Målskyttarnas helg

Kul Premier League-helg.

Torres fortsätter att, ordagrant, ösa in mål. 33 mål på 34 spelade Anfieldmatcher är ju givetvis ett lika tokimponerande som bisarrt facit. Det enda hinder jag ser måste passeras för skytteligatiteln är den tunna anfallsbredden i Liverpools trupp. Få godtyckliga ersättare bakom Torres kan betyda ett tufft matchande av spanjoren, i både Champions League och ligaspel. Vilket i sin tur ökar skaderisken, som var relativt hög redan förra säsongen. Voronin och N'Gog (väldigt möjligtvis numera kantspelarna Babel och Kuyt) ska användas som komplement, men också det är en risk, för utgången av de matcherna.

Men vad hände med Robbie Keane? Pang. Pang. Pang. Pang. Fyra baljor. Visserligen stod Burnley för motståndet och Burnley tar alla sina poäng, samt gör alla sina mål på hemmamark. Ändå - imponerande målorgasm av Keane. Anfallsuppsättningen på White Hart Lane är urstark, pånyttfödde sprutan Defoe gjorde sig illa och ersattes knappa timman in i 5-0-föreställningen, varefter Spurs - eller ja, Keane - gjorde tre av sina mål. Crouch verkar fungera som ett bättre komplement till de båda var för sig, än vad de två stekheta gör sinsemellan. Det ger en extra dimension, huvudspelsdimensionen, enligt klyschornas talan.

Vito Mannone. Sa någon, "Fantomen"?

Darren Bent gav anfallskollegan Kenwyne Jones chansen att även han göra mål, istället för att sätta sin andra straff för dagen. Steve Bruce tyckte inte om välviljan i Bents tilltag;
- Att ge en straff till någon annan för att du tycker synd om honom som inte har gjort mål, är sådant du gör på skolgården, inte i Premier League.

Till slut gjorde de två var, jämlikt - och en nöjd Bent.


Just det, ja. Camp Nou. Fick en fråga om stämningen. Ber om ursäkt för att jag inte hunnit svara tidigare, Johan.
"Men hur var stämningen på Camp Nou, det är ju ofta delade meningar om den?"

Skillnaden, för de som är vana vid läktarstämningen i England och Sverige, är ju att det överhuvudtaget inte sjungs eller ramsas, förutom vid Barca-hymnen inför matchen. Det ger ett lite "tråkigt" ljudsken, när man ser fotboll live ska det ju föras ett väldigt väsen runt omkring, det är så vi i Sverige - och angloinriktade - vanemässigt har lärt oss.

Men det som saknas, sången och klackararrangemanget, kompenseras med den oerhörda passion och kunnighet var enstaka individ i den där jättelika grytan besitter. Atmosfären och storheten som omsvärmar hela arenan är svår att ta in, och byggs på ytterligare med hjälp av det engagemang och de känslor publiken visar.

Det är naturligtvis inte helt tyst under matchens gång, bara för att inga ramsor och klackbildningar håller uppe ljudnivån, men det är en väldigt fången publik som medför en, hur ska jag uttrycka det; intresserad och fokuserad stämning. De som är där är genuint livsintresserade av FC Barcelona och spelet fotboll, och har betalat sina entrépengar för att se och uppleva just det, för att bli hänförda av vad som sker på planen.

Och det gillar jag, det passar mig personligen. När jag ser Allsvenskan på plats tänker jag sällan; "åh, vad är det för ramsa de sjunger nu, Änglarna?" - det liksom bara finns där. Men i Allsvenskan är det en del av matchen, det skulle bli betydligt tråkigare utan de där - en aning överdrivna och lite väl övertaggade - klackbildningarna som så högt de kan skrålar ut sin klubbkärlek.

På Camp Nou behövs det inte riktigt på samma sätt. Inte bara på grund av den omåttliga storleks -och kapacitetsskillnaden rent arenamässigt, men - utan att på något vis fördomsfullt redogöra vad som gäller, snarare byggt på mina egna upplevelser - karaktärsmässigt skiljer människorna i Barcelona (och Spanien i stort, jag vet inte?) sig en aning. De lever sig in i matchen på ett annat sätt, de följer matchen enträget och känner inte alls samma behov av att högmält uttrycka sina sympatier för laget genom sång.

Det är fotbollen, det vackra spelet de är intresserade av i första hand, inte supporterskapet.