Jag meddelade tidigare att jag skulle försöka hålla igång den här bloggen vidare. Men, både ni och jag har insett att två bloggar är åtminstone en för mycket att sköta. Det omnämnda förutom-engelska fotbollsbloggandet blir därför inte av, just nu. Intresset finns, men inte tiden och inte kraftansträngningen.
Men för tusan, ni som mot all förmodan fortfarande tittar in här då och då, följ mig vidare och håll igång mig vidare med kommentarer och diskussioner på http://engelskfotbollcom.blogspot.com/. Det eggar mitt engagemang om inte annat.
Som sagt: http://engelskfotbollcom.blogspot.com/.
onsdag 13 januari 2010
torsdag 5 november 2009
Engelskfotboll.com
Va?! Uppdaterar han? Nja, främst ville jag upplysa om att mitt engelska bloggskrivande numera går att finna här.
Jag har ombetts blogga för hårt satsande sajten Engelskfotboll.com där jag även arbetar som skribent, och kommer att driva skrivandet på bloggen tillsammans med en kille som heter William Holm.
Jag inser att två bloggar om engelsk fotboll blir en för mycket att sköta, men jag tänker inte ge upp den här. Däremot kommer jag här mer fokusera på övrig internationell fotboll som engagerar mig, och ger ytterligare utrymme för min hjärteklubb, Arsenal FC. Ungefär som det har sett ut på senare tid med andra ord. Personliga iakttagelser, liksom.
Även designen kan komma att ändras en aning. Eller i varje fall bloggens "slogan"; "En blogg om engelsk fotboll" samt headern. Även om jag själv är oförskämt nöjd med headern som den ser ut nu.
Jag hoppas att ingenting av detta avskräcker någon från att fortsätta besöka den här lyan, men jag ser även gärna att ni tar rygg och följer mig till Engelskfotboll.
Tack.
Tänkte starta upp lite lätt. Genoa blev trots rivaliteten till Viola något av ytterligare en italiensk följeklubb för mig tack vare sitt intressanta och underhållande offensivinriktade fotboll förra säsongen, som jag försöker följa en del utöver Fiorentina. Ikväll tog de en nödvändig uddamålsseger hemma på Luigi Ferraris för att fortfarande ha chansen till avancemang från Europa League-gruppspelet.
En osannolik match med vändningar och övertidsmål.
1-0 Palacio.
2-0 Crespo - omgångens mål.
2-1.
2-2.
3-2 Sculli.
Jag har ombetts blogga för hårt satsande sajten Engelskfotboll.com där jag även arbetar som skribent, och kommer att driva skrivandet på bloggen tillsammans med en kille som heter William Holm.
Jag inser att två bloggar om engelsk fotboll blir en för mycket att sköta, men jag tänker inte ge upp den här. Däremot kommer jag här mer fokusera på övrig internationell fotboll som engagerar mig, och ger ytterligare utrymme för min hjärteklubb, Arsenal FC. Ungefär som det har sett ut på senare tid med andra ord. Personliga iakttagelser, liksom.
Även designen kan komma att ändras en aning. Eller i varje fall bloggens "slogan"; "En blogg om engelsk fotboll" samt headern. Även om jag själv är oförskämt nöjd med headern som den ser ut nu.
Jag hoppas att ingenting av detta avskräcker någon från att fortsätta besöka den här lyan, men jag ser även gärna att ni tar rygg och följer mig till Engelskfotboll.
Tack.
Tänkte starta upp lite lätt. Genoa blev trots rivaliteten till Viola något av ytterligare en italiensk följeklubb för mig tack vare sitt intressanta och underhållande offensivinriktade fotboll förra säsongen, som jag försöker följa en del utöver Fiorentina. Ikväll tog de en nödvändig uddamålsseger hemma på Luigi Ferraris för att fortfarande ha chansen till avancemang från Europa League-gruppspelet.
En osannolik match med vändningar och övertidsmål.
1-0 Palacio.
2-0 Crespo - omgångens mål.
2-1.
2-2.
3-2 Sculli.
måndag 19 oktober 2009
Historia och fotboll, hand i hand?
Sitter och studerar inför en skrivning i historia.
Var i allsin dar hör det hemma på en fotbollsblogg, undrar ni. Jo, mycket av det jag just läser går att associera till dagens fotbollsvärld. Eller, går och går, jag gör det i vilket fall.
Skrivningen kretsar hur som helst kring medeltiden, och en viktig bit är vad folkvandringarna kors och tvärs under äldre medeltiden fick för konsekvenser. Följande punkter står nedplitade i mitt block:
•Krig
•Otrygghet
•Europeisk isolering
•Nedgång
•Arabisk utveckling
Låt mig först klargöra; en folkvandring betyder i sammanhanget att olika folkgrupper flyttar ur sin isolering i Romarriket och virrar runt från ställe till ställe utan att fast bosätta sig.
I min fotbollsrelaterade värld betyder det att "folk" - spelare - med korta mellanrum flackar omkring mellan olika klubbar, eller kort och gott byter lagtillhörighet.
Ungefär samma innebörd, alltså.
Och tja, ska vi översätta den där punktlistan till en innebörd mer fotbollsanslutande, likt vad vi gjorde med fenomenet folkvandringar, blir det en rätt så analog sådan.
•Krig och motsättningar uppstår inte sällan när en spelare byter klubb, inte minst mellan de inblandade klubbarnas diverse supporterskaror, men kanske även mellan de båda lagen och dess spelare själva.
•Otrygghet är en känsla vanlig förekommande hos spelaren som flyttar till en annan klubb. Spelare som ofta skiftar klubbadress känner sannerligen en ständig otrygghet, men hinner å andra sidan kanske vänja sig och kurera sin osäkerhet, vilket en spelare som gör sin första utlandsflykt har svårare till.
•Europeisk isolering handlar om den stora dominansen vad gäller klubbfotboll gentemot övriga världen. De flesta europeiska spelare "isoleras" i just Europa och har ingen större lust eller behov att flytta till ett främmande ickeeuropeiskt fotbollsland, samtidigt som de bästa från de länderna söker sig till just Europa. Långsökt? Va?
•Nedgång. Tyvärr blir väldigt många spelare sämre prestationsmässigt när de söker sig till klubbar de inte passar in i. Att karriärer går utför med anledning av misslyckade klubbyten är alltför vanligt i dagens fotbollsvärld.
•Arabisk utveckling. Fotbollens utveckling där nere tilltar, mycket tack vare de goda tillgångarna på pengar. De arabiska klubbarna har råd att erbjuda större (ändå kanske mindre lyckade) spelare från de europeiska ligorna höga pengabuntar till löner, och den arabiska fotbollens utveckling expanderar på så sätt. Bättre spelare är lika med bättre fotboll och vice versa.
Så, vad vill jag ha sagt med det här?
Tolka det på två sätt; 1) allting i och omkring din tillvaro går att sätta in i fotbollssammanhang, det kan vara effektivt vid inlärning, 2) sluta flänga hit och dit, fram och tillbaka, från klubb till klubb. Ryan Giggs, där har vi en man med kontinuitet. Ett föredöme.
Var i allsin dar hör det hemma på en fotbollsblogg, undrar ni. Jo, mycket av det jag just läser går att associera till dagens fotbollsvärld. Eller, går och går, jag gör det i vilket fall.
Skrivningen kretsar hur som helst kring medeltiden, och en viktig bit är vad folkvandringarna kors och tvärs under äldre medeltiden fick för konsekvenser. Följande punkter står nedplitade i mitt block:
•Krig
•Otrygghet
•Europeisk isolering
•Nedgång
•Arabisk utveckling
Låt mig först klargöra; en folkvandring betyder i sammanhanget att olika folkgrupper flyttar ur sin isolering i Romarriket och virrar runt från ställe till ställe utan att fast bosätta sig.
I min fotbollsrelaterade värld betyder det att "folk" - spelare - med korta mellanrum flackar omkring mellan olika klubbar, eller kort och gott byter lagtillhörighet.
Ungefär samma innebörd, alltså.
Och tja, ska vi översätta den där punktlistan till en innebörd mer fotbollsanslutande, likt vad vi gjorde med fenomenet folkvandringar, blir det en rätt så analog sådan.
•Krig och motsättningar uppstår inte sällan när en spelare byter klubb, inte minst mellan de inblandade klubbarnas diverse supporterskaror, men kanske även mellan de båda lagen och dess spelare själva.
•Otrygghet är en känsla vanlig förekommande hos spelaren som flyttar till en annan klubb. Spelare som ofta skiftar klubbadress känner sannerligen en ständig otrygghet, men hinner å andra sidan kanske vänja sig och kurera sin osäkerhet, vilket en spelare som gör sin första utlandsflykt har svårare till.
•Europeisk isolering handlar om den stora dominansen vad gäller klubbfotboll gentemot övriga världen. De flesta europeiska spelare "isoleras" i just Europa och har ingen större lust eller behov att flytta till ett främmande ickeeuropeiskt fotbollsland, samtidigt som de bästa från de länderna söker sig till just Europa. Långsökt? Va?
•Nedgång. Tyvärr blir väldigt många spelare sämre prestationsmässigt när de söker sig till klubbar de inte passar in i. Att karriärer går utför med anledning av misslyckade klubbyten är alltför vanligt i dagens fotbollsvärld.
•Arabisk utveckling. Fotbollens utveckling där nere tilltar, mycket tack vare de goda tillgångarna på pengar. De arabiska klubbarna har råd att erbjuda större (ändå kanske mindre lyckade) spelare från de europeiska ligorna höga pengabuntar till löner, och den arabiska fotbollens utveckling expanderar på så sätt. Bättre spelare är lika med bättre fotboll och vice versa.
Så, vad vill jag ha sagt med det här?
Tolka det på två sätt; 1) allting i och omkring din tillvaro går att sätta in i fotbollssammanhang, det kan vara effektivt vid inlärning, 2) sluta flänga hit och dit, fram och tillbaka, från klubb till klubb. Ryan Giggs, där har vi en man med kontinuitet. Ett föredöme.
fredag 16 oktober 2009
Anders "Taco" Svensson
Sommaren 2002 spenderade jag och min familj som varje år i lilla Kullabergsorten Mölle, i Skåne.
Förmiddagen den 12 juni. På den stora gräsplätten nedanför de förhyrda SCA-stugorna sprang två upprymda bröder i tio-tolvårsåldern och sparkade på en fotboll. Nytända av VM-trolleriet de just beskådat på tv slalomdribblade de mellan motståndare i form av mullvadshögar och avslutade mellan de höga björkträden mitt på plätten.
En illusion uppspelades. Den ena pojken, han med svensk landslagsdress, gav sitt lag ledningen med ett spektakulärt frisparksmål. I ruset sekunderna efter målet hejdade han sig från att dra av sig tröjan, vinkade febrilt med båda händerna mot ingen alls och slängde sig på rygg i gräset med armar och ben utsträckta. "Ett klassiskt svenskt fotbollsmål".
Anders Svensson var min andra (efter tuppkams-Ljungan naturligtvis) svenska fotbollshjälte. Sommaren 2002 ville jag bära Anders Svenssons namn på den där gulblå landslagströjan, efterlikna Anders Svensson genom en liknande mittbenafrisyr, och bete mig som Anders Svensson i allt jag gjorde.
Tillbaka i Kungsbacka såg jag snabbt till att få köpt en Southampton-tröja med nummer 12 när den månadsregelbundna lokalmarknaden drog in. En tröja jag till min stora uppsluppenhet fick signerad året senare.
Jag har ett blåvitt hjärta och ska således "hata" Anders Svensson i vad han än gör. Jag ska sjunga ramsor om att han "äter tacos i Borås" och att han egentligen "håller på Blåvitt".
Jag vill inte göra det. Jag kan inte göra det. Svensson må ha varit blåvit i barndomsår, och han äter säkert hur jävla mycket tacos som helst däruppe, men med ett hur färgat hjärta jag än har går det inte att undkomma den respekt jag hyser för fotbollsspelaren och människan Anders Svensson.
Anders Svenssons tid i England blandade och gav, men han gjorde trots allt över 100 matcher vilket är aktningsvärt i sig.
Det är väldigt hypotetiskt, men jag hade så gärna sett dagens Anders Svensson i det Southampton och det Premier League som var under han tid där, men ändå med den fart han inte besitter längre. Då en livlig, ojämn offensivutmanare - idag en stadig, komplett tvåvägsspelare.
Förutom de 102 matcher och 16 mål han i landslagssammanhang gjort verkar Anders vara en varm och skämtsam personlighet. Jag hoppas innerligt att han fortsätter i landslaget, men den värdiga avslutningen igår är tamejtusan värd att bli just det - en avslutning.
Tack som fan om det är över!
Förmiddagen den 12 juni. På den stora gräsplätten nedanför de förhyrda SCA-stugorna sprang två upprymda bröder i tio-tolvårsåldern och sparkade på en fotboll. Nytända av VM-trolleriet de just beskådat på tv slalomdribblade de mellan motståndare i form av mullvadshögar och avslutade mellan de höga björkträden mitt på plätten.
En illusion uppspelades. Den ena pojken, han med svensk landslagsdress, gav sitt lag ledningen med ett spektakulärt frisparksmål. I ruset sekunderna efter målet hejdade han sig från att dra av sig tröjan, vinkade febrilt med båda händerna mot ingen alls och slängde sig på rygg i gräset med armar och ben utsträckta. "Ett klassiskt svenskt fotbollsmål".
Anders Svensson var min andra (efter tuppkams-Ljungan naturligtvis) svenska fotbollshjälte. Sommaren 2002 ville jag bära Anders Svenssons namn på den där gulblå landslagströjan, efterlikna Anders Svensson genom en liknande mittbenafrisyr, och bete mig som Anders Svensson i allt jag gjorde.
Tillbaka i Kungsbacka såg jag snabbt till att få köpt en Southampton-tröja med nummer 12 när den månadsregelbundna lokalmarknaden drog in. En tröja jag till min stora uppsluppenhet fick signerad året senare.
Jag har ett blåvitt hjärta och ska således "hata" Anders Svensson i vad han än gör. Jag ska sjunga ramsor om att han "äter tacos i Borås" och att han egentligen "håller på Blåvitt".
Jag vill inte göra det. Jag kan inte göra det. Svensson må ha varit blåvit i barndomsår, och han äter säkert hur jävla mycket tacos som helst däruppe, men med ett hur färgat hjärta jag än har går det inte att undkomma den respekt jag hyser för fotbollsspelaren och människan Anders Svensson.
Anders Svenssons tid i England blandade och gav, men han gjorde trots allt över 100 matcher vilket är aktningsvärt i sig.
Det är väldigt hypotetiskt, men jag hade så gärna sett dagens Anders Svensson i det Southampton och det Premier League som var under han tid där, men ändå med den fart han inte besitter längre. Då en livlig, ojämn offensivutmanare - idag en stadig, komplett tvåvägsspelare.
Förutom de 102 matcher och 16 mål han i landslagssammanhang gjort verkar Anders vara en varm och skämtsam personlighet. Jag hoppas innerligt att han fortsätter i landslaget, men den värdiga avslutningen igår är tamejtusan värd att bli just det - en avslutning.
Tack som fan om det är över!
torsdag 15 oktober 2009
Klyven dialog mellan själ och själ
Fredrik: Här var det öde. Vad sysslar du med?
Fredrik: Jag vet, jag vet, det har varit så mycket med skolan och annat som kommit i vägen så jag har helt enkelt inte hun...
Fredrik: Lägg av med undanflykterna. Det vet både jag och jag att det har funnits tid över från det trots allt intensifierade studerandet de senaste veckorna.
Fredrik: Kanske det, men...
Fredrik: Säg som det är; din lediga tid har du spenderat framför datorn, men istället för att skriva blogginlägg har du ägnat dig åt fullständigt onödiga Fifa 10.
Fredrik: Fifa 10 är inte onödigt.
Fredrik: Du har alltså gett bleka fan i dina hängivna läsare som enträget högfrekvensbesökt din blogg i tre veckor nu i hopp om att idag kanske du lyckats plita ned ett par rader med dina smala, äckliga fingrar.
Fredrik: Fifa 10 är inte onödigt.
Fredrik: Din egocentriska jävel. Hur tror du att du någonsin ska kunna nå högre besökarsiffror när du uppdaterar stället lika ofta som Rödnäsan berömmer en domarinsats?
Fredrik lämnar uppretad dialogen för ett ögonblick när han kommer på att han ska möta Tottenham hemma på Emirates i karriärläget.
Fredrik: Vet du vem som vann skytteligan förra säsongen?
Fredrik: Suck. Nicolas Anelka, än sen?
Fredrik: Fel. Van Persie. 29 tunga baljor.
Fredrik: Jag vet, jag vet, det har varit så mycket med skolan och annat som kommit i vägen så jag har helt enkelt inte hun...
Fredrik: Lägg av med undanflykterna. Det vet både jag och jag att det har funnits tid över från det trots allt intensifierade studerandet de senaste veckorna.
Fredrik: Kanske det, men...
Fredrik: Säg som det är; din lediga tid har du spenderat framför datorn, men istället för att skriva blogginlägg har du ägnat dig åt fullständigt onödiga Fifa 10.
Fredrik: Fifa 10 är inte onödigt.
Fredrik: Du har alltså gett bleka fan i dina hängivna läsare som enträget högfrekvensbesökt din blogg i tre veckor nu i hopp om att idag kanske du lyckats plita ned ett par rader med dina smala, äckliga fingrar.
Fredrik: Fifa 10 är inte onödigt.
Fredrik: Din egocentriska jävel. Hur tror du att du någonsin ska kunna nå högre besökarsiffror när du uppdaterar stället lika ofta som Rödnäsan berömmer en domarinsats?
Fredrik lämnar uppretad dialogen för ett ögonblick när han kommer på att han ska möta Tottenham hemma på Emirates i karriärläget.
Fredrik: Vet du vem som vann skytteligan förra säsongen?
Fredrik: Suck. Nicolas Anelka, än sen?
Fredrik: Fel. Van Persie. 29 tunga baljor.
måndag 28 september 2009
Målskyttarnas helg
Kul Premier League-helg.
Torres fortsätter att, ordagrant, ösa in mål. 33 mål på 34 spelade Anfieldmatcher är ju givetvis ett lika tokimponerande som bisarrt facit. Det enda hinder jag ser måste passeras för skytteligatiteln är den tunna anfallsbredden i Liverpools trupp. Få godtyckliga ersättare bakom Torres kan betyda ett tufft matchande av spanjoren, i både Champions League och ligaspel. Vilket i sin tur ökar skaderisken, som var relativt hög redan förra säsongen. Voronin och N'Gog (väldigt möjligtvis numera kantspelarna Babel och Kuyt) ska användas som komplement, men också det är en risk, för utgången av de matcherna.
Men vad hände med Robbie Keane? Pang. Pang. Pang. Pang. Fyra baljor. Visserligen stod Burnley för motståndet och Burnley tar alla sina poäng, samt gör alla sina mål på hemmamark. Ändå - imponerande målorgasm av Keane. Anfallsuppsättningen på White Hart Lane är urstark, pånyttfödde sprutan Defoe gjorde sig illa och ersattes knappa timman in i 5-0-föreställningen, varefter Spurs - eller ja, Keane - gjorde tre av sina mål. Crouch verkar fungera som ett bättre komplement till de båda var för sig, än vad de två stekheta gör sinsemellan. Det ger en extra dimension, huvudspelsdimensionen, enligt klyschornas talan.
Vito Mannone. Sa någon, "Fantomen"?
Darren Bent gav anfallskollegan Kenwyne Jones chansen att även han göra mål, istället för att sätta sin andra straff för dagen. Steve Bruce tyckte inte om välviljan i Bents tilltag;
- Att ge en straff till någon annan för att du tycker synd om honom som inte har gjort mål, är sådant du gör på skolgården, inte i Premier League.
Till slut gjorde de två var, jämlikt - och en nöjd Bent.
Just det, ja. Camp Nou. Fick en fråga om stämningen. Ber om ursäkt för att jag inte hunnit svara tidigare, Johan.
"Men hur var stämningen på Camp Nou, det är ju ofta delade meningar om den?"
Skillnaden, för de som är vana vid läktarstämningen i England och Sverige, är ju att det överhuvudtaget inte sjungs eller ramsas, förutom vid Barca-hymnen inför matchen. Det ger ett lite "tråkigt" ljudsken, när man ser fotboll live ska det ju föras ett väldigt väsen runt omkring, det är så vi i Sverige - och angloinriktade - vanemässigt har lärt oss.
Men det som saknas, sången och klackararrangemanget, kompenseras med den oerhörda passion och kunnighet var enstaka individ i den där jättelika grytan besitter. Atmosfären och storheten som omsvärmar hela arenan är svår att ta in, och byggs på ytterligare med hjälp av det engagemang och de känslor publiken visar.
Det är naturligtvis inte helt tyst under matchens gång, bara för att inga ramsor och klackbildningar håller uppe ljudnivån, men det är en väldigt fången publik som medför en, hur ska jag uttrycka det; intresserad och fokuserad stämning. De som är där är genuint livsintresserade av FC Barcelona och spelet fotboll, och har betalat sina entrépengar för att se och uppleva just det, för att bli hänförda av vad som sker på planen.
Och det gillar jag, det passar mig personligen. När jag ser Allsvenskan på plats tänker jag sällan; "åh, vad är det för ramsa de sjunger nu, Änglarna?" - det liksom bara finns där. Men i Allsvenskan är det en del av matchen, det skulle bli betydligt tråkigare utan de där - en aning överdrivna och lite väl övertaggade - klackbildningarna som så högt de kan skrålar ut sin klubbkärlek.
På Camp Nou behövs det inte riktigt på samma sätt. Inte bara på grund av den omåttliga storleks -och kapacitetsskillnaden rent arenamässigt, men - utan att på något vis fördomsfullt redogöra vad som gäller, snarare byggt på mina egna upplevelser - karaktärsmässigt skiljer människorna i Barcelona (och Spanien i stort, jag vet inte?) sig en aning. De lever sig in i matchen på ett annat sätt, de följer matchen enträget och känner inte alls samma behov av att högmält uttrycka sina sympatier för laget genom sång.
Det är fotbollen, det vackra spelet de är intresserade av i första hand, inte supporterskapet.
Torres fortsätter att, ordagrant, ösa in mål. 33 mål på 34 spelade Anfieldmatcher är ju givetvis ett lika tokimponerande som bisarrt facit. Det enda hinder jag ser måste passeras för skytteligatiteln är den tunna anfallsbredden i Liverpools trupp. Få godtyckliga ersättare bakom Torres kan betyda ett tufft matchande av spanjoren, i både Champions League och ligaspel. Vilket i sin tur ökar skaderisken, som var relativt hög redan förra säsongen. Voronin och N'Gog (väldigt möjligtvis numera kantspelarna Babel och Kuyt) ska användas som komplement, men också det är en risk, för utgången av de matcherna.
Men vad hände med Robbie Keane? Pang. Pang. Pang. Pang. Fyra baljor. Visserligen stod Burnley för motståndet och Burnley tar alla sina poäng, samt gör alla sina mål på hemmamark. Ändå - imponerande målorgasm av Keane. Anfallsuppsättningen på White Hart Lane är urstark, pånyttfödde sprutan Defoe gjorde sig illa och ersattes knappa timman in i 5-0-föreställningen, varefter Spurs - eller ja, Keane - gjorde tre av sina mål. Crouch verkar fungera som ett bättre komplement till de båda var för sig, än vad de två stekheta gör sinsemellan. Det ger en extra dimension, huvudspelsdimensionen, enligt klyschornas talan.
Vito Mannone. Sa någon, "Fantomen"?
Darren Bent gav anfallskollegan Kenwyne Jones chansen att även han göra mål, istället för att sätta sin andra straff för dagen. Steve Bruce tyckte inte om välviljan i Bents tilltag;
- Att ge en straff till någon annan för att du tycker synd om honom som inte har gjort mål, är sådant du gör på skolgården, inte i Premier League.
Till slut gjorde de två var, jämlikt - och en nöjd Bent.
Just det, ja. Camp Nou. Fick en fråga om stämningen. Ber om ursäkt för att jag inte hunnit svara tidigare, Johan.
"Men hur var stämningen på Camp Nou, det är ju ofta delade meningar om den?"
Skillnaden, för de som är vana vid läktarstämningen i England och Sverige, är ju att det överhuvudtaget inte sjungs eller ramsas, förutom vid Barca-hymnen inför matchen. Det ger ett lite "tråkigt" ljudsken, när man ser fotboll live ska det ju föras ett väldigt väsen runt omkring, det är så vi i Sverige - och angloinriktade - vanemässigt har lärt oss.
Men det som saknas, sången och klackararrangemanget, kompenseras med den oerhörda passion och kunnighet var enstaka individ i den där jättelika grytan besitter. Atmosfären och storheten som omsvärmar hela arenan är svår att ta in, och byggs på ytterligare med hjälp av det engagemang och de känslor publiken visar.
Det är naturligtvis inte helt tyst under matchens gång, bara för att inga ramsor och klackbildningar håller uppe ljudnivån, men det är en väldigt fången publik som medför en, hur ska jag uttrycka det; intresserad och fokuserad stämning. De som är där är genuint livsintresserade av FC Barcelona och spelet fotboll, och har betalat sina entrépengar för att se och uppleva just det, för att bli hänförda av vad som sker på planen.
Och det gillar jag, det passar mig personligen. När jag ser Allsvenskan på plats tänker jag sällan; "åh, vad är det för ramsa de sjunger nu, Änglarna?" - det liksom bara finns där. Men i Allsvenskan är det en del av matchen, det skulle bli betydligt tråkigare utan de där - en aning överdrivna och lite väl övertaggade - klackbildningarna som så högt de kan skrålar ut sin klubbkärlek.
På Camp Nou behövs det inte riktigt på samma sätt. Inte bara på grund av den omåttliga storleks -och kapacitetsskillnaden rent arenamässigt, men - utan att på något vis fördomsfullt redogöra vad som gäller, snarare byggt på mina egna upplevelser - karaktärsmässigt skiljer människorna i Barcelona (och Spanien i stort, jag vet inte?) sig en aning. De lever sig in i matchen på ett annat sätt, de följer matchen enträget och känner inte alls samma behov av att högmält uttrycka sina sympatier för laget genom sång.
Det är fotbollen, det vackra spelet de är intresserade av i första hand, inte supporterskapet.
torsdag 17 september 2009
Heading to Barcelona
Det finns flera baksidor av en resande fot. När jag alldeles för tidigt på fredagsmorgonen lämnar hemmet för en helgtripp till svensk fotbollsjournalistiks huvudcentrum för tillfället gör jag det med vetskapen om att det är mycket jag går miste om.
Ett Manchester-derby av hetare slag än någonsin, ett västra London vs. norra London-derby av intressantare närhetsgrad än på många år, en övertygande utklassningsseger på Emirates, en glödhet Yossi Benayoun tillbaka på Upton Park, ett klassiskt Sheffield-derby i Chamionship samt nya radarparet Hysén/Stiller på Gamla Ullevi är bara några av höjdpunkterna under helgen. Som man missar om man inte är hemma, framför tv:n.
Något som kompenseras någorlunda genom spansk toppmatch. Det är inte Premier League, men det är vår världsdels bästa lag mot spansk fotbolls fjärde bästa lag, det är världsstjärnor, det är svenskhysterimakaren Zlatan Ibrahimovic. Och framför allt, det är live.
Kan inte ge mig av utan att bjuda på lite musikmagi. Så, här får ni att trösta er med under helgen, medan jag glassar runt bland katedraler och la rambler, men framför allt bland fotbollsspanjorer på Europas mäktigaste arena.
Ett Manchester-derby av hetare slag än någonsin, ett västra London vs. norra London-derby av intressantare närhetsgrad än på många år, en övertygande utklassningsseger på Emirates, en glödhet Yossi Benayoun tillbaka på Upton Park, ett klassiskt Sheffield-derby i Chamionship samt nya radarparet Hysén/Stiller på Gamla Ullevi är bara några av höjdpunkterna under helgen. Som man missar om man inte är hemma, framför tv:n.
Något som kompenseras någorlunda genom spansk toppmatch. Det är inte Premier League, men det är vår världsdels bästa lag mot spansk fotbolls fjärde bästa lag, det är världsstjärnor, det är svenskhysterimakaren Zlatan Ibrahimovic. Och framför allt, det är live.
Kan inte ge mig av utan att bjuda på lite musikmagi. Så, här får ni att trösta er med under helgen, medan jag glassar runt bland katedraler och la rambler, men framför allt bland fotbollsspanjorer på Europas mäktigaste arena.
söndag 13 september 2009
Respekt, var det ja
Låt mig först klargöra en sak; Adebayor var en gud i mina ögon i och med säsongen 07/08. Sommaren efter, i takt med Milanfjäsken och ultimatumet om en Henrylön, sjönk förtroendet en aning. Men trots uttalandena och omotiverade prestationer förra säsongen tillhörde jag parten supportrar som faktiskt ville ha kvar Adebayor i klubben, eller i en riktigare mening, inte hade haft något emot det.
Låt mig klargöra en andra sak; Arsenal och Wenger tog i tilltro Adebayor till brittiska öarna, gav honom chansen och utvecklade honom till en världsspelare. Utan klubben hade Adebayor inte varit den han är idag; en pengastinn och mediakåt människa, men likväl en av europeisk fotbolls bästa anfallare vissa stunder, när han vill.
När Adebayor - i en hastighet han inte nådde upp till under hela förra säsongen - älgar tvärs över planen för att håna sina gamla supportrar, när han hänsynslöst tacklar, sparkar och stämplar sina före detta lagkamrater spottar han en hel klubb rakt upp i ansiktet. En klubb som, återigen, har tagit honom dit han idag är (vilket han verkar vara oförskämt nöjd med). Respektlösheten mot motståndare och fans är en skymf mot den respektkampanj han nu varit delaktig i.
Van Persie menar att Adebayors uppträdande under matchen skadar fotbollen, i en tydlig vink mot togolesens bristande respekt.
- He had his own agenda today and that is bad for football. It's bad for the game we all love.
All sinneslöshet finns här.
Påhoppet mot Van Persie förtjänar ett antal matchers avstängning.
Hasse Backes ord summerar det hela på ett bra sätt;
- Det är gâlet, äckligt.
Trots det färska baklängesmål nummer fyra och Adebayors vanvördiga beteende kunde jag inte låta bli att bjuda mig själv på ett småleende när Wayne Bridge likt en dåsig dinosaurie står och upphäver offside för att sekunderna senare ta ett steg framåt i ett futtigt försök att lura sig själv, de upprörda lagkamraterna och - det under matchen förhållandevis lättduperade - domarteamet, samtidigt som min favoritgunner Tomas Rosicky nätar i sin första Premier League-match på 20 månader. Någonting som givetvis förtjänar uppmärksamhet.
Rosicky har sedan han kom 2006 varit oförtjänt översköljd av skador. Bakslag efter bakslag när comebacken varit nära har varit en regelbunden ramsa, och i vintras gick det så långt att rykten om drogproblem dök upp i media. Trots frånvaron och den stora skadebenägenheten - inte minst långtidsskadan, som alltid verkar föra en spelare närmare sina sympatiska supportrar - har han alltid varit väl ackrediterad bland Arsenalsupportrarna för sin bollintelligenta, laguppoffrande stil.
På bara fyrtio minuter visade Rosicky varför han betyder så mycket för spelande Arsenal, och varför han - frisk - fortfarande är som gjuten i startelvan. Tjecken har inte spelat Premier League-fotboll på över ett och ett halvt år, men kliver in och gör både mål och assist. Fucking respect.
Låt mig klargöra en andra sak; Arsenal och Wenger tog i tilltro Adebayor till brittiska öarna, gav honom chansen och utvecklade honom till en världsspelare. Utan klubben hade Adebayor inte varit den han är idag; en pengastinn och mediakåt människa, men likväl en av europeisk fotbolls bästa anfallare vissa stunder, när han vill.
När Adebayor - i en hastighet han inte nådde upp till under hela förra säsongen - älgar tvärs över planen för att håna sina gamla supportrar, när han hänsynslöst tacklar, sparkar och stämplar sina före detta lagkamrater spottar han en hel klubb rakt upp i ansiktet. En klubb som, återigen, har tagit honom dit han idag är (vilket han verkar vara oförskämt nöjd med). Respektlösheten mot motståndare och fans är en skymf mot den respektkampanj han nu varit delaktig i.
Van Persie menar att Adebayors uppträdande under matchen skadar fotbollen, i en tydlig vink mot togolesens bristande respekt.
- He had his own agenda today and that is bad for football. It's bad for the game we all love.
All sinneslöshet finns här.
Påhoppet mot Van Persie förtjänar ett antal matchers avstängning.
Hasse Backes ord summerar det hela på ett bra sätt;
- Det är gâlet, äckligt.
Trots det färska baklängesmål nummer fyra och Adebayors vanvördiga beteende kunde jag inte låta bli att bjuda mig själv på ett småleende när Wayne Bridge likt en dåsig dinosaurie står och upphäver offside för att sekunderna senare ta ett steg framåt i ett futtigt försök att lura sig själv, de upprörda lagkamraterna och - det under matchen förhållandevis lättduperade - domarteamet, samtidigt som min favoritgunner Tomas Rosicky nätar i sin första Premier League-match på 20 månader. Någonting som givetvis förtjänar uppmärksamhet.
Rosicky har sedan han kom 2006 varit oförtjänt översköljd av skador. Bakslag efter bakslag när comebacken varit nära har varit en regelbunden ramsa, och i vintras gick det så långt att rykten om drogproblem dök upp i media. Trots frånvaron och den stora skadebenägenheten - inte minst långtidsskadan, som alltid verkar föra en spelare närmare sina sympatiska supportrar - har han alltid varit väl ackrediterad bland Arsenalsupportrarna för sin bollintelligenta, laguppoffrande stil.
På bara fyrtio minuter visade Rosicky varför han betyder så mycket för spelande Arsenal, och varför han - frisk - fortfarande är som gjuten i startelvan. Tjecken har inte spelat Premier League-fotboll på över ett och ett halvt år, men kliver in och gör både mål och assist. Fucking respect.
fredag 11 september 2009
London vs. Manchester
Nu är det dags igen. Återigen är det ligaspel som gäller.
Trots att jag i två veckor gått och trånat efter ligafotboll måste jag erkänna att jag börjat uppskatta landslagsuppehållen allt mer. Inte för att det är vidare roligt att se ett bedrövligt Sverige underprestera på Malta, dagarna efter att helt i onödan - trots en spelmässigt bra insats - tvingats till Zlatanistiskt hjältedåd efter fullbordad övertid. Utan för att det börjar lukta VM-slutspel. När Argentina med icke-tränaren Maradona sätts under press och riskerar att missa spektaklet för första gången på 40 år, och när andra stornationer som Spanien, Brasilien, Holland och framförallt övertygande, EM-frånvarande England redan är färdigkvalificerade känns inte VM allt för långt borta.
Men innan det har vi naturligtvis mycket att se fram emot vad gäller klubbfotbollen. Innan det har vi en ny hyperintressant Premier League-helg framför oss. Big Four-utmanande Tottenham och Manchester City tar emot Manchester United respektive Arsenal, Chelsea ska till Britannia Stadium för att besegra Stoke-publiken, och på söndagen stundar hett Birmingham-derby. Med mera.
Hur ser förutsättningarna ut i de två toppmatcherna då?
I Manchester ligger mycket fokus på tidigare Londonborna Adebayor och Touré. Den förstnämnde matar pressen med rubricerande jag-vill-ha-uppmärksamhet-uttalanden. Pressen tackar och bockar nöjt och publicerar. Togolesen måste vara någon sorts svärmorsdröm för det massmediala drevet och är lika lättubbad som George Costanza.
Men visst ska gamla lagkamraterna vara rädda för Adebayors styrka och självförtroende som han verkar ha funnit igen. Nya mittbacksparet Gallas/Vermaelen har tidigt hittat rätt sinsemellan, så där blir det en intressant och viktig match-i-matchen.
Eftersom Andrey Arshavin återkom skadad från landslagsuppehållet saknar Arsenal den där matchvinnartypen. Och så har vi Van Persie, som inte riktigt kommit till sin rätt i Wengers nya 4-3-3-formation. Det måste han göra.
Tillbaka från uppehållet kommer också en målande Bendtner, som med två baljor och självförtroendet i ryggen hotar i boxen. Centralt vill säga, på kanten vill jag inte se honom. Stort ansvar har Fabregas, som ska stå för den väntade och oväntade leveransen. Punktmarkerad av Barry?
Tottenham kommer sakna Luka Modric; spelfördelaren och kreatören. Inhämtad i elfte timmen innan igenbomningen av transferfönstret blev Niko Kranjcar, som tänkt ersättare till sin långtidsskadade landsman. Jämför man kvalitéerna de båda emellan finns det en del som skiljer de åt givetvis, och jag kan aldrig se Kranjcar kortsiktigt ersätta de offensiva injektioner Modric står för. En bättre avståndsskytt är vad Spurs får in, för optimistens talan.
Annars blir det kul att se kantduellen Lennon vs. Evra. Just Lennon och Defoe - som båda visat hysterisk form i såväl klubb -som landslag - är i Modric frånvaro nyckelspelare för Tottenhams offensiv, medan Wilson Palacios får till uppgift att plocka bort Carricks passnings -och spelförarskicklighet.
I korta drag.
Trots att jag i två veckor gått och trånat efter ligafotboll måste jag erkänna att jag börjat uppskatta landslagsuppehållen allt mer. Inte för att det är vidare roligt att se ett bedrövligt Sverige underprestera på Malta, dagarna efter att helt i onödan - trots en spelmässigt bra insats - tvingats till Zlatanistiskt hjältedåd efter fullbordad övertid. Utan för att det börjar lukta VM-slutspel. När Argentina med icke-tränaren Maradona sätts under press och riskerar att missa spektaklet för första gången på 40 år, och när andra stornationer som Spanien, Brasilien, Holland och framförallt övertygande, EM-frånvarande England redan är färdigkvalificerade känns inte VM allt för långt borta.
Men innan det har vi naturligtvis mycket att se fram emot vad gäller klubbfotbollen. Innan det har vi en ny hyperintressant Premier League-helg framför oss. Big Four-utmanande Tottenham och Manchester City tar emot Manchester United respektive Arsenal, Chelsea ska till Britannia Stadium för att besegra Stoke-publiken, och på söndagen stundar hett Birmingham-derby. Med mera.
Hur ser förutsättningarna ut i de två toppmatcherna då?
I Manchester ligger mycket fokus på tidigare Londonborna Adebayor och Touré. Den förstnämnde matar pressen med rubricerande jag-vill-ha-uppmärksamhet-uttalanden. Pressen tackar och bockar nöjt och publicerar. Togolesen måste vara någon sorts svärmorsdröm för det massmediala drevet och är lika lättubbad som George Costanza.
Men visst ska gamla lagkamraterna vara rädda för Adebayors styrka och självförtroende som han verkar ha funnit igen. Nya mittbacksparet Gallas/Vermaelen har tidigt hittat rätt sinsemellan, så där blir det en intressant och viktig match-i-matchen.
Eftersom Andrey Arshavin återkom skadad från landslagsuppehållet saknar Arsenal den där matchvinnartypen. Och så har vi Van Persie, som inte riktigt kommit till sin rätt i Wengers nya 4-3-3-formation. Det måste han göra.
Tillbaka från uppehållet kommer också en målande Bendtner, som med två baljor och självförtroendet i ryggen hotar i boxen. Centralt vill säga, på kanten vill jag inte se honom. Stort ansvar har Fabregas, som ska stå för den väntade och oväntade leveransen. Punktmarkerad av Barry?
Tottenham kommer sakna Luka Modric; spelfördelaren och kreatören. Inhämtad i elfte timmen innan igenbomningen av transferfönstret blev Niko Kranjcar, som tänkt ersättare till sin långtidsskadade landsman. Jämför man kvalitéerna de båda emellan finns det en del som skiljer de åt givetvis, och jag kan aldrig se Kranjcar kortsiktigt ersätta de offensiva injektioner Modric står för. En bättre avståndsskytt är vad Spurs får in, för optimistens talan.
Annars blir det kul att se kantduellen Lennon vs. Evra. Just Lennon och Defoe - som båda visat hysterisk form i såväl klubb -som landslag - är i Modric frånvaro nyckelspelare för Tottenhams offensiv, medan Wilson Palacios får till uppgift att plocka bort Carricks passnings -och spelförarskicklighet.
I korta drag.
måndag 31 augusti 2009
Lite subjektivitet i mörkret?
Såja.
Nu är det bättre. Tog mig till Gamla Ullevi för att fundera över annat än helgens självmålstankar. Dagarna efter säsongens första Big Four-möte och säsongens första knutna nävar tjongandes i soffbordet kan jag nu distanserat rikta blickarna tillbaka till Old Trafford. Tack vare Göteborgs magistrala uppvisning på Gamla Ullevi sitter jag sedan igår kväll åter med småleende läppar. Samma leende som en dag tidigare smalnat från ett brett euforileende (Arshavins mörsare) till en suckande bittermin.
Hur mycket färgblindhet jag än försöker inblanda kan jag faktiskt inte se att resultatet var rättvist. Jag kan sitta och hylla Unitedspelarnas vilja och ihärdighet att vända ställningen, men jag kan - ur den spelmässiga och målchansstatistiska vinkeln - aldrig någonsin erkänna att Man United var värda segern. Matchen vändes när Ben Foster parerade Van Persies styrning och avgjordes på individuella hjärnsläpp av Almunia och för dagen excellente Diaby.
Som Gooner är jag stolt över hur mitt unga Arsenal vågade spela ut mästarna på Old Trafford, vågade stå upp. Men besvikelsen över de tappade poängen kommer att sitta fastsvetsad länge.
Jag tycker att det är intressant att se United-fansen vända kappfanskapet efter vinden när de buar ut Eduardo. Samma människor som i flera års tid vänfast försvarat sin egen Ronaldo vid samma typ av filmningssituationer, vilka i det fallet gällde ungefär en-två gånger per match.
Men eftersom Eduardo tydligen är den enda spelare som någonsin förstärkt en situation till sitt eget lags fördel ska han inte bara hängas ut som tidernas värsta fuskare i media och motståndarsupporterskap, utan dessutom straffas med en två matcher lång europeisk avstängning av Uefa.
Subjektiva listan?
Het.
Theodor Elmar Bjarnason - Andrey Arshavin.
Hetare.
Hannes Stiller - Thomas Vermaelen.
Ännu hetare.
Hjalmar Jonsson - Abou Diaby.
Och så hetast.
Gustav Svensson - William Gallas.
Och där gick gränsen för hur mycket allsvensk fotboll som får plats på den här bloggen.
Nu finns det inte tid för mer, eftersom det är dags för spansk ligadebut för en Zlatan Ibrahimovic.
Nu är det bättre. Tog mig till Gamla Ullevi för att fundera över annat än helgens självmålstankar. Dagarna efter säsongens första Big Four-möte och säsongens första knutna nävar tjongandes i soffbordet kan jag nu distanserat rikta blickarna tillbaka till Old Trafford. Tack vare Göteborgs magistrala uppvisning på Gamla Ullevi sitter jag sedan igår kväll åter med småleende läppar. Samma leende som en dag tidigare smalnat från ett brett euforileende (Arshavins mörsare) till en suckande bittermin.
Hur mycket färgblindhet jag än försöker inblanda kan jag faktiskt inte se att resultatet var rättvist. Jag kan sitta och hylla Unitedspelarnas vilja och ihärdighet att vända ställningen, men jag kan - ur den spelmässiga och målchansstatistiska vinkeln - aldrig någonsin erkänna att Man United var värda segern. Matchen vändes när Ben Foster parerade Van Persies styrning och avgjordes på individuella hjärnsläpp av Almunia och för dagen excellente Diaby.
Som Gooner är jag stolt över hur mitt unga Arsenal vågade spela ut mästarna på Old Trafford, vågade stå upp. Men besvikelsen över de tappade poängen kommer att sitta fastsvetsad länge.
Jag tycker att det är intressant att se United-fansen vända kappfanskapet efter vinden när de buar ut Eduardo. Samma människor som i flera års tid vänfast försvarat sin egen Ronaldo vid samma typ av filmningssituationer, vilka i det fallet gällde ungefär en-två gånger per match.
Men eftersom Eduardo tydligen är den enda spelare som någonsin förstärkt en situation till sitt eget lags fördel ska han inte bara hängas ut som tidernas värsta fuskare i media och motståndarsupporterskap, utan dessutom straffas med en två matcher lång europeisk avstängning av Uefa.
Subjektiva listan?
Het.
Theodor Elmar Bjarnason - Andrey Arshavin.
Hetare.
Hannes Stiller - Thomas Vermaelen.
Ännu hetare.
Hjalmar Jonsson - Abou Diaby.
Och så hetast.
Gustav Svensson - William Gallas.
Och där gick gränsen för hur mycket allsvensk fotboll som får plats på den här bloggen.
Nu finns det inte tid för mer, eftersom det är dags för spansk ligadebut för en Zlatan Ibrahimovic.
söndag 23 augusti 2009
London i centrum
Två huvudstadsderbyn, två bortatriumfer.
Tottenham öser på i tabelltoppen och börjar - med dagens utan-att-imponera-men-tre-poäng-ändå-mentalitet - mer och mer likna ett utmanande topplag. Tack vare Carlton Coles kvittgåva och Lennons plötsliga ingivelse att gå förbi sin back på insidan får Spurs vidareuppleva serieledarkänslan ytterligare några dagar. Vårens positiva formkurva har förblivit och byggts på, så här långt. Det fundamentala ligger i balanserade centrallinjen King/Bassong - Palacios/Huddlestone - Keane, medan det oväntade, banbrytande kommer från ytterkanterna Lennon och Modric samt fullbordande Defoe. Det blir intressant - inte roligt, vill Arsenal-hjärtat mitt högmält poängtera - att fortsättningsvis följa Redknapp och kompanis jakt på Big Four.
Drogba och Anelka fortsätter att söka det där samspelet som ska ge Chelsea titeln, och idag på Craven Cottage såg det ut att finnas där.
När mästarna efter 0-0 i paus på nyomdöpta DW Stadium ifrågasattes som värst demonstrerade inte minst firma Rooney/Berbatov varför Man United härmed ska tas på allvar även i år. Och det är inte bara flyktande portugiser som kan skjuta frisparkar - Nani kan också.
Tre heta:
Defoes vrist.
Engelsmannen gav i landskampen mot Holland en aningens antydan på att målformen och självförtroendet nu finns där, och säsongsinledningen kunde inte vara tydligare i sina försök att bevisa det faktumet. En given skytteligautmanare i slutändan om skadorna hålls tillbaka.
Borgen Turf Moor.
På förhand skulle Burnley ta sina överlevnadspoäng på hemmaplan mot de andra bottenlagen. Inte mot de förmodade, säg topp sex-lagen. Kan med hemmasjälvkänslan - likt Stoke med sin Britannia Stadium i fjol - göra Turf Moor till sin nyckelspelande poängborg.
Pånyttfödde Abou Diaby.
Den gänglige fransmannen med Premier Leagues häftigaste förnamn, Vassiriki, har inte direkt östs över med Arsenalsupportrars lovord sedan ankomsten, men de två målande bredsidorna mot Portsmouth har gett oss hopp om att han till slut, i år, tar det där klivet som gör honom till den - om än väldigt offensive - verklige "nye Vieira". Så att vi slipper det där uttjatade uttrycket.
Tottenham öser på i tabelltoppen och börjar - med dagens utan-att-imponera-men-tre-poäng-ändå-mentalitet - mer och mer likna ett utmanande topplag. Tack vare Carlton Coles kvittgåva och Lennons plötsliga ingivelse att gå förbi sin back på insidan får Spurs vidareuppleva serieledarkänslan ytterligare några dagar. Vårens positiva formkurva har förblivit och byggts på, så här långt. Det fundamentala ligger i balanserade centrallinjen King/Bassong - Palacios/Huddlestone - Keane, medan det oväntade, banbrytande kommer från ytterkanterna Lennon och Modric samt fullbordande Defoe. Det blir intressant - inte roligt, vill Arsenal-hjärtat mitt högmält poängtera - att fortsättningsvis följa Redknapp och kompanis jakt på Big Four.
Drogba och Anelka fortsätter att söka det där samspelet som ska ge Chelsea titeln, och idag på Craven Cottage såg det ut att finnas där.
När mästarna efter 0-0 i paus på nyomdöpta DW Stadium ifrågasattes som värst demonstrerade inte minst firma Rooney/Berbatov varför Man United härmed ska tas på allvar även i år. Och det är inte bara flyktande portugiser som kan skjuta frisparkar - Nani kan också.
Tre heta:
Defoes vrist.
Engelsmannen gav i landskampen mot Holland en aningens antydan på att målformen och självförtroendet nu finns där, och säsongsinledningen kunde inte vara tydligare i sina försök att bevisa det faktumet. En given skytteligautmanare i slutändan om skadorna hålls tillbaka.
Borgen Turf Moor.
På förhand skulle Burnley ta sina överlevnadspoäng på hemmaplan mot de andra bottenlagen. Inte mot de förmodade, säg topp sex-lagen. Kan med hemmasjälvkänslan - likt Stoke med sin Britannia Stadium i fjol - göra Turf Moor till sin nyckelspelande poängborg.
Pånyttfödde Abou Diaby.
Den gänglige fransmannen med Premier Leagues häftigaste förnamn, Vassiriki, har inte direkt östs över med Arsenalsupportrars lovord sedan ankomsten, men de två målande bredsidorna mot Portsmouth har gett oss hopp om att han till slut, i år, tar det där klivet som gör honom till den - om än väldigt offensive - verklige "nye Vieira". Så att vi slipper det där uttjatade uttrycket.
söndag 16 augusti 2009
Top of the Table
Så var vi igång. Tre månaders trånande efter Premier League-fotboll är över. Drogba gav Carlo Ancelotti och ett inte alls imponerande Chelsea tre nödvändiga poäng och lite andrum, Wigan chockade Villa Park och ett inför säsongen uträknat Arsenal glimtade till med kontringsfotboll som liknade "Unbeaten"-säsongen 2004. Samt mycket, mycket mer givetvis.
Chelsea-Wigan 2-1
En gammal kliché hade kunnat beskriva Stephen Hunts ledningsmåls publikinverkan på Stamford Bridge - om den nu hade varit verklighetsskildrande i sammanhanget. För Hunt - som bekant vållande till Cechs sköldpaddehjälmstvång - allt annat än tystnade Chelsea-fansen. Från och med avspark uttryckte de högljutt sitt misshag gentemot Hunt - och inte blev buropen färre när denne gav sitt Hull ledningen knappa halvtimmen in i premiärmatchen. En, två stunders virtuositet från Didi Drogba räddade Chelsea från något som kunde liknas vid ett premiärfiasko. I helhet var det en långt ifrån storvulen säsongsstart, men - tre poäng är vad det är och är nödvändiga att ha med sig från en hemmamatch mot Hull.
Aston Villa-Wigan 0-2
En säker hemmaseger på förhand. Förbluffade miner i efterhand. Förlusten av Steve Bruce blev för mig avgörande i vilket tabellparti Wigan skulle placeras, men kanske har man i spanjoren Martinez hittat en fullvärdig ersättare som - precis som Bruce - har förmågan att få ut maximalt plus lite till av sitt späda spelarmaterial. I ecuadorianen Rodallega finns potential. Finns säsongens både lag -och spelaröverraskning i västra delarna av "Greater Manchester"?
Blackburn-Man City 0-2
Blackburn saknar efter flykten av Santa Cruz en riktigt målskytt. Saknas gör också ett kreativare mittfält (Pedersens form för två säsonger kommer aldrig åter; Dioufs påhitt håller inte i Premier League), en stadig målvakt och en sammanhängande försvarslinje. Jag är på riktigt oroad över Blackburns serieöverlevnad. Sam Allardyce stavas min enda anledning till en trots allt hyfsad säsong.
Manchester City? Jag är rädd att det var en start precis vad de behövde. Två svagheter finns dock fortfarande; kapten Dunne och tränare Hughes. En nyckel är att stjärnorna som förpassas till bänken inte tjurar och påverkar moralen i truppen. Rotation kan bli viktigt att nyttja åtminstone på anfallsfronten.
Bolton-Sunderland 0-1
Min personliga tillbedjan i Bruce gör det svårt att se Sunderland på undre halvan. Det, och kloka nyförvärv i Cana, Bent och Cattermole gör förhoppningarna höga på säsongens Sunderland. Centrallinjen Cana-Cattermole/Richardson ; Jones-Bent ser tung ut och gamle Spurs-målvakten Fülop (Man of the match idag, enligt BBC) är underskattad. Trots ankomsten av paraguayanske landslagskaptenen Paulo Da Silva behövs ytterligare förstärkning av defensiv aspekt. Den försvarsmässiga biten kan vara den svaga. Men, kunde han göra Bramble till en försvarare i Premier League-klass kan tamejfanken vem som helst överprestera under Bruce ledning.
I Bolton ska Elmander ta spjutspetsrollen och utveckla sitt målsinne, medan aggressive Kevin Davies ligger bakom. Elmander skapar chanser med sina envisa djupledslöpningar men är inte den måltjuv som krävs i den rollen. Men vem behöver en måltjuv när en målskytt som Matthew Taylor finns till förfogande?
Portsmouth-Fulham 0-1
Stabil defensiv och effektivitet i kontringar och på fasta är trenden i de vita delarna av södra London även denna säsong. Inget annat går väl att vänta sig när det är Roy Hodgson som styr. Mycket riktigt, en inte alltför djärvt förväntad uddamålsvinst gällde på Fratton Park. Att Hangeland stannar är en fundamental förutsättning för en återupprepning av övre halvan-placering för Fulham.
Ägaruppköp, ny manager samt flertalet värvningar krävs för att Portsmouth klarar sig kvar.
Stoke-Burnley 2-0
Premiärresultatet är givetvis ingen katastrof för Burnley. Nykomlingarna ska rikta fokus på hemmamötena med övriga bottenlag. En förlust på Stokeborgen Britannia är inget att gräva ner sig för. Stoke kan inte helt omöjligt upprepa tolfteplatsen från i fjol, även om vissa erkända recept nu är lättlästa och medvetna för de flesta motståndarna. Unge Ryan Shawcross är nyckelfigur i årets Stoke.
Wolverhampton-West Ham 0-2
Championship-mästarnas försök att spela underhållande, positiv fotboll kan - likt West Bromwich häromsistens - bli dess fall. En ung, charmerande spelartrupp med spelande fotbollstankar har väldigt svårt att emellanåt ta till den där grisfotbollen som tyvärr krävs för att hänga fast vid de andra lagen därnere.
Även i West Ham behövs en eller annan offensiv kraft då tuffe Ashton är allt för skadad allt för ofta. Utspelade under större delen av andra halvlek på Molineux, men ändock tvåmålssegrare. Positivt, så klart.
Everton-Arsenal 1-6
En överkantig 3-0-ledning i paus följdes upp av utnyttjande av de stora ytor Everton lämnade kvar i sina bleka försök att jämna ut första halvlekens försvarsmissar. Kontringsfotboll är en kurs Wengers Arsenal alltid har bemästrat mer än väl, och matchutvecklingen föll ut idealisk för tekniska, bollskickliga Gunners.
Trofast hopp - utan utdelning i slutändan - är någonting vi Arsenalfans tvingats förlita oss till under fem raka säsonger, och ingenting känns mer hoppfullt än en premiärseger med fem måls marginal på Goodison Park. Nye belgaren Vermaelen var bland planens främsta, fick göra ett mål och visade gång på gång prov på en spänst med endast Bendtners femsekundersmål mot Spurs som dess like. Kaptenen Fabregas gjorde två mål och spelade fram till två, och hyllade nyss avlidne Daniel Jarque på ett vackert vis. Man of the Match.
För Everton är det nya tag som gäller. Glöm, kom tillbaka.. Organisera om taktiken på defensiva fasta..
Imorgon, två inte så pjåkiga matcher:
Man United-Birmingham - 14.30
Tottenham-Liverpool - 17.00
Det ses fram emot. Innan det ska jag sova länge.
Chelsea-Wigan 2-1
En gammal kliché hade kunnat beskriva Stephen Hunts ledningsmåls publikinverkan på Stamford Bridge - om den nu hade varit verklighetsskildrande i sammanhanget. För Hunt - som bekant vållande till Cechs sköldpaddehjälmstvång - allt annat än tystnade Chelsea-fansen. Från och med avspark uttryckte de högljutt sitt misshag gentemot Hunt - och inte blev buropen färre när denne gav sitt Hull ledningen knappa halvtimmen in i premiärmatchen. En, två stunders virtuositet från Didi Drogba räddade Chelsea från något som kunde liknas vid ett premiärfiasko. I helhet var det en långt ifrån storvulen säsongsstart, men - tre poäng är vad det är och är nödvändiga att ha med sig från en hemmamatch mot Hull.
Aston Villa-Wigan 0-2
En säker hemmaseger på förhand. Förbluffade miner i efterhand. Förlusten av Steve Bruce blev för mig avgörande i vilket tabellparti Wigan skulle placeras, men kanske har man i spanjoren Martinez hittat en fullvärdig ersättare som - precis som Bruce - har förmågan att få ut maximalt plus lite till av sitt späda spelarmaterial. I ecuadorianen Rodallega finns potential. Finns säsongens både lag -och spelaröverraskning i västra delarna av "Greater Manchester"?
Blackburn-Man City 0-2
Blackburn saknar efter flykten av Santa Cruz en riktigt målskytt. Saknas gör också ett kreativare mittfält (Pedersens form för två säsonger kommer aldrig åter; Dioufs påhitt håller inte i Premier League), en stadig målvakt och en sammanhängande försvarslinje. Jag är på riktigt oroad över Blackburns serieöverlevnad. Sam Allardyce stavas min enda anledning till en trots allt hyfsad säsong.
Manchester City? Jag är rädd att det var en start precis vad de behövde. Två svagheter finns dock fortfarande; kapten Dunne och tränare Hughes. En nyckel är att stjärnorna som förpassas till bänken inte tjurar och påverkar moralen i truppen. Rotation kan bli viktigt att nyttja åtminstone på anfallsfronten.
Bolton-Sunderland 0-1
Min personliga tillbedjan i Bruce gör det svårt att se Sunderland på undre halvan. Det, och kloka nyförvärv i Cana, Bent och Cattermole gör förhoppningarna höga på säsongens Sunderland. Centrallinjen Cana-Cattermole/Richardson ; Jones-Bent ser tung ut och gamle Spurs-målvakten Fülop (Man of the match idag, enligt BBC) är underskattad. Trots ankomsten av paraguayanske landslagskaptenen Paulo Da Silva behövs ytterligare förstärkning av defensiv aspekt. Den försvarsmässiga biten kan vara den svaga. Men, kunde han göra Bramble till en försvarare i Premier League-klass kan tamejfanken vem som helst överprestera under Bruce ledning.
I Bolton ska Elmander ta spjutspetsrollen och utveckla sitt målsinne, medan aggressive Kevin Davies ligger bakom. Elmander skapar chanser med sina envisa djupledslöpningar men är inte den måltjuv som krävs i den rollen. Men vem behöver en måltjuv när en målskytt som Matthew Taylor finns till förfogande?
Portsmouth-Fulham 0-1
Stabil defensiv och effektivitet i kontringar och på fasta är trenden i de vita delarna av södra London även denna säsong. Inget annat går väl att vänta sig när det är Roy Hodgson som styr. Mycket riktigt, en inte alltför djärvt förväntad uddamålsvinst gällde på Fratton Park. Att Hangeland stannar är en fundamental förutsättning för en återupprepning av övre halvan-placering för Fulham.
Ägaruppköp, ny manager samt flertalet värvningar krävs för att Portsmouth klarar sig kvar.
Stoke-Burnley 2-0
Premiärresultatet är givetvis ingen katastrof för Burnley. Nykomlingarna ska rikta fokus på hemmamötena med övriga bottenlag. En förlust på Stokeborgen Britannia är inget att gräva ner sig för. Stoke kan inte helt omöjligt upprepa tolfteplatsen från i fjol, även om vissa erkända recept nu är lättlästa och medvetna för de flesta motståndarna. Unge Ryan Shawcross är nyckelfigur i årets Stoke.
Wolverhampton-West Ham 0-2
Championship-mästarnas försök att spela underhållande, positiv fotboll kan - likt West Bromwich häromsistens - bli dess fall. En ung, charmerande spelartrupp med spelande fotbollstankar har väldigt svårt att emellanåt ta till den där grisfotbollen som tyvärr krävs för att hänga fast vid de andra lagen därnere.
Även i West Ham behövs en eller annan offensiv kraft då tuffe Ashton är allt för skadad allt för ofta. Utspelade under större delen av andra halvlek på Molineux, men ändock tvåmålssegrare. Positivt, så klart.
Everton-Arsenal 1-6
En överkantig 3-0-ledning i paus följdes upp av utnyttjande av de stora ytor Everton lämnade kvar i sina bleka försök att jämna ut första halvlekens försvarsmissar. Kontringsfotboll är en kurs Wengers Arsenal alltid har bemästrat mer än väl, och matchutvecklingen föll ut idealisk för tekniska, bollskickliga Gunners.
Trofast hopp - utan utdelning i slutändan - är någonting vi Arsenalfans tvingats förlita oss till under fem raka säsonger, och ingenting känns mer hoppfullt än en premiärseger med fem måls marginal på Goodison Park. Nye belgaren Vermaelen var bland planens främsta, fick göra ett mål och visade gång på gång prov på en spänst med endast Bendtners femsekundersmål mot Spurs som dess like. Kaptenen Fabregas gjorde två mål och spelade fram till två, och hyllade nyss avlidne Daniel Jarque på ett vackert vis. Man of the Match.
För Everton är det nya tag som gäller. Glöm, kom tillbaka.. Organisera om taktiken på defensiva fasta..
Imorgon, två inte så pjåkiga matcher:
Man United-Birmingham - 14.30
Tottenham-Liverpool - 17.00
Det ses fram emot. Innan det ska jag sova länge.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Inlägg
