Respekt, var det ja

Låt mig först klargöra en sak; Adebayor var en gud i mina ögon i och med säsongen 07/08. Sommaren efter, i takt med Milanfjäsken och ultimatumet om en Henrylön, sjönk förtroendet en aning. Men trots uttalandena och omotiverade prestationer förra säsongen tillhörde jag parten supportrar som faktiskt ville ha kvar Adebayor i klubben, eller i en riktigare mening, inte hade haft något emot det.

Låt mig klargöra en andra sak; Arsenal och Wenger tog i tilltro Adebayor till brittiska öarna, gav honom chansen och utvecklade honom till en världsspelare. Utan klubben hade Adebayor inte varit den han är idag; en pengastinn och mediakåt människa, men likväl en av europeisk fotbolls bästa anfallare vissa stunder, när han vill.

När Adebayor - i en hastighet han inte nådde upp till under hela förra säsongen - älgar tvärs över planen för att håna sina gamla supportrar, när han hänsynslöst tacklar, sparkar och stämplar sina före detta lagkamrater spottar han en hel klubb rakt upp i ansiktet. En klubb som, återigen, har tagit honom dit han idag är (vilket han verkar vara oförskämt nöjd med). Respektlösheten mot motståndare och fans är en skymf mot den respektkampanj han nu varit delaktig i.

Van Persie menar att Adebayors uppträdande under matchen skadar fotbollen, i en tydlig vink mot togolesens bristande respekt.
- He had his own agenda today and that is bad for football. It's bad for the game we all love.

All sinneslöshet finns här.
Påhoppet mot Van Persie förtjänar ett antal matchers avstängning.

Hasse Backes ord summerar det hela på ett bra sätt;
- Det är gâlet, äckligt.

Trots det färska baklängesmål nummer fyra och Adebayors vanvördiga beteende kunde jag inte låta bli att bjuda mig själv på ett småleende när Wayne Bridge likt en dåsig dinosaurie står och upphäver offside för att sekunderna senare ta ett steg framåt i ett futtigt försök att lura sig själv, de upprörda lagkamraterna och - det under matchen förhållandevis lättduperade - domarteamet, samtidigt som min favoritgunner Tomas Rosicky nätar i sin första Premier League-match på 20 månader. Någonting som givetvis förtjänar uppmärksamhet.

Rosicky har sedan han kom 2006 varit oförtjänt översköljd av skador. Bakslag efter bakslag när comebacken varit nära har varit en regelbunden ramsa, och i vintras gick det så långt att rykten om drogproblem dök upp i media. Trots frånvaron och den stora skadebenägenheten - inte minst långtidsskadan, som alltid verkar föra en spelare närmare sina sympatiska supportrar - har han alltid varit väl ackrediterad bland Arsenalsupportrarna för sin bollintelligenta, laguppoffrande stil.

På bara fyrtio minuter visade Rosicky varför han betyder så mycket för spelande Arsenal, och varför han - frisk - fortfarande är som gjuten i startelvan. Tjecken har inte spelat Premier League-fotboll på över ett och ett halvt år, men kliver in och gör både mål och assist. Fucking respect.