Målskyttarnas helg

Kul Premier League-helg.

Torres fortsätter att, ordagrant, ösa in mål. 33 mål på 34 spelade Anfieldmatcher är ju givetvis ett lika tokimponerande som bisarrt facit. Det enda hinder jag ser måste passeras för skytteligatiteln är den tunna anfallsbredden i Liverpools trupp. Få godtyckliga ersättare bakom Torres kan betyda ett tufft matchande av spanjoren, i både Champions League och ligaspel. Vilket i sin tur ökar skaderisken, som var relativt hög redan förra säsongen. Voronin och N'Gog (väldigt möjligtvis numera kantspelarna Babel och Kuyt) ska användas som komplement, men också det är en risk, för utgången av de matcherna.

Men vad hände med Robbie Keane? Pang. Pang. Pang. Pang. Fyra baljor. Visserligen stod Burnley för motståndet och Burnley tar alla sina poäng, samt gör alla sina mål på hemmamark. Ändå - imponerande målorgasm av Keane. Anfallsuppsättningen på White Hart Lane är urstark, pånyttfödde sprutan Defoe gjorde sig illa och ersattes knappa timman in i 5-0-föreställningen, varefter Spurs - eller ja, Keane - gjorde tre av sina mål. Crouch verkar fungera som ett bättre komplement till de båda var för sig, än vad de två stekheta gör sinsemellan. Det ger en extra dimension, huvudspelsdimensionen, enligt klyschornas talan.

Vito Mannone. Sa någon, "Fantomen"?

Darren Bent gav anfallskollegan Kenwyne Jones chansen att även han göra mål, istället för att sätta sin andra straff för dagen. Steve Bruce tyckte inte om välviljan i Bents tilltag;
- Att ge en straff till någon annan för att du tycker synd om honom som inte har gjort mål, är sådant du gör på skolgården, inte i Premier League.

Till slut gjorde de två var, jämlikt - och en nöjd Bent.


Just det, ja. Camp Nou. Fick en fråga om stämningen. Ber om ursäkt för att jag inte hunnit svara tidigare, Johan.
"Men hur var stämningen på Camp Nou, det är ju ofta delade meningar om den?"

Skillnaden, för de som är vana vid läktarstämningen i England och Sverige, är ju att det överhuvudtaget inte sjungs eller ramsas, förutom vid Barca-hymnen inför matchen. Det ger ett lite "tråkigt" ljudsken, när man ser fotboll live ska det ju föras ett väldigt väsen runt omkring, det är så vi i Sverige - och angloinriktade - vanemässigt har lärt oss.

Men det som saknas, sången och klackararrangemanget, kompenseras med den oerhörda passion och kunnighet var enstaka individ i den där jättelika grytan besitter. Atmosfären och storheten som omsvärmar hela arenan är svår att ta in, och byggs på ytterligare med hjälp av det engagemang och de känslor publiken visar.

Det är naturligtvis inte helt tyst under matchens gång, bara för att inga ramsor och klackbildningar håller uppe ljudnivån, men det är en väldigt fången publik som medför en, hur ska jag uttrycka det; intresserad och fokuserad stämning. De som är där är genuint livsintresserade av FC Barcelona och spelet fotboll, och har betalat sina entrépengar för att se och uppleva just det, för att bli hänförda av vad som sker på planen.

Och det gillar jag, det passar mig personligen. När jag ser Allsvenskan på plats tänker jag sällan; "åh, vad är det för ramsa de sjunger nu, Änglarna?" - det liksom bara finns där. Men i Allsvenskan är det en del av matchen, det skulle bli betydligt tråkigare utan de där - en aning överdrivna och lite väl övertaggade - klackbildningarna som så högt de kan skrålar ut sin klubbkärlek.

På Camp Nou behövs det inte riktigt på samma sätt. Inte bara på grund av den omåttliga storleks -och kapacitetsskillnaden rent arenamässigt, men - utan att på något vis fördomsfullt redogöra vad som gäller, snarare byggt på mina egna upplevelser - karaktärsmässigt skiljer människorna i Barcelona (och Spanien i stort, jag vet inte?) sig en aning. De lever sig in i matchen på ett annat sätt, de följer matchen enträget och känner inte alls samma behov av att högmält uttrycka sina sympatier för laget genom sång.

Det är fotbollen, det vackra spelet de är intresserade av i första hand, inte supporterskapet.

Heading to Barcelona

Det finns flera baksidor av en resande fot. När jag alldeles för tidigt på fredagsmorgonen lämnar hemmet för en helgtripp till svensk fotbollsjournalistiks huvudcentrum för tillfället gör jag det med vetskapen om att det är mycket jag går miste om.

Ett Manchester-derby av hetare slag än någonsin, ett västra London vs. norra London-derby av intressantare närhetsgrad än på många år, en övertygande utklassningsseger på Emirates, en glödhet Yossi Benayoun tillbaka på Upton Park, ett klassiskt Sheffield-derby i Chamionship samt nya radarparet Hysén/Stiller på Gamla Ullevi är bara några av höjdpunkterna under helgen. Som man missar om man inte är hemma, framför tv:n.

Något som kompenseras någorlunda genom spansk toppmatch. Det är inte Premier League, men det är vår världsdels bästa lag mot spansk fotbolls fjärde bästa lag, det är världsstjärnor, det är svenskhysterimakaren Zlatan Ibrahimovic. Och framför allt, det är live.

Kan inte ge mig av utan att bjuda på lite musikmagi. Så, här får ni att trösta er med under helgen, medan jag glassar runt bland katedraler och la rambler, men framför allt bland fotbollsspanjorer på Europas mäktigaste arena.

Respekt, var det ja

Låt mig först klargöra en sak; Adebayor var en gud i mina ögon i och med säsongen 07/08. Sommaren efter, i takt med Milanfjäsken och ultimatumet om en Henrylön, sjönk förtroendet en aning. Men trots uttalandena och omotiverade prestationer förra säsongen tillhörde jag parten supportrar som faktiskt ville ha kvar Adebayor i klubben, eller i en riktigare mening, inte hade haft något emot det.

Låt mig klargöra en andra sak; Arsenal och Wenger tog i tilltro Adebayor till brittiska öarna, gav honom chansen och utvecklade honom till en världsspelare. Utan klubben hade Adebayor inte varit den han är idag; en pengastinn och mediakåt människa, men likväl en av europeisk fotbolls bästa anfallare vissa stunder, när han vill.

När Adebayor - i en hastighet han inte nådde upp till under hela förra säsongen - älgar tvärs över planen för att håna sina gamla supportrar, när han hänsynslöst tacklar, sparkar och stämplar sina före detta lagkamrater spottar han en hel klubb rakt upp i ansiktet. En klubb som, återigen, har tagit honom dit han idag är (vilket han verkar vara oförskämt nöjd med). Respektlösheten mot motståndare och fans är en skymf mot den respektkampanj han nu varit delaktig i.

Van Persie menar att Adebayors uppträdande under matchen skadar fotbollen, i en tydlig vink mot togolesens bristande respekt.
- He had his own agenda today and that is bad for football. It's bad for the game we all love.

All sinneslöshet finns här.
Påhoppet mot Van Persie förtjänar ett antal matchers avstängning.

Hasse Backes ord summerar det hela på ett bra sätt;
- Det är gâlet, äckligt.

Trots det färska baklängesmål nummer fyra och Adebayors vanvördiga beteende kunde jag inte låta bli att bjuda mig själv på ett småleende när Wayne Bridge likt en dåsig dinosaurie står och upphäver offside för att sekunderna senare ta ett steg framåt i ett futtigt försök att lura sig själv, de upprörda lagkamraterna och - det under matchen förhållandevis lättduperade - domarteamet, samtidigt som min favoritgunner Tomas Rosicky nätar i sin första Premier League-match på 20 månader. Någonting som givetvis förtjänar uppmärksamhet.

Rosicky har sedan han kom 2006 varit oförtjänt översköljd av skador. Bakslag efter bakslag när comebacken varit nära har varit en regelbunden ramsa, och i vintras gick det så långt att rykten om drogproblem dök upp i media. Trots frånvaron och den stora skadebenägenheten - inte minst långtidsskadan, som alltid verkar föra en spelare närmare sina sympatiska supportrar - har han alltid varit väl ackrediterad bland Arsenalsupportrarna för sin bollintelligenta, laguppoffrande stil.

På bara fyrtio minuter visade Rosicky varför han betyder så mycket för spelande Arsenal, och varför han - frisk - fortfarande är som gjuten i startelvan. Tjecken har inte spelat Premier League-fotboll på över ett och ett halvt år, men kliver in och gör både mål och assist. Fucking respect.

London vs. Manchester

Nu är det dags igen. Återigen är det ligaspel som gäller.

Trots att jag i två veckor gått och trånat efter ligafotboll måste jag erkänna att jag börjat uppskatta landslagsuppehållen allt mer. Inte för att det är vidare roligt att se ett bedrövligt Sverige underprestera på Malta, dagarna efter att helt i onödan - trots en spelmässigt bra insats - tvingats till Zlatanistiskt hjältedåd efter fullbordad övertid. Utan för att det börjar lukta VM-slutspel. När Argentina med icke-tränaren Maradona sätts under press och riskerar att missa spektaklet för första gången på 40 år, och när andra stornationer som Spanien, Brasilien, Holland och framförallt övertygande, EM-frånvarande England redan är färdigkvalificerade känns inte VM allt för långt borta.

Men innan det har vi naturligtvis mycket att se fram emot vad gäller klubbfotbollen. Innan det har vi en ny hyperintressant Premier League-helg framför oss. Big Four-utmanande Tottenham och Manchester City tar emot Manchester United respektive Arsenal, Chelsea ska till Britannia Stadium för att besegra Stoke-publiken, och på söndagen stundar hett Birmingham-derby. Med mera.

Hur ser förutsättningarna ut i de två toppmatcherna då?

I Manchester ligger mycket fokus på tidigare Londonborna Adebayor och Touré. Den förstnämnde matar pressen med rubricerande jag-vill-ha-uppmärksamhet-uttalanden. Pressen tackar och bockar nöjt och publicerar. Togolesen måste vara någon sorts svärmorsdröm för det massmediala drevet och är lika lättubbad som George Costanza.

Men visst ska gamla lagkamraterna vara rädda för Adebayors styrka och självförtroende som han verkar ha funnit igen. Nya mittbacksparet Gallas/Vermaelen har tidigt hittat rätt sinsemellan, så där blir det en intressant och viktig match-i-matchen.

Eftersom Andrey Arshavin återkom skadad från landslagsuppehållet saknar Arsenal den där matchvinnartypen. Och så har vi Van Persie, som inte riktigt kommit till sin rätt i Wengers nya 4-3-3-formation. Det måste han göra.

Tillbaka från uppehållet kommer också en målande Bendtner, som med två baljor och självförtroendet i ryggen hotar i boxen. Centralt vill säga, på kanten vill jag inte se honom. Stort ansvar har Fabregas, som ska stå för den väntade och oväntade leveransen. Punktmarkerad av Barry?

Tottenham kommer sakna Luka Modric; spelfördelaren och kreatören. Inhämtad i elfte timmen innan igenbomningen av transferfönstret blev Niko Kranjcar, som tänkt ersättare till sin långtidsskadade landsman. Jämför man kvalitéerna de båda emellan finns det en del som skiljer de åt givetvis, och jag kan aldrig se Kranjcar kortsiktigt ersätta de offensiva injektioner Modric står för. En bättre avståndsskytt är vad Spurs får in, för optimistens talan.

Annars blir det kul att se kantduellen Lennon vs. Evra. Just Lennon och Defoe - som båda visat hysterisk form i såväl klubb -som landslag - är i Modric frånvaro nyckelspelare för Tottenhams offensiv, medan Wilson Palacios får till uppgift att plocka bort Carricks passnings -och spelförarskicklighet.

I korta drag.