Vid halv tre-tiden imorgon kliver troligtvis en kortväxt, bebisliknande ryss in på Emirates enastående gräsmatta. Med kolossala förhoppningar på sig från hemmapubliken. För det är inte bara välbefinnande och älskvärdhet som blir följden av att ha gjort fyra mål - på fyra målchanser och fyra skott - mot Liverpool på Anfield. Det medför en enorm press och enorma förhoppningar.
En bit in i mötet med Liverpool tänkte jag att Arshavin inte bidragit med särskilt mycket än under de tre, fyra första matcherna för sin nya klubb. Jag älskar att bli motbevisad. Med sin underhållande spelstil och sitt charmerande utseende har han snabbt blivit uppskattad på Emirates, men efter matchen växte troligtvis kärleken till Arshavin upp i skyarna hos varenda Gooner, och många kommer att hoppas på en liknande insats mot Boro imorgon. Med den fenomenala bedriften har alltså populariteten, hysterin och svärmeriet kring "den lille tsaren" inte bara upptrappats avsevärt, utan även förväntningarna på spelaren har intensifierats. Något som visat sig ta kål på många spelare. Med lycka följer lidande. Det gäller att ta konsekvenserna för sina stordåd, Arshavin.
Nu tror jag inte att detta kommer att påverka Arshavin det minsta lilla. Kraven och pressen på framgång var något han upplevde minst lika mycket under sin tid hemma i Ryssland, så förhoppningsvis är han härdad. Nu känns det dock en aning befängt och orättvist att hoppas på en lika god prestation imorgon. Trots en bevisat strålande formkurva och ett lysande självförtroende.
***Jag kan inte annat än att lyfta på hatten för Sir Alex Ferguson och Manchester United. Att vända ett tvåmålsunderläge i paus mot ligans formstarkaste lag till en 5-2-seger är något som endast ett mästarlag kan göra. Det får mig också att fundera på vad sjutton Sir Alex gör med sina spelare i halvtid. Man har ju hört talas om skokastning och hårtorkshistorier, men fan vet om inte Ferguson tog sig till något än brutalare när spelarna anlände i omklädningsrummet efter 45 minuter. Ett helt annat lag ställde sig på benen i andra halvlek.
Icke förglömmas ska väl dock att United fick mycket god hjälp av domare Webb, vars katastrofalt feldömda straff befogat kan påstås ha varit den vändande punkten.
SVT:s Thomas Wernerson sade inom ett målkamerordiskuterande sammanhang häromveckan att ett lags fördelar förhållet till nackdelarna "jämnas ut" under en hel säsong. Nonsens.
Wernerson vet, Sir Alex vet och Monsieur Wenger vet att storklubbarna i diverse ligors domarförmåner är axiomatiska, och det är ett av flera stora problem fotbollsvärlden idag står inför. För en engelsk domare är det ett enklare beslut att blåsa straff för något av de fyra stora i England, eller för vilket lag som helst större än motståndarna. De tveksamma situationerna går allt som oftast medsols för det högre uppsatta laget, och andelen diskutabla domslut storklubbarna får med sig överskuggar andelen domslut som går emot dem.
***
Man kan inte annat än att imponeras av i det närmaste nedflyttningsklara West Bromwich vilja och tapperhet de visade upp idag. Klart som katten de vill stanna kvar, men lika lätt är det inte att genomföra sin vilja, och lika lätt är det inte att besegra Sunderland med tre mål. Kul att svenske (som egentligen är mer engelsk i sin spelstil än engelsmannen själv) Jonas Olsson fick knega in sitt andra mål för säsongen. En spelare som kommer att spela i Premier League nästa säsong, oavsett hur det går för laget med sin mirakulösa upphämtning (?), är nordirländske Chris Brunt. Yttern har nu gjort två mål på tre matcher, och visst blir väl han värvad av en bättre klubb under sommaren?
Sunderland ligger även dem i riskzonen för nedflyttning efter sin bedrövliga form på senare tid. Femte nederlaget på sex matcher betydde dagens förlust.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar