Cemeteries Of London

När José Antonio Reyes kom till Arsenal i januari 2004 beskrevs han som en av Europas största talanger. Han sågs som spansk fotbolls framtid och som Rauls potentiella efterträdare i landslaget. Han och Torres skulle bilda ett storslaget, ostoppbart anfallspar i många, många år framöver.

Reyes debuterade i den spanska andradivisionen redan som 16-åring. Två år senare spelade han 29 matcher och gjorde 8 mål i en playmaker-roll när Sevilla som nykomlingar slutade åtta i La Primera. Han hade varit en regelbunden kugge i de spanska ungdomslandslagen och nyckeldeltog i det spanska lag som vann U19-EM 2002. Året efter debuterade han i La Seleccion, i en 3-0-triumf mot Portugal.
- Jag såg hela min ungdom passera i revy framför mina ögon. Jag såg mig själv som den lille killen som önskade att han kunde bli lika bra som Emilio Butragueno. Som kämpade för att bli bäst. När du till slut står där och ska debutera i landslaget har du äntligen nått ditt mål, sade Reyes.

Under hösten blev det tre mål när Spanien kvalade in till EM-slutspelet, och fortsatta prestationer i La Primera ledde till allt konkretare intresse från europeiska storklubbar såsom Juventus, Liverpool och Arsenal. Även dåvarande Real Madrid-tränaren Jorge Valdano kurtiserade "unike" Reyes och liknade honom vid Raul;
- Han kommer alltid att vara välkommen till vår klubb och han skulle snabbt bli en av fansens favoriter. Han kan göra det mesta med bollen och har även ett starkt psyke. En fantastisk spelare.

Arsenal vann kampen om 20-åringen. På grund av Sevillas finansiella problem landade prislappen "bara" på drygt 10 miljoner pund, med möjligheten att kunna stiga ytterligare 7 miljoner pund. Något som hade inneburit en rekordhög övergångssumma för Londonlaget. Det var med blandade känslor han lämnade "klubben i sitt hjärta", Sevilla;
- Jag är världens lyckligaste man idag, samtidigt som mitt hjärta blöder. Jag lämnar det bästa laget man kan spela för i Spanien och går till det bästa laget i England.

Efter ett olyckligt självmål i sin andra match gjorde han bättre intryck på Arsenalsupportrarna när han på egen hand sänkte Chelsea i FA-cupen med två mål. Det första halvåret i England fortsatte i god anda för den unge spanjoren som i slutskedet med ett par avgörande mål i hög grad bidrog till att Arsenal som andra klubb i den engelska ligahistorien gick obesegrade genom en hel säsong. Samma sommar petades han överraskande ur den spanska trupp som misslyckades i Portugal-EM. Istället fick Reyes en nyttig, full försäsong, och inledde säsongen 2004/05 med att göra mål i samtliga av lagets sex första tävlingsmatcher, och ynglingen omnämndes som Månadens spelare flertalet gånger. Han såg ut att leva upp till sin enorma potential som kunde ha gjort honom till en legend i Gunners röda färger.

Så blev det aldrig. Formen dippade under vintern och spanjoren sade sig vantrivas med tillvaron i London och med den engelska kylan. Han citerades ha sagt att det fanns "elaka personer" i klubben. Trots ideliga rykten om en flytt tillbaka till hemlandet skrev han sommaren 2005 under ett nytt långtidskontrakt och deklarerade att han såg fram emot "många framgångsrika år till i Arsenal".

Oavsett det nysignerade kontraktet märktes det på planen att Reyes inte var fullständigt tillfreds med livet i England och säsongen slutade titellös i och med finalförlusten mot Barcelona i Champions League. Spanjorens hemlängtan gjorde sig allt påtagligare och flirten med Spanien och Real Madrid började. Genom att be Arsene Wenger att bli utelämnad för spel i Champions League-kvalet mot Dynamo Kiev för att inte vara "cup-tied" i turneringen för en annan klubb, gjorde han tydligt klart att en flytt från Highbury var vad han verkligen ville. Senare demaskerade han att det var petningen i finalmatchen som fick honom att lämna Arsenal.
- Du spelar alla matcher genom Champions League och sedan lämnas du vid sidan i finalen. Det var ett enormt bakslag. Jag gick miste om en av de viktigaste matcherna i min karriär. Det var verkligen svårt.

Istället för att återvända till "den bästa klubben man kan spela för i Spanien" attraherades han av större möjligheter. Även om beundraren Valdano inte fanns kvar på tränarbänken i Real Madrid blev det slutligen en flytt till den spanska huvudstaden för Reyes. Lösningen var ett lån över en säsong i utbyte mot Reals Julio Baptista. En säsong där han fick rikligt med speltid som offensiv vänsterspringare och gjorde sex mål. I den sista och avgörande La Primera-omgången hoppade Reyes in som avbytare och gjorde två utslagsgivande mål som tog laget till 3-1-seger och ligatiteln. Trots det hade han inte imponerat tillräckligt för att Real skulle välja att köpa loss honom och han skickades - till sin egen fasa - tillbaka till Arsenal och England. Wenger klargjorde dock tidigt att Reyes fick lov att lämna ånyo, och en köpaffär överenskoms med Reals lokalrival Atlético Madrid, från vilka han föregående säsong lånades ut till portugisiska Benfica efter en hygglig, absolut inte mer, säsong i La Primera.

När José Reyes återvände till London och sina gamla fans med Atlético för att spela Emirates Cup över helgen sade han att "alla spelare skulle vilja spela för Arsenal" och att han "hade en bra tid" där. Samma klubb som han uttalade sig följande om i september 2006;
- Både jag och min familj var missnöjda i London. Jag vill inte ens tänka på möjligheten att åka tillbaka.

Under matchen mellan Arsenal och Atlético i lördags buade Arsenalsupportrarna ut sin gamla favorit. Befogat och väl förståeligt, efter dennes flertalet negativa mediekommentarer om klubben sedan han bestämt sig för att lämna. Det till trots blev jag besviken när jag hörde buropen. För mig blev Reyes under sina 110 matcher inklusive 23 gjorda mål på två och en halv säsong en hjälte, och det har han inte slutat vara. Reyes var my kind of guy med sin atypiska, tekniska spelstil, och jag är säker på att han hade varit en världsspelare idag om han funnit sig tillrätta i Arsenal. Med kylan i England.

Torres och Reyes blev aldrig ett radarpar i det spanska landslaget. Den ene lyckades bättre än den andre, enkelt artikulerat. Den ene valde att tålmodigt stanna i sin spanska moderklubb ett antal år till för ytterligare etablering och mognad i La Primera, för att vid rätt tillfälle ta det jättelika klivet till Premier League. Den mogenheten blev avgörande när det blev dags för acklimatisering till den engelska fotbollen och till det brittiska klimatet. En acklimatisering Jose Antonio Reyes aldrig riktig lyckades tygla. Han lyckades inte bli lika bra som förebilden Butragueno, och han kommer aldrig att bli. Men Torres, han är på god väg.