Anders "Taco" Svensson

Sommaren 2002 spenderade jag och min familj som varje år i lilla Kullabergsorten Mölle, i Skåne.

Förmiddagen den 12 juni. På den stora gräsplätten nedanför de förhyrda SCA-stugorna sprang två upprymda bröder i tio-tolvårsåldern och sparkade på en fotboll. Nytända av VM-trolleriet de just beskådat på tv slalomdribblade de mellan motståndare i form av mullvadshögar och avslutade mellan de höga björkträden mitt på plätten.

En illusion uppspelades. Den ena pojken, han med svensk landslagsdress, gav sitt lag ledningen med ett spektakulärt frisparksmål. I ruset sekunderna efter målet hejdade han sig från att dra av sig tröjan, vinkade febrilt med båda händerna mot ingen alls och slängde sig på rygg i gräset med armar och ben utsträckta. "Ett klassiskt svenskt fotbollsmål".

Anders Svensson var min andra (efter tuppkams-Ljungan naturligtvis) svenska fotbollshjälte. Sommaren 2002 ville jag bära Anders Svenssons namn på den där gulblå landslagströjan, efterlikna Anders Svensson genom en liknande mittbenafrisyr, och bete mig som Anders Svensson i allt jag gjorde.

Tillbaka i Kungsbacka såg jag snabbt till att få köpt en Southampton-tröja med nummer 12 när den månadsregelbundna lokalmarknaden drog in. En tröja jag till min stora uppsluppenhet fick signerad året senare.

Jag har ett blåvitt hjärta och ska således "hata" Anders Svensson i vad han än gör. Jag ska sjunga ramsor om att han "äter tacos i Borås" och att han egentligen "håller på Blåvitt".

Jag vill inte göra det. Jag kan inte göra det. Svensson må ha varit blåvit i barndomsår, och han äter säkert hur jävla mycket tacos som helst däruppe, men med ett hur färgat hjärta jag än har går det inte att undkomma den respekt jag hyser för fotbollsspelaren och människan Anders Svensson.

Anders Svenssons tid i England blandade och gav, men han gjorde trots allt över 100 matcher vilket är aktningsvärt i sig.
Det är väldigt hypotetiskt, men jag hade så gärna sett dagens Anders Svensson i det Southampton och det Premier League som var under han tid där, men ändå med den fart han inte besitter längre. Då en livlig, ojämn offensivutmanare - idag en stadig, komplett tvåvägsspelare.



Förutom de 102 matcher och 16 mål han i landslagssammanhang gjort verkar Anders vara en varm och skämtsam personlighet. Jag hoppas innerligt att han fortsätter i landslaget, men den värdiga avslutningen igår är tamejtusan värd att bli just det - en avslutning.

Tack som fan om det är över!