Den som väntar på något gott...

Arshavin-sagan fortsätter. Wenger dementerar idag på Arsenal.com uppgifterna om att Zenit och Arsenal kommit överens om en övergångssumma, som sent igår kväll publicerades på Zenits hemsida, och säger nu att "There is no news about Andrei Arshavin or about anybody else". Han säger även att han precis som laget väljer att fokusera på den svåra bortamatch som väntar imorgon mot tabellsexan Everton.
Detta gör han givetvis rätt i då högsta prioritet självfallet är att hänga på i ligatoppen, för annars spelar det ju ingen roll om ryssen anländer. Man spelar numera "ödesmatch" på "ödesmatch" som man måste vinna för att överhuvudtaget ha en möjlighet att plocka hem ligasegern, eller kanske ens en topp 4 placering. Samtidigt känner jag att det måste till åtminstone en förstärkning för att man ska ha kapacitet till titeln. Men just nu är det bäst att ta en match i taget, och vänta med eventuella nyförvärv tills i alla fall efter Everton-matchen. Att dagen före en viktig Premier League match koncentrera sig på att säkerhetsställa ett nyförvärv, som ändock knappast kommer att vara delaktig i matchen, vore dårskap som endast Spurs skulle ha vanvett till att göra. Gudskelov är vår käre Wenger en mycket vis och välbetänkt herre, och det är just att vänta till efter matchen som han ser ut att göra.

För jag är hoppfull och tror att Arshavin verkligen kommer att stå där som Gunner när transferfönstret stänger den 2 februari. Jag tror det.

En mycket glad nyhet som dök upp igår (var för fokuserad på Arshavin-affären så att jag glömde nämna detta) var att vår gode tjeck har börjat träna fotboll igen. Det är nu över ett år sedan vi såg Rosicky spela, och jag är oerhört nyfiken, och lite vetgirig, att få se honom på banan igen. Rosicky växte till att bli en av mina favoritspelare i Arsenal, men så ankom den där mystiska skadan och han glömdes bort.
Självklart kommer det antagligen att dröja ett par månader tills Rosicky är aktuell för match igen, men det är i vilket fall positivt och en bit på vägen att han börjat träna igen.

Jag har en förmåga att förälska mig i spelare som blir skadade. Inte efter att de blir skadade, utan innan. Eduardo frodades förra vintern till en av mina absoluta gunstlingar. Jag blev förtjust i hans effektiva och osjälviska spelstil, hans förmåga att alltid stå rätt i straffområdet och att han kunde blixtra till och avgöra i matcher där han varit i det närmaste osynlig. Lika kapabel han var under januari-februari förra vintern, lika förjävligt kändes det när han råkade ut för det där fasansfulla påhoppet signerat Martin Taylor. Inte bara för att han växt till att vara en viktig kugge i startelvan, utan även för mitt personliga svärmeri i individen och karaktären Eduardo.

Nu ska jag inte bli alltför sentimental, man måste se framåt. Eduardo är ju trots allt tillbaka, förhoppningsvis snart i A-laget också, och dessutom börjar det ju se positivt ut angående Rosicky.

Imorgon väntar "The Toffees" på Goodison. Det blir en rejäl karamell att bita i.