God Put a Smile upon Your Face

Jag upplevde aldrig Sir Bobby Robsons storhetsdagar, varken i Ipswich och England före min livstid, eller med medvetenhet under hans framgångsresa genom Europa på 90-talet. Det är med besvikelse jag återigen konstaterar att jag gått miste om någonting väl värt att uppleva på grund av min sena födelse. Jag har gått miste om en stor profil inom engelsk fotboll, men framförallt har jag gått miste om en varm, humoristisk och älskvärd personlighet som jag är säker på att jag hade varit väldigt förtjust i.

Jag minns Sir Bobbys tid i Newcastle - det var i slutet av den vändan jag så smått började fästa mig vid den engelska fotbollen - och jag minns hans ständiga, mjuka leende från St James' läktare under senare säsonger. När en välgörenhetsmatch mellan 1990 års upplagor av VM-finallagen Tyskland och England anordnades för Sir Bobbys cancerfond så sent som i helgen, glimtade det där leendet fram i vanlig ordning. Det är med det leendet, beskrivningarna om en hjärtlig och passionerad människa från nära kollegor och adepter samt den här videon jag kommer att minnas Sir Bobby Robson.

För så mycket har jag förstått; det är en stor fotbollsprofil och en väldigt, väldigt stor personlighet som gått ur tiden. En gentleman, ett geni.

"Hundratals, fullständigt hundratals" svarade Robson en liten grabb som undrade om han hade signerat många böcker under boksigneringen som ägde rum. När pojken lämnar butiken läser han i sin bok; "Till Jimmy, hälsningar från Bobby Hundratals".

El regreso

Mycket har hänt på transferfronten och ni har - gång på gång häpna och storögda - hängt med i det mesta. Det viktiga. Några förbluffande avslöjanden kan jag alltså inte bjuda på när jag efter en månads välbehövlig bloggsemester återigen samlar ihop trupperna om fem när den kommande kampanjen stormar allt närmare. Trupperna är lystnare än någonsin och kommer att göra allt för att satisfiera och fängsla.

Utan att strikt låta följas av särskilda linjer eller ligagränser vad gäller reflektionsämnen framöver kommer bloggens fulla fokus i två veckor att riktas mot Premier League och dess nystart. Därför passar jag på att kvickt avverka ett par spanska tankeanekdoter.

För att få det överstökat; jag har aldrig varit någon omåttlig dyrkare av Zlatan Ibrahimovic. Men jag ska inte låta negligera det faktum att rysningarna mer eller mindre löpte kapp över min kropp när Rosengård-sonen presenterades inför drygt 50 000 Barcelona-supportrar på Camp Nou häromkvällen. Jippot i sig var inte märkvärdigare än vad någon annan storklubbs stjärnvärvnings dito är idag, det är i den överdimensionerade utsträckning de hårt mediebevakade övergångarna drar sig nuförtiden. Men Barcelona är och förblir Europas bästa klubblag med en åtråvärd, välutvecklad visionsfotboll och är världens största och mest respekterade klubb. Més que un club, till och med. Zlatan Ibrahimovic, 27, från Sverige, blir nu en del av allt det där och ska vidareföra den evolutionen. Större, mäktigare och ärofullare blir det inte med svenska mått mätt.

Värvningen innebär en förändring, finslipning i ett redan överlägset Barcelona, ett mothugg mot Real Madrids nya lagbyg.. individbygge.

Men Real-supportrarna kan känna sig säkra den här gången. Det blir ingen upprepning av förra Galacticos-fiaskot. President Perez har nämligen lärt sig av sitt misstag att köpa in ett överflöd av offensiva krafter för att lämna försvaret därhän. Han har köpt in Albiol och Arbeloa den här gången. Sedan ska attackerna Ronaldo, Benzema, Kaka, Robben och Higuain samsas också. Utan att lämna stora hål åt de defensiva spelarna att styra upp.

Real Madrids vinter/vårsäsong imponerade, men istället för att med ett fåtal saknade byggstenar vidareutveckla det bygget blindas man av desperationen att åter gå ikapp Barcelona. Det är en chansning, en stor risk, som likaväl kan gå toksned inte bara rent sportsligt, utan även på det ekonomiska planet.

Vill lämna ett lästips som - förutom Seinfeld samt diverse fotbollsspel - förgyllt sommarvardagen som här på västkusten allt för många dagar tvingats spenderas inomhus. Nyutkomna magasinet Route One drivs av eldsjälen Jonas Holmgren och fokuserar på den engelska fotbollen under Tipsextra-tiden. Rekommenderas varmt för såväl äldre nostalgiker som yngre fotbollsentusiaster. Läs mer och beställ magasinet här.

Deutschland über alles

Ett engelskt misslyckande. En tysk - om än överkantig - kross av ett både försvars -och anfallsdecimerat England. En tysk köttmur med turneringens främste målvaktsväktare som ytterligare ogenomträngbart. En engelsk anfallsvanskapthet. Och en sjuhelvetes liten djärv lirare vid namn Mesut Özil.

Där har ni U21-EM-finalen i korta drag.

Tysklands intelligens och bäst-när-det-gäller-förmåga överlistade engelsmännen och innebar det tredje tyska EM-guldet på ungdomsnivå under loppet av knappt ett år. Tyskland står numera som regerande europamästare i såväl U17, U19 -och U21-sammanhang. Det är ett resultat på en tio år lång satsning från det tyska förbundet.

Tysk fotboll går en ljus, väldigt ljus framtid till mötes.

2008/09 års upplaga av Bundesliga var en jämn historia och bjöd på en (faktiskt två, medräknat Hoffenheims höstsuccé) rejäl skräll där jättarna Bayern München såg sig besegrade av uppstickarlaget Wolfsburg som tog sin första ligatitel någonsin. Samtidigt som större internationella spelare värvas in och spetsar till ligan finns där plats för yngre inhemska talanger att utvecklas, och de ges speltid. Bundesliga undergår en utveckling som kan bryta de tre stora ligornas europeiska dominans. En utveckling som gör ligan allt intressantare att följa. Det påvisar inte minst att den är Europas publikvänligaste liga med ett snitt på över 40 000 per match, en eskalering från säsongen tidigare.

Men det är inte bara det inhemska intresset som tilltar. På den svenska televisionen har allt fler tyska ligamatcher kunnat ses och i media har de fått allt större plats. Detta trots att det i ligan endast spelar fyra svenskar, varav en (Rosenberg - 29 ligamatcher, 7 mål för Werder Bremen) och en halv (Matias Concha - 13 matcher, 0 mål för Bochum) landslagsman. De andra två, Per Nilsson (14 matcher för Hoffenheim) och Sharbel Touma (en enstaka match för B. Mönchengladbach) har inte direkt spelat några nyckelroller för respektive lag, även om den förstnämnde bar lagkaptensbindeln under Hoffenheims välgångshöst.

I Champions League har ett offensivt inriktat Bayern München imponerat med gruppseger och magistrala 12-1 på åttondelens två matcher mot Sporting, innan det blev respass mot virtuosa Barcelona. I UEFA-cupens semifinalomgång möttes Hamburg och Werder Bremen, av vilka de senare inte riktigt räckte till i finalen mot ukrainska Shaktar Donetsk efter förlängningsavgörande.

Även på den internationella scenen har den tyska fotbollen alltså gjort framsteg, såväl på klubblagsnivå som i landslagssammanhang - där de två senaste a-mästerskapen har slutat i ett VM-brons och i ett EM-guld - även om tysk landslagsfotboll skämt bort sitt folk från och till under en längre period med åtskilliga framgångar.

Och med Europaguld i samtliga ungdomsgrupper finns det all anledning att tro på en fortskridande progressivitet i den tyska fotbollssfären.

---

Jag ögnade igenom Tysklands triumferande U21-trupp samt dess klubbtillhörigheter och födelseår. Jag slogs då av att 18 av de 23 tyska U21-spelarna är av årgångarna 1987 och 1988. Endast fyra spelare är födda 1986 - tidigast möjliga år för en spelare i turneringen - varav två aktuella startspelare; Manuel Neuer och Ashkan Dejagah. Bara en spelare, Marko Marin, är född 1989 eller senare. En spelare med meriter från a-landslaget.

Tysklands startelva i finalen:

Manuel Neuer (Schalke 04) - född 1986
-
Andreas Beck (Stuttgart) - 1987
Jerome Boateng (Hamburg) - 1988
Benedikt Höwedes (Schalke 04) - 1987
Sebastian Boenisch (W. Bremen) - 1987
-
Mats Hummels (B. Dortmund) - 1988
Gonzalo Castro (B. Leverkusen) - 1987
Sami Khedira (Stuttgart) - 1987
Fabian Johnson (1860 München) - 1987
-
Sandro Wagner (Duisburg) - 1987
Mesut Özil (W. Bremen) - 1988

Noteras bör att Hummels, Johnson och Wagner inte spelade mycket mer än finalen, och var i fler fall åsidosatta till förmån för Dennis Aogo (1987), Marko Marin (1989) och Ashkan Dejagah (1986).

Nu vill jag inte påstå att det är den tyska truppens lagsammanhållning på grund av likvärdig ålder och på den vägen god truppsämja som har gjort dem till mästare, men vid en jämförelse med de andra lagens trupper som innehåller fler 86:or och är mer utspridda åldersmässigt är skillnaden påtaglig.

Mer en munter anekdot än dödsrelevant omständighet, men ändå.

---

En elva med turneringens mest framstående spelare skulle vara alltför konventionell och enformig på grund av dominansen av svenska och tyska spelare, men givna i en sådan elva skulle utan tvekan vara säkre muren Neuer, framtida världshögerbacken Beck, försvarsfältherren Höwedes och trollkarlen Özil. Aktuella skulle även Boateng och Castro kunna vara.

Engelska spelare i en sådan elva? De enda jag skulle kunna se är Micah Richards och James Milner. Förhypade Premier League-stjärnor har annars inte riktigt funnit sig tillrätta i detta mästerskap.

Stor germansk prägel på inlägget idag, så vad passar bättre än att lämna er för nu med en låt som på fler än ett sätt kan associeras till Tyskland och framförallt Manuel Neuer. Till sängs går jag med längtansfulla utsikter, för till helgen - då väcks Allsvenskan till liv igen.