Thirty-three years later

Säsongen 1975-76 slutade Lancashire-klubben Burnley näst sist i den engelska förstadivisionen. Till historien hör inte att laget två säsonger tidigare hade slutat på en imponerande sjätteplats - som nykomlingar, men det är nog så intressant. Sedan degraderingen för 33 år sedan har klubben aldrig riktigt hämtat sig, varit nere en sväng i en så låg division som den engelska fjärdeligan, och har faktiskt inte varit i närheten av ytterligare högstaligaspel.

Inför drygt 80 000 åskådare på Wembley Stadium mötte Burnley i eftermiddags Sheffield United i en avgörande match om en plats i Premier League. Sheffield United som var det enda lag som den där säsongen, 1975-76, samlade ihop färre poäng än dagens motpart tillika play-off-finalister.

Jag kan inte annat än att tycka det är kul när Burnley nu krigat till sig en ny chans till spel i första divisionen. Trots att jag själv var ljusår från att ens vara påtänkt när klubben tillbringade sina säsonger i finrummet senast. Inte för att laget charmar mig till någon överdrivet hög grad, eller att jag tycker att en så klassisk klubb (som en av grundarna till det engelska ligasystemet) som Burnley är värd att spela sina matcher mot de bästa, och allra minst för att många andra

 hängivna (inte minst svenska) anglofiler verkar vara drivna av viljan att se Burnley i Premier League. Personligen har jag ingen relation till klubben, och kan, fullt medveten om min bristande ålder och rutin gällande engelsk fotboll, erkänna att den vetskap jag besitter vad gäller Burnley är direkt avläst från diverse böcker eller från denna fantastiska uppfinning internet.

Givetvis glädjs man lite extra när anrika klubbar tar steget upp eller upplever framgång. Varför vet jag egentligen inte, kanske av det faktumet att de benämns just vid ordavalet anrik. Det måste ligga någon magisk förtrollning över den termen. Eller är det bara min personliga historikfascination och återblickande upphetsning som gör sin verkan?

Men den fendumentala motiveringen till att jag inte kan låta bli att dra på smilgroparna när Blackburn-rivalerna når Premier League är att Burnley faktiskt redan har bevisat att man kan mäta sig med flertalet klubbar i den högsta och bästa av ligor. Min personliga åtrå lyder att få åtnjuta så högklassig och oförutsägbar fotboll som möjligt när jag slår mig till stjärts i soffan på lördagarna och söndagarna. Vilket Burnley har kapacitet till.

"Bara för att Burnley turligt lyckats vinna mot ett och annat reservbetonat Premier League-lag i en så prestigelös turnering som ligacupen", suckar någon skeptisk kurre. Jag vill bara klargöra; "ett och annat Premier League-lag" går även att översätta till the likes of Arsenal, Tottenham, Chelsea, Fulham och West Bromwich.

Burnley och inte minst den irländske tränaren Owen Coyle bör tas på allvar, och kommer inte bli några slagpåsar, likt föregående säsongs upplaga av Derby.

För övrigt kommer förvirringen att ernå sin essens nästa säsong:

Claret and Blue.

Säsongen 1975-76 var det ja. Tillsammans med Burnley och Sheffield United degraderades även Wolverhampton från First Division detta spelår. Med nöd och näppe lyckades Birmingham klara sig kvar. Både Wolves och Brummies som nyligen tagit sig tillbaka upp i högsta ligan. Vilket sammanträffande, va? Dock har tre av de fyra nyss nämnda klubbarna varit uppe och vänt åtskilliga gånger.

Men efter 33 års frånvaro hälsas nu Burnley varmt välkomna tillbaka.