lämnade kvar i sina bleka försök att jämna ut första halvlekens försvarsmissar. Kontringsfotboll är en kurs Wengers Arsenal alltid har bemästrat mer än väl, och matchutvecklingen föll ut idealisk för tekniska, bollskickliga Gunners.
Trofast hopp - utan utdelning i slutändan - är någonting vi Arsenalfans tvingats förlita oss till under fem raka säsonger, och ingenting känns mer hoppfullt än en premiärseger med fem måls marginal på Goodison Park. Nye belgaren Vermaelen var bland planens främsta, fick göra ett mål och visade gång på gång prov på en spänst med endast Bendtners femsekundersmål mot Spurs som dess like. Kaptenen Fabregas gjorde två mål och spelade fram till två, och hyllade nyss avlidne Daniel Jarque på ett vackert vis. Man of the Match.
För Everton är det nya tag som gäller. Glöm, kom tillbaka.. Organisera om taktiken på defensiva fasta..

Imorgon, två inte så pjåkiga matcher:
Man United-Birmingham - 14.30
Tottenham-Liverpool - 17.00

Det ses fram emot. Innan det ska jag sova länge.

Predictions 09/10

Vem är jag som lämnat bloggen tom från Premier League-bloggande veckan innan premiär? Tabelltipsen flyger fram och tillbaka som propellerbesatta bullterrierhundar mellan krönikörer och experter. Jag själv har naturligtvis tagit fram mina egna säsongsprognoser vad gäller sluttabell, skyttekungar, genombrott osv. Finns det någon högre tid att dela med sig av sina spådomar än mindre än en timme före premiären?

Sluttabellen alltså. Motivering hinns inte med, så det får bli vid något senare tillfälle, men för trovärdighetens skull behöver spådomarna nedplitas före avspark, 13.45. Så, here we go:

1. Chelsea
2. Liverpool
3. Manchester United
4. Arsenal
5. Tottenham
6. Everton
7. Manchester City
8. Aston Villa
9. Sunderland
10. West Ham
11. Fulham
12. Birmingham
13. Bolton
14. Blackburn
15. Wolverhampton
16. Stoke
17. Wigan
18. Burnley
19. Portsmouth
20. Hull

Skytteligavinnare? All-in. En skadefri Torres är Premier Leagues bästa striker, och även om han omöjligtvis förblir skadefri säsongen ut tror jag på spanjoren. Annars kommer Didier Drogba finnas med där uppe igen.

Genombrott? Det intressantaste valet är 17-årige Arsenalvirvelvinden Jack Wilshere. Men en annan Jack får min röst. Rodwell tar klivet in i Evertons startelva på allvar.

Överraskning? Ur lagperspektiv, Sunderland. Steve Bruce gör nya underverk i en ny stad. Reo-Coker, Villa, ersätter Barry på mittfältet och läromäster talangfulle Fabian Delph till höga höjder, och blir själv lagets viktigaste spelare i sin defensiva roll.

Besvikelse? Lagmässigt, Portsmouth. Spelarmässigt, Stewart Downing.

Först sparkade? Phil Brown tog Hull upp i finrummet och överraskade alla under förra hösten. Under våren och sommaren har ingenting gått Browns spel -och transferväg. Det för Hull i botten, och Brown från tränarbänken.

Nu, och åtta timmar framöver, är det soffan och tv-apparaten som gäller.

Vila i frid

Tänkte skriva en lång radda om Championship-premiärer, Bundesliga-toppmatcher och Premier League-previews, men jag har ingen lust längre. Det spelar ingen roll för tillfället. Tomhet, sorg och medlidande är känslorna.

Fotbollen, spansk som global, har drabbats av ytterligare ett tragiskt dödsfall.

Daniel Jarque var en nyckelfigur i det Espanyol som mirakulöst klättrade upp till tiondeplats i La Liga, efter att med bara åtta omgångar kvar ha legat allra längst ned i tabellen. Jumboplacerade, till synes avhängda och uträknade beslutade man sig för en sextonde raka säsong i spanska högstaligan, vann sju av de åtta sista matcherna med målskillnaden +15 och utklassade - bland andra - Valencia med 3-0. Nere i försvaret visade Espanyol-sonen Daniel Jarque vägen. Tre mål - mot en omänsklig Diego Forlan - släppte laget in under de här åtta omgångarna. Daniel Jarque tog sitt älskade Espanyol till en ny säsong i La Liga. En säsong som kommer att tillbringas i frånvaron av honom själv.

Inför La Liga-säsongen 09/10, den första på nybyggda stadion Estadi Cornellà-El Prat, utsågs 26-årige Daniel Jarque till ny lagkapten för Espanyol. Bara det visar prov på en fin klubbkärlek och en viktig personlighet såväl på som utanför planen.
- Jag trodde inte att den här dagen skulle komma så tidigt, men nu är den här. Det är naturligtvis en stor ära för mig att bli kapten för klubben i mitt hjärta.
Den nyblivne skepparen talade om goda klubbambitioner och den nya stadions lyftande lagpåverkan, men att man samtidigt skulle ta steg för steg och hitta stabilitet i den spännande utvecklingen. Utvecklingen han själv aldrig kommer att få uppleva. Utvecklingen som lagkamraterna får göra utan sin kapten, för sin kapten.

Vid en sådan här händelse är fotbollen svår att begripa. Omöjlig att ta in. Meningslös. Mina tankar går till familj, vänner, lagkamrater, ledare, supportrar samt övriga anhöriga.

Descanse en paz.

A Crippling Blow

Xabi Alonso till Real Madrid alltså. Eller för att anglisera frågan, snarare; Alonso lämnar Liverpool.

Jag skulle ljuga om jag sa att det var oväntat. För en flytt under sommaren har hängt i luften sedan.. tja, ända sedan förra sommaren då Benitez erbjöd Juventus att köpa spanjoren för att ha råd med Gareth Barry. Trots ett framgångsrikt år - dock utan titlar, vilket Alonso med stor sannolikhet har med bland argumenten för flytten - är känslan att relationen mellan de båda inte har varit bästa möjliga sedan Benitez försökte göra sig av med sin landsman. Det är kanske onödigt att spekulera kring orsaker till Alonsos beslut att flytta, men det kan troligen vara ytterligare en. Märkligare gör sig Xabis så oerhört starka vilja att flytta till Real Madrid. Real Madrid som samma spelare för några år sedan, när det blev flyttdags från Real Sociedad, ska ha "vägrat spela för", inte minst med anledning av sin baskiska bakgrund.

För Liverpool är det ett jätteavbräck förstås. I sin "länk-roll" mellan försvar och anfall, som lagets motor och speluppbyggare var han Liverpools kanske viktigaste spelare ifjol, även om det var framförallt Gerrard som på framträdande vis avslutade de Xabi-uppbyggda anfallen. Jag bestämde mig tidigt, efter Uniteds Ronaldo-föryttring närmare bestämt, för Liverpool som titelfavoriter - om de viktiga spelarna, läs Mascherano (till Barcelona enligt rykten) och Alonso, fick behållas. Jag ska inte gå så långt att jag påstår att Liverpool går miste om ligatiteln i och med försäljningen, för det är långt ifrån säkert. Men även den mest subjektiva, optimisttänkande Liverpool-supportern skulle tvinga sig erkänna att den redan långa vägen till nittonde ligatiteln plötsligt förlängdes avsevärt, för att bara någon månad tidigare ha varit kortare än på många år.

Det mesta i anfallsväg gick på ett eller annat sätt via Alonso, som med sitt variationskunniga spel gjorde uppspelen mer svårlästa, än om till exempel potentiella suppleanten Lucas tvingades sköta dem samma. En Aquilani - som spenderat så mycket tid med sjukgymnast och läkare att flickvännen blivit avundsjuk - skulle inte bara få svårt att till fullo axla Xabi-rollen utan skulle även behöva en halv, spelrik säsong på sig att växa in i den Premier Leagueska spelstilen. Någonting han enligt statistiken (14 matcher förra säsongen och 21 respektive 13 säsongerna innan det) aldrig skulle få chansen att göra.

Jag ställer mig tveksam till om Aquilani klarar av den fysiska aspekten av den engelska fotbollen. Hade Liverpool fått Barry skulle man haft en ersättare som man vet klarar av det engelska tempot och fysiken. Då hade försäljningen av Alonso inte varit lika förödande, som jag trots allt tror att den blir.

***

Att Darren Bent flyttar norrut till Sunderland gynnar - mitt Fantasylag. Jag uttog anfallaren som avbytare till det ordinarie anfallsparet Torres/Bendtner, men nu när han i och med flytten kommer att få mer speltid än den senare funderar jag på att göra ett byte. Det stora problemet är väl att ingen av dem kommer att göra de mål som ger mig de poäng jag vill ha. Så det bästa alternativet är kanske att ta in två andra - målfarliga - anfallare. Typ, Michael Owen.

Stay Young

Aston Villa hade förra säsongen en stabil startelva, om inte jämngod med de fyra storas respektive så inte långtifrån. Man hade ett antal vitala spetsspelare och en av ligans bästa managers med en tydlig spelidé. Vad som var Aston Villas problem kom att visa sig tämligen tydligt runt februari/mars. Truppen saknade bredd och med ett tufft spelschema med runt 60 matcher på en säsong krävs mer än en slagkraftig startelva. Utfyllnadsspelare, ersättare, rotation är nyckelord för att klara av en hel säsong utan skador och någorlunda trötthetstecken. Men för att inbringa duktiga "truppspelare" och för att skaffa sig den där bredden krävs pengar. Delvis därför har givetvis Big Four runnit ifrån övriga när det gäller den punkten, och därför kvarstår fenomenet Big Four.

Men om man som Aston Villa inte har tillgång till de där pengarna, om man inte har råd att bygga på sin trupp?

Jag hoppas att Martin O'Neill vågar släppa fram och vågar satsa på sina ungdomar. De ungdomar som inatt tog Aston Villa till seger i försäsongsturneringen Peace Cup. Det är vad det är, just en försäsongsturnering, men övriga lag i turneringen hette bland annat Real Madrid, Sevilla, Lyon, Porto (vilka de slog ut i semi) och i finalen straffade man Juventus efter 0-0 vid fulltid och förlängning.

Ungdomarna fick speltid, vågade ta för sig och det är tydligt att en stark ungdomsakademi finns att tillgå. Ynglingarna som hette Albrighton, Weimann, Lichaj, Herd, Bannan, Lowry spelade jämnt med ett Juventus bestående av Del Piero, Iaquinta, Melo, Chiellini etc, etc.

O'Neill (aka George Costanza) bör ha lärt sig en läxa från de senaste säsongerna då man gång på gång deklinerat under våren på grund av skört spelarmaterial. Det borde kunna gå att rotera bitvis till en viss grad och ge speltid åt sina hungriga pojkspolingar.

När Barry såldes tänkte jag att klubben inte skulle vara i närheten av de fyra stora kommande säsong, men jag tror faktiskt att det hade varit ett större avbräck om Stilyan Petrov gått sin väg. Aston Villa kommer utmana.

För övrigt har ni kanske märkt att jag i rubrikerna ofta inspireras av låttitlar från diverse genialiteter. Jag måste bara länka till den här. Bloody Genius (högerklicka och tryck på "Öppna ny flik" så kan du läsa vidare).

Cemeteries Of London

När José Antonio Reyes kom till Arsenal i januari 2004 beskrevs han som en av Europas största talanger. Han sågs som spansk fotbolls framtid och som Rauls potentiella efterträdare i landslaget. Han och Torres skulle bilda ett storslaget, ostoppbart anfallspar i många, många år framöver.

Reyes debuterade i den spanska andradivisionen redan som 16-åring. Två år senare spelade han 29 matcher och gjorde 8 mål i en playmaker-roll när Sevilla som nykomlingar slutade åtta i La Primera. Han hade varit en regelbunden kugge i de spanska ungdomslandslagen och nyckeldeltog i det spanska lag som vann U19-EM 2002. Året efter debuterade han i La Seleccion, i en 3-0-triumf mot Portugal.
- Jag såg hela min ungdom passera i revy framför mina ögon. Jag såg mig själv som den lille killen som önskade att han kunde bli lika bra som Emilio Butragueno. Som kämpade för att bli bäst. När du till slut står där och ska debutera i landslaget har du äntligen nått ditt mål, sade Reyes.

Under hösten blev det tre mål när Spanien kvalade in till EM-slutspelet, och fortsatta prestationer i La Primera ledde till allt konkretare intresse från europeiska storklubbar såsom Juventus, Liverpool och Arsenal. Även dåvarande Real Madrid-tränaren Jorge Valdano kurtiserade "unike" Reyes och liknade honom vid Raul;
- Han kommer alltid att vara välkommen till vår klubb och han skulle snabbt bli en av fansens favoriter. Han kan göra det mesta med bollen och har även ett starkt psyke. En fantastisk spelare.

Arsenal vann kampen om 20-åringen. På grund av Sevillas finansiella problem landade prislappen "bara" på drygt 10 miljoner pund, med möjligheten att kunna stiga ytterligare 7 miljoner pund. Något som hade inneburit en rekordhög övergångssumma för Londonlaget. Det var med blandade känslor han lämnade "klubben i sitt hjärta", Sevilla;
- Jag är världens lyckligaste man idag, samtidigt som mitt hjärta blöder. Jag lämnar det bästa laget man kan spela för i Spanien och går till det bästa laget i England.

Efter ett olyckligt självmål i sin andra match gjorde han bättre intryck på Arsenalsupportrarna när han på egen hand sänkte Chelsea i FA-cupen med två mål. Det första halvåret i England fortsatte i god anda för den unge spanjoren som i slutskedet med ett par avgörande mål i hög grad bidrog till att Arsenal som andra klubb i den engelska ligahistorien gick obesegrade genom en hel säsong. Samma sommar petades han överraskande ur den spanska trupp som misslyckades i Portugal-EM. Istället fick Reyes en nyttig, full försäsong, och inledde säsongen 2004/05 med att göra mål i samtliga av lagets sex första tävlingsmatcher, och ynglingen omnämndes som Månadens spelare flertalet gånger. Han såg ut att leva upp till sin enorma potential som kunde ha gjort honom till en legend i Gunners röda färger.

Så blev det aldrig. Formen dippade under vintern och spanjoren sade sig vantrivas med tillvaron i London och med den engelska kylan. Han citerades ha sagt att det fanns "elaka personer" i klubben. Trots ideliga rykten om en flytt tillbaka till hemlandet skrev han sommaren 2005 under ett nytt långtidskontrakt och deklarerade att han såg fram emot "många framgångsrika år till i Arsenal".

Oavsett det nysignerade kontraktet märktes det på planen att Reyes inte var fullständigt tillfreds med livet i England och säsongen slutade titellös i och med finalförlusten mot Barcelona i Champions League. Spanjorens hemlängtan gjorde sig allt påtagligare och flirten med Spanien och Real Madrid började. Genom att be Arsene Wenger att bli utelämnad för spel i Champions League-kvalet mot Dynamo Kiev för att inte vara "cup-tied" i turneringen för en annan klubb, gjorde han tydligt klart att en flytt från Highbury var vad han verkligen ville. Senare demaskerade han att det var petningen i finalmatchen som fick honom att lämna Arsenal.
- Du spelar alla matcher genom Champions League och sedan lämnas du vid sidan i finalen. Det var ett enormt bakslag. Jag gick miste om en av de viktigaste matcherna i min karriär. Det var verkligen svårt.

Istället för att återvända till "den bästa klubben man kan spela för i Spanien" attraherades han av större möjligheter. Även om beundraren Valdano inte fanns kvar på tränarbänken i Real Madrid blev det slutligen en flytt till den spanska huvudstaden för Reyes. Lösningen var ett lån över en säsong i utbyte mot Reals Julio Baptista. En säsong där han fick rikligt med speltid som offensiv vänsterspringare och gjorde sex mål. I den sista och avgörande La Primera-omgången hoppade Reyes in som avbytare och gjorde två utslagsgivande mål som tog laget till 3-1-seger och ligatiteln. Trots det hade han inte imponerat tillräckligt för att Real skulle välja att köpa loss honom och han skickades - till sin egen fasa - tillbaka till Arsenal och England. Wenger klargjorde dock tidigt att Reyes fick lov att lämna ånyo, och en köpaffär överenskoms med Reals lokalrival Atlético Madrid, från vilka han föregående säsong lånades ut till portugisiska Benfica efter en hygglig, absolut inte mer, säsong i La Primera.

När José Reyes återvände till London och sina gamla fans med Atlético för att spela Emirates Cup över helgen sade han att "alla spelare skulle vilja spela för Arsenal" och att han "hade en bra tid" där. Samma klubb som han uttalade sig följande om i september 2006;
- Både jag och min familj var missnöjda i London. Jag vill inte ens tänka på möjligheten att åka tillbaka.

Under matchen mellan Arsenal och Atlético i lördags buade Arsenalsupportrarna ut sin gamla favorit. Befogat och väl förståeligt, efter dennes flertalet negativa mediekommentarer om klubben sedan han bestämt sig för att lämna. Det till trots blev jag besviken när jag hörde buropen. För mig blev Reyes under sina 110 matcher inklusive 23 gjorda mål på två och en halv säsong en hjälte, och det har han inte slutat vara. Reyes var my kind of guy med sin atypiska, tekniska spelstil, och jag är säker på att han hade varit en världsspelare idag om han funnit sig tillrätta i Arsenal. Med kylan i England.

Torres och Reyes blev aldrig ett radarpar i det spanska landslaget. Den ene lyckades bättre än den andre, enkelt artikulerat. Den ene valde att tålmodigt stanna i sin spanska moderklubb ett antal år till för ytterligare etablering och mognad i La Primera, för att vid rätt tillfälle ta det jättelika klivet till Premier League. Den mogenheten blev avgörande när det blev dags för acklimatisering till den engelska fotbollen och till det brittiska klimatet. En acklimatisering Jose Antonio Reyes aldrig riktig lyckades tygla. Han lyckades inte bli lika bra som förebilden Butragueno, och han kommer aldrig att bli. Men Torres, han är på god väg.

Spelvärlden som läromedel

Letade nyförvärv till mitt Atlético Madrid på ett löjligt, men ack så tilldragande och oförskämt beroendeframkallande fotbollsspel. Min enda försvarslucka fylldes effektivt igen av Málaga-högerbacken Jesus Gamez. Det enda problemet är att han på sin profilbild är irriterande lik landsmannen Pepe Reina, vilket med hård kraft slår mig vareviga gång jag öppnar hans spelarprofil.