Thirty-three years later

Säsongen 1975-76 slutade Lancashire-klubben Burnley näst sist i den engelska förstadivisionen. Till historien hör inte att laget två säsonger tidigare hade slutat på en imponerande sjätteplats - som nykomlingar, men det är nog så intressant. Sedan degraderingen för 33 år sedan har klubben aldrig riktigt hämtat sig, varit nere en sväng i en så låg division som den engelska fjärdeligan, och har faktiskt inte varit i närheten av ytterligare högstaligaspel.

Inför drygt 80 000 åskådare på Wembley Stadium mötte Burnley i eftermiddags Sheffield United i en avgörande match om en plats i Premier League. Sheffield United som var det enda lag som den där säsongen, 1975-76, samlade ihop färre poäng än dagens motpart tillika play-off-finalister.

Jag kan inte annat än att tycka det är kul när Burnley nu krigat till sig en ny chans till spel i första divisionen. Trots att jag själv var ljusår från att ens vara påtänkt när klubben tillbringade sina säsonger i finrummet senast. Inte för att laget charmar mig till någon överdrivet hög grad, eller att jag tycker att en så klassisk klubb (som en av grundarna till det engelska ligasystemet) som Burnley är värd att spela sina matcher mot de bästa, och allra minst för att många andra

 hängivna (inte minst svenska) anglofiler verkar vara drivna av viljan att se Burnley i Premier League. Personligen har jag ingen relation till klubben, och kan, fullt medveten om min bristande ålder och rutin gällande engelsk fotboll, erkänna att den vetskap jag besitter vad gäller Burnley är direkt avläst från diverse böcker eller från denna fantastiska uppfinning internet.

Givetvis glädjs man lite extra när anrika klubbar tar steget upp eller upplever framgång. Varför vet jag egentligen inte, kanske av det faktumet att de benämns just vid ordavalet anrik. Det måste ligga någon magisk förtrollning över den termen. Eller är det bara min personliga historikfascination och återblickande upphetsning som gör sin verkan?

Men den fendumentala motiveringen till att jag inte kan låta bli att dra på smilgroparna när Blackburn-rivalerna når Premier League är att Burnley faktiskt redan har bevisat att man kan mäta sig med flertalet klubbar i den högsta och bästa av ligor. Min personliga åtrå lyder att få åtnjuta så högklassig och oförutsägbar fotboll som möjligt när jag slår mig till stjärts i soffan på lördagarna och söndagarna. Vilket Burnley har kapacitet till.

"Bara för att Burnley turligt lyckats vinna mot ett och annat reservbetonat Premier League-lag i en så prestigelös turnering som ligacupen", suckar någon skeptisk kurre. Jag vill bara klargöra; "ett och annat Premier League-lag" går även att översätta till the likes of Arsenal, Tottenham, Chelsea, Fulham och West Bromwich.

Burnley och inte minst den irländske tränaren Owen Coyle bör tas på allvar, och kommer inte bli några slagpåsar, likt föregående säsongs upplaga av Derby.

För övrigt kommer förvirringen att ernå sin essens nästa säsong:

Claret and Blue.

Säsongen 1975-76 var det ja. Tillsammans med Burnley och Sheffield United degraderades även Wolverhampton från First Division detta spelår. Med nöd och näppe lyckades Birmingham klara sig kvar. Både Wolves och Brummies som nyligen tagit sig tillbaka upp i högsta ligan. Vilket sammanträffande, va? Dock har tre av de fyra nyss nämnda klubbarna varit uppe och vänt åtskilliga gånger.

Men efter 33 års frånvaro hälsas nu Burnley varmt välkomna tillbaka.

Injury Time

Lördagen den 10:e januari i år ledde kaptenen Martin Laursen sitt Aston Villa till en 2-1-seger mot lokalkonkurrenterna West Bromwich. En match som visade sig bli danskens sista.

Efter fem skadefyllda säsonger i Villa har mittbackens knäproblem nu segrat över Laursen, som istället för att genomlida ytterligare en operation nu bestämt sig för att lägga fotbollskarriären åt sidan. Synd för Villa, för fansen och för ligan. Men framförallt oerhört beklagligt för Laursen som person. Att redan som 31-åring tvingas ge upp sin stora passion och avsluta sin spelarkarriär endast på rund av skador är inget annat än en personlig tragedi. Jag lider med Laursen. 

Martin Laursen har de två senaste säsongerna spelat en viktig roll för sitt lag som en av Premier Leagues bästa mittbackar och som Villas bästa spelare, även om han denna säsong med anledning av sina stora skadebekymmer och sin frånvaro sprungits om av Young Player of the Year, Ashley Young.

Laursen besitter ledaregenskaper som gör att vi troligtvis, förhoppningsvis kommer att få se dansken i någon annan roll inom fotbollen, kanske i just Villa. Reservlagstränare á la Solskjaer? Assisterande till O'Neill? Eller varför inte efterträdare till sin store mentor, om denne lämnar för större uppdrag (host, host.. United?.. host)? Nja, det senare är nog inget vidare alternativ om man ser till föregående fall av nypensionerade mittbackskaptener som provat på managerjobbet. Southgate is going down. Adams är ett annat misslyckat exempel.

***

Någon skar sig illa i köket, någon tvingades till knäoperation efter att ha sträckt sig efter fjärrkontrollen, medan en annan slet av sig fingret vid ett målfirande. 

Man har hört talas om många udda, märkliga skador som drabbat fotbollsspelare, men frågan är om inte Kirk Broadfoot, försvarare i skotska Rangers, tagit hem priset. 25-åringen fick för sig att värma ett par ägg i mikrovågsugnen. När han något för sent öppnade luckan för att ta ut äggen exploderade det ena varpå kokhet vätska träffade skottens ansikte. Broadfoot tvingades uppsöka sjukvård med, som tur var, trots allt ganska lindriga brännskador.

Fotbollsspelare har det inte alltid lätt.

***

Clash of the Titans brukar mötena mellan United och Arsenal kallas efter de täta, hårdföra striderna som utkämpades lagen emellan när de låg på en likalydande nivå. Efter utgången av Champions League-semifinalen och sett till vilka lag som dominerat engelska ligan i år, är jag tveksam till om uttrycket fortfarande rättmätigt kan användas.

Imorgon lyfter United bucklan mot skyn. Då tvingas jag komma underfund med hur det som Gunnerssupporter känns att se på när bittra rivalerna vinner ligan - mot mitt eget lag. Än kan jag inte föreställa mig känslan.

Bjud upp till dans nu Wenger!

Nya 'nya tag' för Leeds

I fjol startade Leeds United sin League One-säsong på 15 minuspoäng. Utan de 15 avdragna poängen hade man gjort Swansea sällskap upp i Championship. Istället föll man i play-off-finalen när Doncaster vann med 1-0.

I år, utan reviderad poängsumma, räckte Leeds inte heller fram till direktkvalificerat avancemang, och får inrikta sig på tredje raka säsongen i engelska tredjedivisionen.

Leeds hemmastatistik talade för en trevlig afton för Elland Road-publiken. Elva raka segrar på egen mark var facit. När Becchio - strax efter en missad straff signerad målsprutan och fixstjärnan Beckford - forcerade in 1-0 i 53:e minuten växte hemmafansens hopp och entusiasm. Leeds förde matchen, tryckte på och hade bud på ytterligare mål.

Icke. En blåklädd herre benämnd Djimi Abdou ville annat. Med kvarten kvar sänkte han hemmalaget och tystade hemmapubliken med sitt 1-1-mål vilket förde Millwall vidare med sammanlagda 2-1.

Beröm för Millwall och framförallt målvakten David Forde, men matchvinnaren Abdou lurade mig lite efter slutsignalen. Jag trodde att han just varit med om att vinna Premier League. I själva verket var det alltså en play-off-final till Championship hans lag kvalificerat sig till.

Leeds United får ladda om för ytterligare en League One-säsong. They'll be back. I sinom tid.

Marching on together.

Bright Side of the Road

Första trepoängaren för tränaren Alan Shearer är ett faktum. Hoppet lever i Tyne. Newcastle har klättrat över nedflyttningssträcket och befinner sig med två omgångar kvar på rätt sida.

Hur kan en så mastig och robust gestalt som Mark Viduka vara så ideligt skadebenägen? Nevertheless, australiern startade i vad han själv betraktade som sin viktigaste match någonsin - och gjorde det med lite blandad respons. Inte mycket innebördsrikt kom från tidigare Borobjässens varken fötter eller huvud - förrän tjugo minuter återstod. En vital höjdduell erhölls i offensivt straffområde vilket till slut ledde fram till inhoppande Martins matchavgörande felträff.

Tre nya pinnar nästa helg mot Fulham betyder säkerställt kontrakt, vågar jag konstatera. Hull lär kamma noll i alla fall i någon av sina återstående matcher (Bolton borta, United hemma) och målskillnaden står ju som bekant på Magpies sida.

Jag minns att det för ett par helger sedan hoades om att det skulle behövas att överstiga 40 poäng för att klara sig kvar. Det kommer inte att var nödvändigt, så mycket går att fastställa. Att vara efterklok är så väldans enkelt.

Plötsligt ser allting otäckt, nästan oroväckande ljust ut för Shearer och Newcastle. Men löftesrikt.

Matcher att minnas

Jag vet att den här bloggen i första hand handlar om fotbollen som spelas innanför de brittiska landgränserna. Men det spelas ju faktiskt fotboll i övriga Europa jämväl. Och den är tamejtusan inte så tokig den heller, ska klargöras.

Jag tror inte att det har undgått någon vid det här laget, men som fotbollsdåre - vilken liga vi än snackar om - är det omöjligt för mig att negligera berörandet av en match som mycket väl kan vara 2000-talets hittilldags bästa, eller åtminstone roligaste att åse. Lördagens version av supermötet El Clásico gjorde skäl för sitt namn.

I en match avgörande för säsongsavslutningens upplösning går Barcelona in på Bernabeú och kör över hemmalaget. En magistral uppvisning. "Campiones" gick att läsa på Eto'os läppar. Tro katten det.

Säsongen 05/06 skedde en liknande förnedring inför den vitfärgade hemmapubliken på Bernabeú. Huvudperson för Barca och som till och med hyllades av Realfansen då? Som ni säkert minns: Ronaldinho, i sina storhetsdagar.

I lördags var det - inte lärjungen Messi som förvisso stod för två baljor - utan mittfältsgeneralen Xavi som var planens gigant. Den passningskvalitet och det spelsinne den herren besitter är inte humant. Det är det inte.

Under loppet av tre veckor har vi nu fått bevittna tre iögonfallande och målrika matcher som med all rätt kan räknas in bland de senaste årens allra bästa. Förutom 2-6-föreställningen talar jag naturligtvis om de bisarra 4-4-matcherna, Chelsea-Liverpool och Liverpool-Arsenal. Personligen har jag annars två favoriter de senaste fem åren; Holland-Tjeckien i EM 2004 där tjeckerna vände 0-2-underläge till uddamålsvinst, samt VM-semin mellan Italien och Tyskland 2006.

Och när vi väl talar underhållande matcher och El Clasicó ska icke 3-3-matchen på Nou Camp 06/07 förglömmas, där en viss 19-årig argentinare gjorde hattrick och fick sitt verkliga genombrott.

***

Jag låg onödigt länge in på natten och såg på fotbollsklassiker som visades på favoritkanalen ESPN Classic Sport. Att det var matcher Liverpool och Newcastle emellan som var huvudtema hindrade mig inte en sekund.

Säsongen 98/99 möttes lagen redan i den tredje omgången, på St. James Park i Newcastle. I den engelska VM-truppen - som gjort sorti ur turneringens åttondelsfinaler i ett straffavgörande mot Argentina ett par månader tidigare - hade en 18-årig anfallstalang något oväntat tagit plats. Med ett vackert solomål i just den matchen mot Argentina fick ynglingen sitt stora internationella genombrott. Samme yngling såg på St. James Park till att bortalaget besegrade Magpies relativt enkelt. Efter första halvlek (och full tid skulle det visa sig) stod det 1-4, fördel Liverpool. Michael Owen gjorde tre av målen.

89 landskamper, en Ballon d'Or-utmärkelse, en utlandsejour och tio år senare satt samme Owen på bänken när Liverpool tog emot Newcastle på Anfield. I svartvita färger.

Owen är inte längre den sprudlande, talangfulla målskytt han för ett antal år sedan växte fram att vara, och till följd av de oupphörliga skadeproblem han dragits med har de primära egenskaperna - framförallt kvickheten - gåtts miste om med åren.

Jag frågar mig om det är den speciella spelstilen som "dör i förtid" och som är alltför angelägen om skador, vilket tär på spelaren i högre grad och tar kål på dennes karriär tidigare. I sådana fall, ligger Walcott - vars spelstil och tidiga karriäristiska framgång liknar Owens en aning - i farozonen. Den vindsnabbe anfallaren/yttermittfältaren är redan träget drabbad av skador - liksom Owen, och båda två slog i väldigt ringa ålder igenom i landslaget.

Walcott går mot en lovande närmaste framtid, men kommer han verkligen med sin rapida spelstil att hålla i tio år till? Owen gjorde det inte.

***

I vanlig ordning brukar bottenlagen lägga i en extra växel när det kommer till de sista, livsavgörande omgångarna. De som tidigast, fortast och effektivast når upp till högsta växeln brukar klara sig. Den här säsongen kan Hulls rekordartat tidiga växelupptrappning komma att avgöra. Inget av de i högsta grad ifrågavarande, jagande lagen verkar nämligen ha krafter nog att lägga in den där sista, tunga växeln som krävs.

Newcastle-Middlesbrough nästa helg kommer att bli totalt avgörande i striden de lagen emellan. Matchhjälte: Michael Owen månne?

För övrigt behöver inte Joey Barton visa prov på sin sinneslöshet längre. Efter åtskilliga slagsmål, fimpar i medspelares ögon och vansinnestacklingar är det dags att stänga av vettvillingen från all fotbollsverksamhet på livstid.

Walk the One and Two Lines

Med en omgång kvar av League One är striden om de två första platserna inte längre lika nervkittlande som motsvarande i divisionen uppom. Leicester, med målfarlige Matt Fryatt (26 mål) i spetsen, är som seriesegrare sedan länge klara för uppflyttning, och förra helgen fastlades även Peterborough United som ett Championship-lag kommande spelår.

Om de play-off-innebärande platserna är det en plats som är tveksam. Scunthorpe har inför avgörandet två pinnar tillgodo mot jagande Tranmere, och en rafflande tillställning lär vänta åskådarna på Glanford Park i nordöstra England. Jag tror - egentligen utan några särskilt underbyggda fundament - knappast att något av dessa lag har någon chans i play-off-spelet. Både Milton Keynes Dons och Leeds känns betydligt bättre, och sett till den närvarande formen är det just de klubbarna som konkurrerar om den där platsen upp.

6. Scunthorpe 45 81-62 75

-------------------------

7. Tranmere 45 61-48 73

Sista omgången:

Scunthorpe-Tranmere

***

I nedflyttningsstriden är många lag ingrodda. För Hereford och Cheltenham är hoppet redan släckt, men både Carlisle och Crewe har fortfarande chansen till överlevnad. De sistnämnda förlorade den vitala sexpoängsmatchen mot Stockport, vilket inte bara betyder att Crewe ligger risigt till utan även att Stockport är på så gott som säker mark. Pragmatiskt sett är nedflyttning möjlig, men med tanke på den positiva målskillnaden så kommer Stockport spela i League One även nästa år.

17. Stockport 45 59-56 50

18. Hartlepool 45 65-75 50

19. Northampton 45 61-62 49

20. Brighton 45 54-70 49

---------------------------

21. Carlisle 45 54-69 47

22. Crewe 45 59-79 46

Sista omgången:

Brighton - Stockport

Bristol R - Hartlepool

Carlisle - Millwall

Crewe - Leicester

Leeds - Northampton

***

Londonlaget Brentford vinner League Two. Två lag ytterligare ska direktuppflyttas, vilka ser ut att bli Wycombe och mytomspunna Exeter City. Fjärdeplacerade Bury trycker på och kan om resultaten faller ut i deras väg knipa någon av medaljerna.

2. Wycombe 45 53-31 78

3. Exeter 45 64-50 76

-----------------------

4. Bury 45 62-43 75

Sista omgången:

Bury - Accrington

Rotherham - Exeter

Wycombe - Notts County

***

Om kvalspelspositionerna tampas:

7. Dag. & Red. 45 76-51 68

8. Shrewsbury 45 59-43 66

Sista omgången:

Dagenham & Redbridge - Shrewsbury

Även här spelas alltså en helt utslagsgivande match för fastställandet av tabellen.

Beaktansvärt är för övrigt att Gillingham ligger femma med en målskillnad på plus två mål.

***

Det är alltid synd när det inte riktigt går vägen för klassiska, omtyckta klubbar. Luton Town är en uppskattad förening och är bland många anglofiliska fotbollshjärtan privilegierad och utnämnd till så kallat "andralag". 2005/06 låg de på femte plats i Champonship, på väg upp i högstaligan. Drygt tre år senare tvingas klubben ta nya tag i Conference, på grund av de 30 minuspoäng man tvingades inleda den här säsongen med. Luton hälsas farväl och all lycka med sin tillbakavandring. They'll be back.

Lite egendomligt men framförallt uppseendeväckande är att Luton gick segrande ur Johnstone's Paint Trophy, turneringen för lag i de lägre divisionerna. Vid hur många tidigare tillfällen har fenomenet att klubben som slutar sist i hela ligasystemet vinner en cuptävling - samma säsong?

Chester kommer att åka ur, men för den realistiska principens skull har ni här bottenstriden.

22. Grimsby 45 51-69 40

--------------------------

23. Chester 45 43-79 37

Sista omgången:

Grimsby - Macclesfield

Chester - Darlington

***

Samtliga matcher i både League One och Two går av stapeln på lördag, den 2:e maj, med matchstart klockan 16.00.