Vad säger man?
Ett par dagar efter den märkligaste matchen jag någonsin upplevt på plats har jag fortfarande svårt att begripa vad jag har fått vara med om.
Och ännu svårare är det att begripa att det är svensk fotbolls framtid vi under ett par veckors tid har fått se spela en respektlös, positiv och underhållande fotboll. Under ett par veckors tid har vi charmerats av ett spirituellt och harmoniskt landslag som vunnit våra hjärtan i en tid då svensk landslagsfotboll varit kallare och mer ointressant än på många år. En grupp skämtglada, impulsiva U21-spelare har bjudit på sig själva inför hela svenska fotbollsfolket genom inte bara en spontan och fridfull medieinställning utan även genom en anfallsinriktad och attraktiv fotboll. Två handlingssätt som i varje fall jag under min livstid aldrig har sett ett svenskt landslag bjuda på.
Det har gett mig - med många andra - hoppet om svensk fotboll tillbaka.
Jörgen Lennartsson. I spåren av Lars Lagerbäcks gråmulet negativa medieattityd har U21-förbundskaptenen med sin expressiva, öppna hållning gjort sig populär bland såväl det gynnade mediefolket som bland allmänheten. Lugnet, engagemanget och Lennartssons genuina tro i det här laget har smittat av sig på spelarna och gjort succén - för det är vad det är trots straffnederlaget, ren och skär succé - möjlig.
- Jörgen har trott mer på det här laget än vad vi spelare själva har gjort, sa Toivonen efter Serbien-matchen.
Har ännu inte lyckats lista ut vad rörelsen med tungan som Lennartsson väldigt ofta gör betyder.
Tommy Söderberg. En man som bara går att älska. Bidrar med en ovärderlig harmoni till gruppen, en stor anledning till den goda truppsämjan som i sin tur är viktigt i ett mästerskap. En sämja som verkar ha uteblivit i a-landslaget sedan Söderberg lämnade.
Några månader innan turneringen visade landslagsledningen de aktuella spelarna videos på hur Spaniens A-landslag spelade fotboll under förra sommarens "riktiga" EM-slutspel.
- Vi är inte ute efter att spela som Spaniens A-lag. Däremot kan spelarna lära sig av små detaljer som gör de spanska spelarna så svåråtkomliga och av deras trygghet med boll. Vi vill ha stort bollinnehav och kunna äga matcher, sa förbundskaptenerna inför U21-EM.
Det är bara att konstatera att de där hopklippta "inspirationsfilmerna" var ganska så lyckade. För bollägande, offensiv fotboll, det spelade man.
Det är så många som utmärkt sig positivt och som förtjänar beröm, men de tre främsta individuella anledningarna till det svenska lagets lyckade EM-slutspel är enligt mina bedömningar:
1. Marcus Berg. Motivering överflödig, but.. Sju mål på fyra matcher, men även spelmässigt var skyttekungen en starkt bidragande orsak till Sveriges positiva spel. Med självförtroendet i ryggen tog han löpningar han aldrig tagit tidigare och i semifinalen manade han på lagkamraterna i eldsjälen Wernblooms frånvaro. Steg in i turneringen som en löftesrik målspruta med ett par målproduktiva säsonger bakom sig i holländska ligan - avslutade den som U21-EM:s bäste, ohotad.
2. Rasmus Elm. Gör det svåra så löjligt enkelt. I varje situation. Visar återigen upp en otrolig potential och blixtrar stundtals till med geniala finesser. Utöver det är han så klart en pålitlig lagspelare och det största löfte svensk fotboll fått fram sedan en viss Ibrahimovic.
3. Gustav Svensson. Har utöver sina främsta defensiva marktäckande kvalitéer visat upp spelfördelande egenskaper som jag tidigare inte sett hos IFK Göteborg-mittfältaren. Har i mina ögon växt för varje match och tagit ett enormt ansvar med ideligen framhävande insatser. Är liksom Elm redo för proffsäventyr, vilket behövs för utvecklingen.
Förutom de tre ovannämnda kan jag tänka mig att Lustig, Bjärsmyr, Bengtsson, Wernbloom, Bajrami och Toivonen kan komma att få chansen i "det riktiga landslaget" inom de närmaste åren - eller i alla fall borde.
Tankarna de närmaste, sisådär tio månaderna, går för övrigt till stackars Robin Söder. Där rök guldet, Göteborg..
Längre EM-sammanfattning följer när slutspelet faktiskt är över. För hur ointressant det med svenska ögon än må vara så spelar ju faktiskt England och Tyskland final på måndag kväll. Jag säger som kapten Bjärsmyr:
- Man får väl hoppas att England vinner detta, men... alltså, fan vad ont det gör att säga, men jag tycker att vi (Sverige) är värdiga mästare.
***
Confederations Cup måtte vara en meningslös och alltför upphaussad turnering, men faktumet att jag idag njöt till fotbollsunderhållning till en ganska hög grad går inte att undgå. Under två matcher.
måndag 29 juni 2009
torsdag 25 juni 2009
Spelare för spelare, England mot Sverige
Ett bättre scenario gick inte att föreställa sig.
När jag i mars månad beställde biljetter till den ena semifinalen - den på nygamla Ullevi - gjorde jag det i hopp om att England skulle gå segrande ur sin grupp, samtidigt som svenskarna skulle sluta grupptvåa i sin respektive.
Nu är vi där, men vad är det vi egentligen går tillmötes? Kan det svenska laget som redan överträffat allas förväntningar påverka engelsmännen, vars trupp är fullsmockad med ordinarie Premier League-spelare?
När England steg in i turneringen gjorde man det med höga förhoppningar, både från sig själva och från mästerskapspubliken. Det var ett namnkunnigt, favorittippat engelskt landslag med pressen på sig. Förväntningar som inte riktigt har upplevts. In i finalslutspelet går nu ett underpresterande landslag med i princip en enda bra halvlek på halsen. En halvlek mot Spanien som man nu lutar sig tillbaka mot och undervärderar sina semifinalmotståndare på ett högmodigt sätt. Detta trots att det är turneringens hitintills bäst spelande lag man ställs emot. Men - om engelsmännen inte tar Sverige på allvar underlättar det inte för någon annan än svenskarna. Att slå ur underläge är något svenska landslag gjort förr - senaste gången för så sent som två dagar sedan.
Men om vi lämnar det mentala utanför och ägnar oss åt en mer fysisk, individuell jämförelse då?
Johan Dahlin är en fullt kompetent målvakt med godtyckliga grundegenskaper. Spelet med fötterna kan förbättras, vilket är ett område även målvaktskollegan Joe Hart haft problem med under turneringen. Dahlin och Hart är två liknande målvaktstyper, med skillnaden att den senare är ett eller två snäpp bättre på i stort sett varje punkt.
Johan Dahlin √√
Joe Hart √√√√
–––
På högerbackpositionen imponerar inget av lagen. Även om Lustig ofta fyller på i anfallen och kommer till inlägg har han sett tvehågsen och lite vilsekommen ut försvarsmässigt. Jag har inte märkbart imponerats av Rosenborg-försvararen och jag förstår faktiskt inte bland annat West Ham och Fulhams intresse i honom som rapporterades förra sommaren. Att Stuart Pearces första högerbacksalternativ Martin Cranie (Portsmouth) ursprungligen är mittback bekräftar det faktum att England saknar en naturlig högerback, och är som jag ser det den enda stora svaghet laget har - på pappret, återigen. Det hade varit guld värt med virvelvinden Bajrami mot denne Cranie, nu får Martin Olsson gå in och bevisa sig.
Mikael Lustig √√
Martin Cranie √√
Kapten Bjärsmyr känns vidunderligt, lite Teddy Lucicskt stabil och bidrar med ett viktigt lugn och en positionssäkerhet likt den förre landslagsbacken. Inte något fysiskt praktexemplar och kan förbättra sin snabbhet och sitt fysiska mod en aning. Den dag då han är färdigt utvecklad är han given startspelare i "det stora landslaget". Likt Bjärsmyr utgör svenskt försvars framtid gör City-försvararen Micah Richards det i England. Monstruöse Richards är ohotad turneringens bäste försvarare. Fysiska fantomen inte funnit sig tillrätta under Mark Hughes i City, men vidareutvecklar han den goda form han visat upp i mästerskapet till kommande ligasäsong har City en av Premier Leagues bästa mittbackar. Med sin styrka, snabbhet och spänst utan motstycke har han definitivt förutsättningarna.
Mattias Bjärsmyr √√√√
Micah Richards √√√√√
Rasmus Bengtssons säkerhet i passningsspelet är en betydelsefull nyckel i den svenska uppbyggnadsfasen, och han är samtidigt som han är en lugn och talangfull mittback även ett anfallsvapen för Sverige. Richards mittbackskompanjon torde bli Nedum Onouha (även han Man City), som är en liknande mittbackstyp, men något spelskickligare än sin kollega. Dock besitter han inte samma fysiska färdigheter som Richards.
Rasmus Bengtsson √√√
Nedum Onouha √√√√
Emil Johansson har varit en positiv överraskning i det svenska laget, och det är tydligt att han är en favorit hos Jörgen Lennartsson. Mot Serbien "dödade han Tosic", enligt förbundskaptenen, och visst, serbernas yrväder var faktiskt helt osynlig. I den matchen var Johansson mer framfusig i sitt offensiva spel än tidigare, något som behövs även mot engelsmännen. I James Milner har han en rejäl utmaning, som ska bli intressant att se hur han tacklar. Engelske vänsterbacken Kieran Gibbs har tagit ett stort steg under säsongen i Arsenal när ordinarie Gael Clichy saknats. En offensiv, frejdig ytterback som är omskolad yttermittfältare vilket gynnar honom. Farligt känslig vänsterfot. Försvarsmässigt finns det mer att önska.
Emil Johansson √√√
Kieran Gibbs √√√
–––
Det är lite svårt att utgå ifrån tidigare matcher vem som kommer att ersätta Wernbloom centralt, men en del talar för att Elm kan komma att flyttas in ett snäpp - Wernblooms mogna klokhet behövs centralt och endast Elm kan mäta sig med den, typ - vilket lämnar ett hål kvar på högermittfältet. Guillermo Molins är en slitstark, snabb, fysisk yttermittfältare vars längd dessutom kan utnyttjas vid fasta situationer. Men någon Elm på yttermittfältet är han definitivt inte. Viktigt att han hjälper Lustig i defensiven mot Walcott. Högerkanten är nu lite av Sveriges akilleshäl vill jag tyvärr påstå. England spelar med två offensiva yttrar/nästan anfallare, och till höger lär Milner husera - liksom det såg ut i andra mot Spanien. Den allroundskicklige engelsmannen är en av turneringens bästa spelare så här långt, och bidrar med både en, två och tre viktiga dimensioner i Englands offensiv. Defensivt finns det inte heller mycket att klaga på hos den löpstarke högermittfältaren.
Guillermo Molins √√
James Milner √√√√√
Medan Sverige spelar med två centrala mittfältare väljer engelsmännen att ställa upp med en defensiv balansspelare strax bakom de två något offensivare mittfältarna. Alltså är England en man mer på mittens rike, och bedömningen görs mer vidsträckt och gruppslig.
Wernbloom kommer att saknas, helt klart, även om Elm är en pålitlig, hårt arbetande mittfältare. Elm har potentialen att pressa och stressa det engelska tre-manna-mittfältet, vilket är en nyckelfaktor för svensk framgång. Gustav Svensson har varit bland Sveriges bästa spelare under mästerskapet och håller en otroligt hög lägstanivå. Löper, täcker ytor och tacklar föredömlig i en defensiv mittfältsroll. Tobias Linderoths arvtagare i "det stora landslaget" - om inte Danne Andersson håller på tills han är 50 vill säga, för då går givetvis han före sju dagar i veckan.
Rasmus Elm √√√√
Gustav Svensson √√√√
Engelsk balansspelare i Tom Huddlestones frånvaro är alltså Fabrice Muamba. Muamba som var planens gigant mot Spanien i Göteborg. Jag såg England-Finland i efterhand där Boltonmittfältaren var ganska anonym - ja, dålig rent ut sagt - och jag vet inte vad Pearce gjorde med honom inför Spanien-matchen men han var som en helt annan spelare. Viktig bolluppsamlare som jobbar i det tysta strax bakom mer kreativa Cattermole (eller ja..) och Noble. I just offensiv spelriktning blir han lätt stressad och slår iväg enkla bollar med press på sig. Alltså finns där en liten svaghet i Englands uppbyggnadsspel som Sverige kan utnyttja, om det svenska mittfältet ligger tätt inpå. Samma är det med Cattermole som lätt blir frustrerad, och när han blir det är han väldigt oberäknelig, i negativ bemärkelse. Han är faktiskt ingen utmärkande passningsspelare, har inget rungande skott och är ganska långsam. Cattermole ställs på plan mycket på grund av sin enorma löpstyrka och kämpaglöd, och är en nyttig spelare att ha på mittfältet. Jag är lite förvånad att Pearce ger plats åt både Muamba och Cattermole, som båda har sina styrkor i det defensiva, och skulle eventuellt hellre sett en kreativare och passningsdugligare spelare som Craig Gardner i Cattermoles ställe - även om Cattermoles vilja är översinnlig och fantastisk att se. Spelsystemet England använder sig av och sättet man vill spela på fungerar bättre med två spelskickliga kreatörer. Noble är den som ska få fram de där bollarna, genomstickarna till Agbonlahor och Walcott och som ska föra det engelska spelet och bollinnehavet. En roll han inte riktigt kommit till rätta i så här långt. Men kapaciteten finns ju där. En nyckelspelare om England ska ha möjlighet till semifinal -som finalseger.
Fabrice Muamba √√√
Lee Cattermole √√
Mark Noble √√√√
Martin Olsson kommer med all säkerhet ta Bajramis plats till vänster på mittfältet. Det är ingen naturlig position för Blackburn-vänsterbacken, men hans främsta styrkor gör sig bäst offensivt och gör han en lika energisk insats som inhoppet mot Italien är han en fullgod ersättare. Han är nog dessutom till mer hjälp i försvaret för Johansson, vilket kommer att behövas mot Milner/Walcott som lär skifta kant tidtals. Sen gör det inget om han gör typ - så här. Theo Walcott behöver utrymme för sin snabbhet. Om Lustig och Molins kan stänga till där är han inte något större hot. Även om han som bekant blixtrar till emellanåt. Högstanivån är skyhög, men den har vi inte riktigt sett något av ännu.
Martin Olsson √√√
Theo Walcott √√√√
–––
Gabriel Agbonlahor är frisk, enligt Pearce. Det betyder inte att det blir Aston Villa-anfallaren som startar fredag kväll. Varken i matchen mot Finland eller den halvtimmen han spelade mot Spanien övertygade han, medan inhoppande Frazier Campbell nätade och gjorde bra ifrån sig. Englands spel fungerar bättre med Campbell som spetsanfallare, men Agbonlahors snabbhet kan ställa till det för svenska mittlåset och jag tror att han går i främsta laget.
Varken Marcus Berg eller Ola Toivonen behöver någon närmare beskrivning, jag nöjer mig så här; Bergs facit - 3 matcher, 5 mål. Toivonens facit - 3 matcher, 2 mål.
Marcus Berg √√√√√
Ola Toivonen √√√√
Gabriel Agbonlahor √√√√
Totala antalet:
Sverige 38 bockar.
England 40 bockar.
Notera att betygsättningen inte endast är baserad på grundkapacitet, utan även daglig form spelar in i bedömningen. Trots det - jämför du Englands prestation spelmässigt hittills i turneringen överglänses den ganska tydligt av vad det svenska "nya landslaget" har presterat sett till förväntningarna - är det engelska totalbetyget spelare för spelare högre.
En nyckelfaktor för Sverige är aggressiv press på mittplan. Därför kommer inte Harbuzi starta, och därför kommer Elm flyttas in i mitten. Lyckas svenskarna även plocka upp och följa sin markering på defensiva fasta är ännu mer vunnet. Inga fler sådana baklängesmål, tack. Det har vi inte råd med.
Nu ser jag oerhört mycket fram emot en härlig inramning och förhoppningsvis en underhållande U21-semifinal på Gamla Ullevi imorgon kväll.
När jag i mars månad beställde biljetter till den ena semifinalen - den på nygamla Ullevi - gjorde jag det i hopp om att England skulle gå segrande ur sin grupp, samtidigt som svenskarna skulle sluta grupptvåa i sin respektive.
Nu är vi där, men vad är det vi egentligen går tillmötes? Kan det svenska laget som redan överträffat allas förväntningar påverka engelsmännen, vars trupp är fullsmockad med ordinarie Premier League-spelare?
När England steg in i turneringen gjorde man det med höga förhoppningar, både från sig själva och från mästerskapspubliken. Det var ett namnkunnigt, favorittippat engelskt landslag med pressen på sig. Förväntningar som inte riktigt har upplevts. In i finalslutspelet går nu ett underpresterande landslag med i princip en enda bra halvlek på halsen. En halvlek mot Spanien som man nu lutar sig tillbaka mot och undervärderar sina semifinalmotståndare på ett högmodigt sätt. Detta trots att det är turneringens hitintills bäst spelande lag man ställs emot. Men - om engelsmännen inte tar Sverige på allvar underlättar det inte för någon annan än svenskarna. Att slå ur underläge är något svenska landslag gjort förr - senaste gången för så sent som två dagar sedan.
Men om vi lämnar det mentala utanför och ägnar oss åt en mer fysisk, individuell jämförelse då?
Johan Dahlin är en fullt kompetent målvakt med godtyckliga grundegenskaper. Spelet med fötterna kan förbättras, vilket är ett område även målvaktskollegan Joe Hart haft problem med under turneringen. Dahlin och Hart är två liknande målvaktstyper, med skillnaden att den senare är ett eller två snäpp bättre på i stort sett varje punkt.
Johan Dahlin √√
Joe Hart √√√√
–––
På högerbackpositionen imponerar inget av lagen. Även om Lustig ofta fyller på i anfallen och kommer till inlägg har han sett tvehågsen och lite vilsekommen ut försvarsmässigt. Jag har inte märkbart imponerats av Rosenborg-försvararen och jag förstår faktiskt inte bland annat West Ham och Fulhams intresse i honom som rapporterades förra sommaren. Att Stuart Pearces första högerbacksalternativ Martin Cranie (Portsmouth) ursprungligen är mittback bekräftar det faktum att England saknar en naturlig högerback, och är som jag ser det den enda stora svaghet laget har - på pappret, återigen. Det hade varit guld värt med virvelvinden Bajrami mot denne Cranie, nu får Martin Olsson gå in och bevisa sig.
Mikael Lustig √√
Martin Cranie √√
Kapten Bjärsmyr känns vidunderligt, lite Teddy Lucicskt stabil och bidrar med ett viktigt lugn och en positionssäkerhet likt den förre landslagsbacken. Inte något fysiskt praktexemplar och kan förbättra sin snabbhet och sitt fysiska mod en aning. Den dag då han är färdigt utvecklad är han given startspelare i "det stora landslaget". Likt Bjärsmyr utgör svenskt försvars framtid gör City-försvararen Micah Richards det i England. Monstruöse Richards är ohotad turneringens bäste försvarare. Fysiska fantomen inte funnit sig tillrätta under Mark Hughes i City, men vidareutvecklar han den goda form han visat upp i mästerskapet till kommande ligasäsong har City en av Premier Leagues bästa mittbackar. Med sin styrka, snabbhet och spänst utan motstycke har han definitivt förutsättningarna.
Mattias Bjärsmyr √√√√
Micah Richards √√√√√
Rasmus Bengtssons säkerhet i passningsspelet är en betydelsefull nyckel i den svenska uppbyggnadsfasen, och han är samtidigt som han är en lugn och talangfull mittback även ett anfallsvapen för Sverige. Richards mittbackskompanjon torde bli Nedum Onouha (även han Man City), som är en liknande mittbackstyp, men något spelskickligare än sin kollega. Dock besitter han inte samma fysiska färdigheter som Richards.
Rasmus Bengtsson √√√
Nedum Onouha √√√√
Emil Johansson har varit en positiv överraskning i det svenska laget, och det är tydligt att han är en favorit hos Jörgen Lennartsson. Mot Serbien "dödade han Tosic", enligt förbundskaptenen, och visst, serbernas yrväder var faktiskt helt osynlig. I den matchen var Johansson mer framfusig i sitt offensiva spel än tidigare, något som behövs även mot engelsmännen. I James Milner har han en rejäl utmaning, som ska bli intressant att se hur han tacklar. Engelske vänsterbacken Kieran Gibbs har tagit ett stort steg under säsongen i Arsenal när ordinarie Gael Clichy saknats. En offensiv, frejdig ytterback som är omskolad yttermittfältare vilket gynnar honom. Farligt känslig vänsterfot. Försvarsmässigt finns det mer att önska.
Emil Johansson √√√
Kieran Gibbs √√√
–––
Det är lite svårt att utgå ifrån tidigare matcher vem som kommer att ersätta Wernbloom centralt, men en del talar för att Elm kan komma att flyttas in ett snäpp - Wernblooms mogna klokhet behövs centralt och endast Elm kan mäta sig med den, typ - vilket lämnar ett hål kvar på högermittfältet. Guillermo Molins är en slitstark, snabb, fysisk yttermittfältare vars längd dessutom kan utnyttjas vid fasta situationer. Men någon Elm på yttermittfältet är han definitivt inte. Viktigt att han hjälper Lustig i defensiven mot Walcott. Högerkanten är nu lite av Sveriges akilleshäl vill jag tyvärr påstå. England spelar med två offensiva yttrar/nästan anfallare, och till höger lär Milner husera - liksom det såg ut i andra mot Spanien. Den allroundskicklige engelsmannen är en av turneringens bästa spelare så här långt, och bidrar med både en, två och tre viktiga dimensioner i Englands offensiv. Defensivt finns det inte heller mycket att klaga på hos den löpstarke högermittfältaren.
Guillermo Molins √√
James Milner √√√√√
Medan Sverige spelar med två centrala mittfältare väljer engelsmännen att ställa upp med en defensiv balansspelare strax bakom de två något offensivare mittfältarna. Alltså är England en man mer på mittens rike, och bedömningen görs mer vidsträckt och gruppslig.
Wernbloom kommer att saknas, helt klart, även om Elm är en pålitlig, hårt arbetande mittfältare. Elm har potentialen att pressa och stressa det engelska tre-manna-mittfältet, vilket är en nyckelfaktor för svensk framgång. Gustav Svensson har varit bland Sveriges bästa spelare under mästerskapet och håller en otroligt hög lägstanivå. Löper, täcker ytor och tacklar föredömlig i en defensiv mittfältsroll. Tobias Linderoths arvtagare i "det stora landslaget" - om inte Danne Andersson håller på tills han är 50 vill säga, för då går givetvis han före sju dagar i veckan.
Rasmus Elm √√√√
Gustav Svensson √√√√
Engelsk balansspelare i Tom Huddlestones frånvaro är alltså Fabrice Muamba. Muamba som var planens gigant mot Spanien i Göteborg. Jag såg England-Finland i efterhand där Boltonmittfältaren var ganska anonym - ja, dålig rent ut sagt - och jag vet inte vad Pearce gjorde med honom inför Spanien-matchen men han var som en helt annan spelare. Viktig bolluppsamlare som jobbar i det tysta strax bakom mer kreativa Cattermole (eller ja..) och Noble. I just offensiv spelriktning blir han lätt stressad och slår iväg enkla bollar med press på sig. Alltså finns där en liten svaghet i Englands uppbyggnadsspel som Sverige kan utnyttja, om det svenska mittfältet ligger tätt inpå. Samma är det med Cattermole som lätt blir frustrerad, och när han blir det är han väldigt oberäknelig, i negativ bemärkelse. Han är faktiskt ingen utmärkande passningsspelare, har inget rungande skott och är ganska långsam. Cattermole ställs på plan mycket på grund av sin enorma löpstyrka och kämpaglöd, och är en nyttig spelare att ha på mittfältet. Jag är lite förvånad att Pearce ger plats åt både Muamba och Cattermole, som båda har sina styrkor i det defensiva, och skulle eventuellt hellre sett en kreativare och passningsdugligare spelare som Craig Gardner i Cattermoles ställe - även om Cattermoles vilja är översinnlig och fantastisk att se. Spelsystemet England använder sig av och sättet man vill spela på fungerar bättre med två spelskickliga kreatörer. Noble är den som ska få fram de där bollarna, genomstickarna till Agbonlahor och Walcott och som ska föra det engelska spelet och bollinnehavet. En roll han inte riktigt kommit till rätta i så här långt. Men kapaciteten finns ju där. En nyckelspelare om England ska ha möjlighet till semifinal -som finalseger.
Fabrice Muamba √√√
Lee Cattermole √√
Mark Noble √√√√
Martin Olsson kommer med all säkerhet ta Bajramis plats till vänster på mittfältet. Det är ingen naturlig position för Blackburn-vänsterbacken, men hans främsta styrkor gör sig bäst offensivt och gör han en lika energisk insats som inhoppet mot Italien är han en fullgod ersättare. Han är nog dessutom till mer hjälp i försvaret för Johansson, vilket kommer att behövas mot Milner/Walcott som lär skifta kant tidtals. Sen gör det inget om han gör typ - så här. Theo Walcott behöver utrymme för sin snabbhet. Om Lustig och Molins kan stänga till där är han inte något större hot. Även om han som bekant blixtrar till emellanåt. Högstanivån är skyhög, men den har vi inte riktigt sett något av ännu.
Martin Olsson √√√
Theo Walcott √√√√
–––
Gabriel Agbonlahor är frisk, enligt Pearce. Det betyder inte att det blir Aston Villa-anfallaren som startar fredag kväll. Varken i matchen mot Finland eller den halvtimmen han spelade mot Spanien övertygade han, medan inhoppande Frazier Campbell nätade och gjorde bra ifrån sig. Englands spel fungerar bättre med Campbell som spetsanfallare, men Agbonlahors snabbhet kan ställa till det för svenska mittlåset och jag tror att han går i främsta laget.
Varken Marcus Berg eller Ola Toivonen behöver någon närmare beskrivning, jag nöjer mig så här; Bergs facit - 3 matcher, 5 mål. Toivonens facit - 3 matcher, 2 mål.
Marcus Berg √√√√√
Ola Toivonen √√√√
Gabriel Agbonlahor √√√√
Totala antalet:
Sverige 38 bockar.
England 40 bockar.
Notera att betygsättningen inte endast är baserad på grundkapacitet, utan även daglig form spelar in i bedömningen. Trots det - jämför du Englands prestation spelmässigt hittills i turneringen överglänses den ganska tydligt av vad det svenska "nya landslaget" har presterat sett till förväntningarna - är det engelska totalbetyget spelare för spelare högre.
En nyckelfaktor för Sverige är aggressiv press på mittplan. Därför kommer inte Harbuzi starta, och därför kommer Elm flyttas in i mitten. Lyckas svenskarna även plocka upp och följa sin markering på defensiva fasta är ännu mer vunnet. Inga fler sådana baklängesmål, tack. Det har vi inte råd med.
Nu ser jag oerhört mycket fram emot en härlig inramning och förhoppningsvis en underhållande U21-semifinal på Gamla Ullevi imorgon kväll.
onsdag 24 juni 2009
Tre plus - tre minus, Sunderland
Det kan kännas inaktuellt och aningen ointressant i dessa U21-tider med Berg och gänget som nu nyfrälst landets alla fotbollsengagerade. Men vi har ju faktiskt en hel klase Premier League-lag anno 08/09 som ännu inte har sammanfattats. Konceptet förändras aningsvis i en mer aktualiserad och framåtsträvande klang.
Sunderland på plats 16 - tre positiva:
1. Newcastle åkte ur. Efter en i många avseenden negativ säsong för Sunderlands del får man glädjas åt rivalernas motgångar och bortovaro nästkommande säsong. Att nordostrivalerna Newcastle (även Boro, som jag dock upplever att supportrarna har en positivare relation till) degraderades och tvingas spenderade nästa år i Championship var som en halv ligaseger för Sunderlandfansen.
2. Att man trots en undermålig säsong klarade sig kvar. Tro det eller ej, men ovanstående punkt är ett större glädjeämne för Sunderlands supportrar. Det är så dagens fotbollsvärld - men framförallt fotbollsengland - ser ut. Man hatar mer än att älska, och man glädjas mer över antagonisternas motgångar än sina egna framgångar. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Tyvärr.
3. Framtiden. Den i mångt och mycket kaosartade säsongen 08/09 ska klubben snabbt glömma. Framåt är den enda riktningen man ska se emot (om inte för föregående punkter), för efter anställningen av Steve Bruce som manager ser det positivt ut för "Black Cats". Det rensas rejält i truppen, och med ett antal nyförvärv kan nästa år bli en intressant saga ur Sunderlandögon sett. Amerikanen Ellis Shorts fullständiga övertagande som klubbägare bidrar med sportsliga såsom ekonomiska möjligheter.
Sunderland - tre negativa:
1. Roy Keanes avgång i långsiktig bemärkelse. När det tidigare Man United-råskinnet tog över Sunderland 2006 var det ett sjunkande skepp han hade att göra med. Trots att säsongsinledningen inte gick som förväntat efter spelarköp för över £80 miljoner ska man inte glömma vad Keane gjort för klubben. Att ha fört en klubb från bottenträsket i Championship upp i Premier League bevisar kompetensen Keane trots allt besitter som manager. Mycket talar för att han nu istället gör samma resa med Ipswich.
2. Spelartruppens inställning och uttalanden. Problembarn som Chimbonda (gick ut och sa till pressen att han ville gå till Lyon, såldes tillbaka till Spurs), Diouf (gnällspiken som är ett utmärkt exempel på hur man inställningsmässigt INTE ska bete sig som fotbollsspelare, såldes till Blackburn) och Ferdinand (gjorde flertalet negativa utlåtanden om klubben i TV-intervjuer) har bidragit med en negativ truppsämja, något som inte direkt underlättat i kampen om förnyat kontrakt.
3. Målskyttet. Endast Middlesbrough (28) gjorde färre mål än Sunderland (34, liksom Wigan) i ligan. 20 av de 34 gjordes av anfallsparet Cissé/Jones. När klubben av någon mysteriös anledning - klubben har inte ekonomiska bekymmer - valde att inte köpa loss Cissé är en hög transferprioritet för Bruce att skaffa sig en kallblodig måltjuv intill Kenwyne Jones. Typ - Marcus Berg.
Salt på såren:
Rivalklubben Newcastle hade nyss åkt ur Premier League. Mike Ashley hade ställt till det så mycket ekonomisk för både sig själv och för klubben att han var tvungen att sälja densamma. En nordostengelsk affärsman och Magpiessupporter vid namn Rick Parkinson ryktades vara beredd att köpa Newcastle för £150 miljoner. Något som Mike Ashley, som var väldigt angelägen om att göra sig av med ägarskapet, glädjes över och hade en optimistisk ställning till. Innan det visade sig att den påstådda affärsmannen egentligen hette Richard Parker och var ett hängivet Sunderlandfan som endast var ute efter att göra narr av faktumet att Newcastle åkt ur Premier League. "We haven't had a great deal to shout about in the last 16 years or so at Sunderland, but this summer has, without doubt, made up for all those years of hurt. Newcastle's plight, as difficult as it is for their fans, is music to our ears. We could easily have gone down on the final day as well, but that makes it all the funnier for Sunderland fans and nobody can really blame us for milking it for as long as we possibly can."
Sunderland på plats 16 - tre positiva:
1. Newcastle åkte ur. Efter en i många avseenden negativ säsong för Sunderlands del får man glädjas åt rivalernas motgångar och bortovaro nästkommande säsong. Att nordostrivalerna Newcastle (även Boro, som jag dock upplever att supportrarna har en positivare relation till) degraderades och tvingas spenderade nästa år i Championship var som en halv ligaseger för Sunderlandfansen.
2. Att man trots en undermålig säsong klarade sig kvar. Tro det eller ej, men ovanstående punkt är ett större glädjeämne för Sunderlands supportrar. Det är så dagens fotbollsvärld - men framförallt fotbollsengland - ser ut. Man hatar mer än att älska, och man glädjas mer över antagonisternas motgångar än sina egna framgångar. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Tyvärr.
3. Framtiden. Den i mångt och mycket kaosartade säsongen 08/09 ska klubben snabbt glömma. Framåt är den enda riktningen man ska se emot (om inte för föregående punkter), för efter anställningen av Steve Bruce som manager ser det positivt ut för "Black Cats". Det rensas rejält i truppen, och med ett antal nyförvärv kan nästa år bli en intressant saga ur Sunderlandögon sett. Amerikanen Ellis Shorts fullständiga övertagande som klubbägare bidrar med sportsliga såsom ekonomiska möjligheter.
Sunderland - tre negativa:
1. Roy Keanes avgång i långsiktig bemärkelse. När det tidigare Man United-råskinnet tog över Sunderland 2006 var det ett sjunkande skepp han hade att göra med. Trots att säsongsinledningen inte gick som förväntat efter spelarköp för över £80 miljoner ska man inte glömma vad Keane gjort för klubben. Att ha fört en klubb från bottenträsket i Championship upp i Premier League bevisar kompetensen Keane trots allt besitter som manager. Mycket talar för att han nu istället gör samma resa med Ipswich.
2. Spelartruppens inställning och uttalanden. Problembarn som Chimbonda (gick ut och sa till pressen att han ville gå till Lyon, såldes tillbaka till Spurs), Diouf (gnällspiken som är ett utmärkt exempel på hur man inställningsmässigt INTE ska bete sig som fotbollsspelare, såldes till Blackburn) och Ferdinand (gjorde flertalet negativa utlåtanden om klubben i TV-intervjuer) har bidragit med en negativ truppsämja, något som inte direkt underlättat i kampen om förnyat kontrakt.
3. Målskyttet. Endast Middlesbrough (28) gjorde färre mål än Sunderland (34, liksom Wigan) i ligan. 20 av de 34 gjordes av anfallsparet Cissé/Jones. När klubben av någon mysteriös anledning - klubben har inte ekonomiska bekymmer - valde att inte köpa loss Cissé är en hög transferprioritet för Bruce att skaffa sig en kallblodig måltjuv intill Kenwyne Jones. Typ - Marcus Berg.
Salt på såren:
Rivalklubben Newcastle hade nyss åkt ur Premier League. Mike Ashley hade ställt till det så mycket ekonomisk för både sig själv och för klubben att han var tvungen att sälja densamma. En nordostengelsk affärsman och Magpiessupporter vid namn Rick Parkinson ryktades vara beredd att köpa Newcastle för £150 miljoner. Något som Mike Ashley, som var väldigt angelägen om att göra sig av med ägarskapet, glädjes över och hade en optimistisk ställning till. Innan det visade sig att den påstådda affärsmannen egentligen hette Richard Parker och var ett hängivet Sunderlandfan som endast var ute efter att göra narr av faktumet att Newcastle åkt ur Premier League. "We haven't had a great deal to shout about in the last 16 years or so at Sunderland, but this summer has, without doubt, made up for all those years of hurt. Newcastle's plight, as difficult as it is for their fans, is music to our ears. We could easily have gone down on the final day as well, but that makes it all the funnier for Sunderland fans and nobody can really blame us for milking it for as long as we possibly can."
lördag 20 juni 2009
Skillnad på filmning och förstärkning?
Barnungen Balotelli kallar filmande Wernbloom för barnunge, varefter Wernbloom kastar tillbaka nappen till barnungen Balotelli genom att i sin tur kalla honom för barnunge och "dum i huvudet".
Nappen hamnar av någon anledning hos Ola Toivonen, som - sittandes i Wernblooms glashus - anklagar italienarna för att ha en väldig tendens att lägga sig ned och filma.
Rumskamraterna verkar ha skilda åsikter vad gäller filmningar. "En del av spelet", anser Wernbloom, medan Toivonen irriterar sig på italienarnas maskningsmetoder och filmningsfallenheter.
Mitt personliga ställningstagande i den ständigt pågående - men då och då mer uppflugna - filmningsfrågan har alltid varit negativt, och är fortfarande. Samtidigt måste man inse att det är en del av det psykologiska spelet på planen. Jag talar inte om skamliga, uppenbara simuleringar likt en annan Rivaldo eller en yngre, omognare Cristiano Ronaldo. Jag talar om förstärkningar av något som från början inte är regelrätt, vilket är vad som berörs i det behandlade fallet med Wernbloom. Svensken förstärker en regelvidrig situation för att vinna det egna laget fördelar. Enligt regelboken är efterslängar en illegitim förseelse som också ska bestraffas.
Förseelsen framstår som värre än vad den är till följd av att Wernbloom förstärker situationen, något som italienarna själva är - och var under matchen, som Toivonen antyder - väldigt duktiga på, även om jag själv tycker att dessa förstärkningar på italiensk nivå ofta går till en alltför hög, uppenbar grad.
Jag kan bli riktigt irriterad både när det sker till Arsenals nackdel (i vilket fall det handlar mer om subjektivitet än vad det gör i det berörda fallet) och i neutrala sammanhang, och jag tycker att det är fult och oärligt, men jag har mer och mer insett att det mentala spelet spelar en allt viktigare roll i dagens fotboll - vilket jag kan tycka om.
Wernbloom tacklade, psykade och filmade Italiens främste av planen. Lika självklar strategin var att få Balotelli ur balans, lika självklart var det att just Wernbloom skulle tilldelas och genomföra uppgiften.
Få spelare går motståndarspelare så mycket på nerverna som nyblivne AZ-proffset, och få spelare är så lättretade och obalanserade som den italienske supertalangen. Att få en valpig, ständigt kokande vulkan ur balans gick på en halvtimme.
Utvisningen var hårt dömd och domaren borde ha nöjt sig med en varning, men ihågkommas bör att samme Balotelli inte långt tidigare utdelat både en hög armbåge och en hård tackling vilket han åtminstone i något av fallen borde ha varnats för. När han sedan indignerat och väldigt icke-italienskt efterslänger både en och två gånger ger han bevis på sin dumdristighet och labilitet, och jag kan - med en gnutta subjektivitet givetvis - tycka att han förtjänar det röda kortet.
Och som sagt, kloke Wernbloom förstärker trovärdigt, och visar prov på en mycket mer italiensk mentalitet än vad Balotelli gör.
Inte många fotbollsnationaliteter är lika duktiga som Italien när det gäller att försvara en ledning - med en man mindre dessutom. Ur det perspektivet gjorde de unga svenskarna en mer än godkänd insats på midsommarafton. Små, små marginaler i det svenska målskyttet och utnyttjandet av målchanser avgjorde matchen till de kloka italienarnas fördel.
Innan jag glömmer bort det - jag måste slå ett slag för det svenska målet som inte blivit alltför medieuppmärksammat i skuggan av Balotelli/Wernbloom-dispyten och den svenska förlusten.
Såg inte varianten inövad ut? Wernbloom kikar snabbt bakom ryggen för att se om Elm befinner sig där han ska, Elm vet att Toivonen står och lurar strax bakom och Toivonen behöver inte blinka en sekund när bollen hamnar framför fötterna på honom.
Gustav Svensson och Sergej Kislyaks projektiler i all ära; i mina ögon konkurrerar två värmlänningar om turneringens vackraste mål så här långt. Vi har Berg. Och vi har Toivonen. Vackra spelmål är jag väldigt svag för.
Blackburns Martin Olsson gjorde ett kanoninhopp som vänstermittfältare (!) och visade god vilja efter att ha blivit petad två matcher i följd. För mig är inte frågan om Olsson ska/får starta mot Serbien. Det är en fråga om vilken position han ska/kommer att få starta på.
***
Jag besökte Gamla Ullevi i torsdags.
Nöjd med mitt köp av mästerskapets officiella magasin satt jag och bror min och ögnade igenom de båda lagens trupper och diskuterade fram och tillbaka om eventuella startspelare. Faktumet att ha sett de båda lagens öppningsmatcher vägde över till min fördel, och farhågan att Walcott skulle förpassas till bänken till följd av sin svaga insats i första halvleken mot finnarna förvandlades omkring 20.42 till en förväntad besvikelse.
Spelaren jag ur en personlig, partisk synvinkel fick följa under matchen blev istället Kieran Gibbs.
En bit in i matchen upptäckte jag med förvåning att mina känslor ville mittfältsdynamon Lee Cattermole väl. Wiganspelaren som jag framför televisionen på lördagar odlat en stark vedervilja mot på grund av dennes brutala omänsklighet och hänsynslösa tacklingar.
Är det sådana här spelares kämpaglöd och vilja man endast kan charmeras av på plats?
Det var ingen sprudlande, omåttligt fartfylld tillställning. Avvaktande från båda håll till en början, även om matchen vaknade till en aning när Onouha juste bakåtpassade målvakten Joe Hart, som med nöd och näppe glidtacklande räddade ett baklängesmål. Den gången var det inte City-målvaktens fel, men när han tidigt i andra var ute och virrade hade han inte någon annan att skylla. Inte heller när han spred bollarna bland spanjorer på sina utkast och utsparkar.
Joe Hart är en bra målvakt och är det engelska a-landslagets självklara förstapost i framtiden. Vad som saknats under den andra halvan av säsongen är matchträning och självförtroende. Något som grundlades när klubben i januari valde att lägga pengar och satsa på Given som förstemålvakt. Det var synd för Hart, och det var synd för England.
Harts tid kommer och han plockade de flesta enklare prövningar, men när han under vissa delar av matchen såg osäker ut påmindes jag om engelsk fotbolls bristfälligheter på målvaktssidan för tillfället.
Något som blev än påtagligare under halvtidsunderhållningen. För det var just halvtidsunderhållning vi bjöds på när lagens avbytare besteg planen för att värma upp och bolla till varandra. Engelske reserv -tillika Peterboroughmålvakten Joe Lewis övade nämligen utsparkar. När halvtidsvilan efter en kvart var slut hade den gängliga målvakten varit i planens alla hörn och kanter för att hämta sina förlupna bollar. Känsliga fötter? Icke. Underhållande att titta på? Yes, indeed.
Spanien gjorde mig besviken. Det engelska försvarsspelet var prickfritt och Micah Richards visade Mark Hughes varför han ska få chansen som mittback igen, men att de spanska spelarna knappt försökte att bryta igenom för att kvittera/reducera förvånade mig lika mycket som det desillusionerade mig.
Bojan byttes med rätt ut (även om resten av Gamla Ullevi inte höll med och buade ut förbundskapten López Caros beslut), inhoppande Diego Capel var totalt osynlig, Adrián Lopez hölls av någon outgrundlig anledning kvar på planen hela matchen och Mario Suarez slog bort alldeles för många bollar på det centrala mittfältet. Jurado var en frisk fläkt och var den enda spanjor som faktiskt försökte utmana och kom till avslut ett par gånger.
I övrigt ska defensiva uppsamlaren på det engelska mittfältet lyftas fram. Fabrice Muamba stod rätt, passade rätt och bröt rätt i de flesta situationerna. Jag gillar mittfältsformationen England använder sig utav, med Cattermole (i en något offensivare roll än vad han haft i Wigan) och Noble en aning högre upp i banan än Muamba.
Nämnas bör även att Pearce med sitt inbyte av Walcott förändrade - och avgjorde - matchbilden. Walcott ville visa Pearce att "jag är minsann bra nog att få starta" och när han temporyckte förbi Javi Garcia och assisterade Milner till 2-0 kändes han igen.
Milner som inte hade en av sina bättre dagar, men som ändå fick revansch för sin missade straff.
Någonstans därborta, jag lovar.
Milner vs. Asenjo.
Lille Theo då? Jodå, han fanns i närheten.
Nappen hamnar av någon anledning hos Ola Toivonen, som - sittandes i Wernblooms glashus - anklagar italienarna för att ha en väldig tendens att lägga sig ned och filma.
Rumskamraterna verkar ha skilda åsikter vad gäller filmningar. "En del av spelet", anser Wernbloom, medan Toivonen irriterar sig på italienarnas maskningsmetoder och filmningsfallenheter.
Mitt personliga ställningstagande i den ständigt pågående - men då och då mer uppflugna - filmningsfrågan har alltid varit negativt, och är fortfarande. Samtidigt måste man inse att det är en del av det psykologiska spelet på planen. Jag talar inte om skamliga, uppenbara simuleringar likt en annan Rivaldo eller en yngre, omognare Cristiano Ronaldo. Jag talar om förstärkningar av något som från början inte är regelrätt, vilket är vad som berörs i det behandlade fallet med Wernbloom. Svensken förstärker en regelvidrig situation för att vinna det egna laget fördelar. Enligt regelboken är efterslängar en illegitim förseelse som också ska bestraffas.
Förseelsen framstår som värre än vad den är till följd av att Wernbloom förstärker situationen, något som italienarna själva är - och var under matchen, som Toivonen antyder - väldigt duktiga på, även om jag själv tycker att dessa förstärkningar på italiensk nivå ofta går till en alltför hög, uppenbar grad.
Jag kan bli riktigt irriterad både när det sker till Arsenals nackdel (i vilket fall det handlar mer om subjektivitet än vad det gör i det berörda fallet) och i neutrala sammanhang, och jag tycker att det är fult och oärligt, men jag har mer och mer insett att det mentala spelet spelar en allt viktigare roll i dagens fotboll - vilket jag kan tycka om.
Wernbloom tacklade, psykade och filmade Italiens främste av planen. Lika självklar strategin var att få Balotelli ur balans, lika självklart var det att just Wernbloom skulle tilldelas och genomföra uppgiften.
Få spelare går motståndarspelare så mycket på nerverna som nyblivne AZ-proffset, och få spelare är så lättretade och obalanserade som den italienske supertalangen. Att få en valpig, ständigt kokande vulkan ur balans gick på en halvtimme.
Utvisningen var hårt dömd och domaren borde ha nöjt sig med en varning, men ihågkommas bör att samme Balotelli inte långt tidigare utdelat både en hög armbåge och en hård tackling vilket han åtminstone i något av fallen borde ha varnats för. När han sedan indignerat och väldigt icke-italienskt efterslänger både en och två gånger ger han bevis på sin dumdristighet och labilitet, och jag kan - med en gnutta subjektivitet givetvis - tycka att han förtjänar det röda kortet.
Och som sagt, kloke Wernbloom förstärker trovärdigt, och visar prov på en mycket mer italiensk mentalitet än vad Balotelli gör.
Inte många fotbollsnationaliteter är lika duktiga som Italien när det gäller att försvara en ledning - med en man mindre dessutom. Ur det perspektivet gjorde de unga svenskarna en mer än godkänd insats på midsommarafton. Små, små marginaler i det svenska målskyttet och utnyttjandet av målchanser avgjorde matchen till de kloka italienarnas fördel.
Innan jag glömmer bort det - jag måste slå ett slag för det svenska målet som inte blivit alltför medieuppmärksammat i skuggan av Balotelli/Wernbloom-dispyten och den svenska förlusten.
Såg inte varianten inövad ut? Wernbloom kikar snabbt bakom ryggen för att se om Elm befinner sig där han ska, Elm vet att Toivonen står och lurar strax bakom och Toivonen behöver inte blinka en sekund när bollen hamnar framför fötterna på honom.
Gustav Svensson och Sergej Kislyaks projektiler i all ära; i mina ögon konkurrerar två värmlänningar om turneringens vackraste mål så här långt. Vi har Berg. Och vi har Toivonen. Vackra spelmål är jag väldigt svag för.
Blackburns Martin Olsson gjorde ett kanoninhopp som vänstermittfältare (!) och visade god vilja efter att ha blivit petad två matcher i följd. För mig är inte frågan om Olsson ska/får starta mot Serbien. Det är en fråga om vilken position han ska/kommer att få starta på.
***
Jag besökte Gamla Ullevi i torsdags.
Nöjd med mitt köp av mästerskapets officiella magasin satt jag och bror min och ögnade igenom de båda lagens trupper och diskuterade fram och tillbaka om eventuella startspelare. Faktumet att ha sett de båda lagens öppningsmatcher vägde över till min fördel, och farhågan att Walcott skulle förpassas till bänken till följd av sin svaga insats i första halvleken mot finnarna förvandlades omkring 20.42 till en förväntad besvikelse.
Spelaren jag ur en personlig, partisk synvinkel fick följa under matchen blev istället Kieran Gibbs.
En bit in i matchen upptäckte jag med förvåning att mina känslor ville mittfältsdynamon Lee Cattermole väl. Wiganspelaren som jag framför televisionen på lördagar odlat en stark vedervilja mot på grund av dennes brutala omänsklighet och hänsynslösa tacklingar.
Är det sådana här spelares kämpaglöd och vilja man endast kan charmeras av på plats?
Det var ingen sprudlande, omåttligt fartfylld tillställning. Avvaktande från båda håll till en början, även om matchen vaknade till en aning när Onouha juste bakåtpassade målvakten Joe Hart, som med nöd och näppe glidtacklande räddade ett baklängesmål. Den gången var det inte City-målvaktens fel, men när han tidigt i andra var ute och virrade hade han inte någon annan att skylla. Inte heller när han spred bollarna bland spanjorer på sina utkast och utsparkar.
Joe Hart är en bra målvakt och är det engelska a-landslagets självklara förstapost i framtiden. Vad som saknats under den andra halvan av säsongen är matchträning och självförtroende. Något som grundlades när klubben i januari valde att lägga pengar och satsa på Given som förstemålvakt. Det var synd för Hart, och det var synd för England.
Harts tid kommer och han plockade de flesta enklare prövningar, men när han under vissa delar av matchen såg osäker ut påmindes jag om engelsk fotbolls bristfälligheter på målvaktssidan för tillfället.
Något som blev än påtagligare under halvtidsunderhållningen. För det var just halvtidsunderhållning vi bjöds på när lagens avbytare besteg planen för att värma upp och bolla till varandra. Engelske reserv -tillika Peterboroughmålvakten Joe Lewis övade nämligen utsparkar. När halvtidsvilan efter en kvart var slut hade den gängliga målvakten varit i planens alla hörn och kanter för att hämta sina förlupna bollar. Känsliga fötter? Icke. Underhållande att titta på? Yes, indeed.
Spanien gjorde mig besviken. Det engelska försvarsspelet var prickfritt och Micah Richards visade Mark Hughes varför han ska få chansen som mittback igen, men att de spanska spelarna knappt försökte att bryta igenom för att kvittera/reducera förvånade mig lika mycket som det desillusionerade mig.
Bojan byttes med rätt ut (även om resten av Gamla Ullevi inte höll med och buade ut förbundskapten López Caros beslut), inhoppande Diego Capel var totalt osynlig, Adrián Lopez hölls av någon outgrundlig anledning kvar på planen hela matchen och Mario Suarez slog bort alldeles för många bollar på det centrala mittfältet. Jurado var en frisk fläkt och var den enda spanjor som faktiskt försökte utmana och kom till avslut ett par gånger.
I övrigt ska defensiva uppsamlaren på det engelska mittfältet lyftas fram. Fabrice Muamba stod rätt, passade rätt och bröt rätt i de flesta situationerna. Jag gillar mittfältsformationen England använder sig utav, med Cattermole (i en något offensivare roll än vad han haft i Wigan) och Noble en aning högre upp i banan än Muamba.
Nämnas bör även att Pearce med sitt inbyte av Walcott förändrade - och avgjorde - matchbilden. Walcott ville visa Pearce att "jag är minsann bra nog att få starta" och när han temporyckte förbi Javi Garcia och assisterade Milner till 2-0 kändes han igen.
Milner som inte hade en av sina bättre dagar, men som ändå fick revansch för sin missade straff.
Någonstans därborta, jag lovar.
Milner vs. Asenjo.
Lille Theo då? Jodå, han fanns i närheten.
Foton: Fredrik Tillberg
Trots en sovande publik (med undantag av målen, Bojans utgång och Walcotts ingång) står jag fast vid åsikten att fotboll, det ska ses live.
Trots en sovande publik (med undantag av målen, Bojans utgång och Walcotts ingång) står jag fast vid åsikten att fotboll, det ska ses live.
tisdag 16 juni 2009
Summer tournaments
Fotbollsabstinensen efter de europeiska toppligornas plötsliga slut för snart en månad sedan har redan börjat ta vid, och den gör sig allt påtagligare bland fotbollsinitierade missbrukare Sverige och Europa över. Som medicin försöker två internationella turneringar släcka den värsta hungern.
Jag har personligen inte haft tiden att noggrant följa Confederations Cup, eller "För-VM" som det mer konkret och vardagligt kallas, men jag måste erkänna att varken det riktiga suget eller intresset från min sida har funnits för den förhållandevis umbärliga och onödigt inklämda turneringen.
Absolut, det är kul att se världsstjärnorna från Spanien, Brasilien och Italien med flera som man till vardags var helg ser utspridda och åtskilda i europeiska toppklubbar. Det verkar spelas en underhållande, offensiv fotboll så här långt och det är alltid roligt att se mål - och snygga dessutom. Det fyller ut tomma, regniga eftermiddagar på ett effektiv vis.
Men för att få ut max av den dragningskraft och upprymdhet man dras med inför ligafotbollen när säsongen väl gör avspark undrar jag om inte de här artificiellt sammansatta turneringarna under mästerskapsfria somrar gör mer skada än nytta. Det drygt två månader långa uppehållet från ligafotboll gör att vi insnöade fotbollsdårfinkar lägger ännu större värde och engagemang i klubbfotbollens betydelse när den väl drar igång igen. Uppehållet ger oss en paus från våra inskränkta fotbollsorienterade liv. Det gör oss välmående.
Sista - mållösa, så klart, när man väl tittar - kvarten av Spaniens uppläxning av Nya Zeeland, ett par matchsammandrag samt ungefär hälften av de gjorda målen är vad jag har åskådat av Confederations Cup så här långt. Ändå har jag inte lyckats undvika att hjärntvättas av det ständigt ljudliga tutandet som pågår på arenorna därnere. Må arrangörerna förbjuda föremålen som ådrar de där olidliga ljuden inför VM nästa sommar. Om inte kommer mästerskapets matcher inramas av tutande oväsen istället för härligt sjungande fans.
Jag vill minnas att problemet med tutorna även var uppe på tapeten i samband med Tyskland-VM för tre år sedan, då de var populära bland matchbesökarna. Om de störde den gången kommer de i Sydafrika generera i psykisk sinnesrubbning - bland såväl utländska (de afrikanska, fotbollsintresserade besökarna är redan härdade antar jag) matchfans som följare via televisionen.
***
Däremot är U21-EM en turnering jag inte kan låta bli att absorberas av och som jag omsorgsfullt försöker följa. Egen träning satte stopp för att se andra halvlek av England-Finland samt första 45 av Spanien-Tyskland igår, och motvilligt vill jag erkänna att även större delen av Sveriges premiärmatch mot vitryssarna fick åsidosättas till förmån för min egocentriska sida som valde att föra iväg mig att träna mina personliga fotbollskvalitéer. Min brådska hem räddade mig dock från att missa alla sex vackra mål, och jag fick liksom övriga ungdoms- och framtidsintresserade fotbollssvenskar ge stående ovationer till Bergs fullbordade hattrick samt skrattande jubla över Gustav Svenssons överraskande fullträff.
Fullträffen som skytteligaledaren och kompisen Marcus Berg beskrev alldeles på pricken; "Ones in a lifetime". Jag har aldrig sett IFK-mittfältaren skjuta så bra tidigare, och kommer aldrig få göra det igen.
Sammandraget har genomstuderats, och kan givetvis göras så flera gånger om med svenska ögon. Samarbetet mellan "holländska" anfallsduon Toivonen/Berg verkar stämma utmärkt, och firma Wernbloom/Svensson låste det vitryska mittfältet på ett föredömligt, nästan lite väl enkelt sätt.
Lovande öppningsmatch, sammanfattningsvis.
Det är dock fortfarande svårt att förhålla det svenska laget till vilken nivå övriga gruppkonkurrenter håller, men hur som helst kan vi konstatera att det mållösa resultatet mellan Italien och Serbien var optimalt för Sveriges del.
Jag har personligen inte haft tiden att noggrant följa Confederations Cup, eller "För-VM" som det mer konkret och vardagligt kallas, men jag måste erkänna att varken det riktiga suget eller intresset från min sida har funnits för den förhållandevis umbärliga och onödigt inklämda turneringen.
Absolut, det är kul att se världsstjärnorna från Spanien, Brasilien och Italien med flera som man till vardags var helg ser utspridda och åtskilda i europeiska toppklubbar. Det verkar spelas en underhållande, offensiv fotboll så här långt och det är alltid roligt att se mål - och snygga dessutom. Det fyller ut tomma, regniga eftermiddagar på ett effektiv vis.
Men för att få ut max av den dragningskraft och upprymdhet man dras med inför ligafotbollen när säsongen väl gör avspark undrar jag om inte de här artificiellt sammansatta turneringarna under mästerskapsfria somrar gör mer skada än nytta. Det drygt två månader långa uppehållet från ligafotboll gör att vi insnöade fotbollsdårfinkar lägger ännu större värde och engagemang i klubbfotbollens betydelse när den väl drar igång igen. Uppehållet ger oss en paus från våra inskränkta fotbollsorienterade liv. Det gör oss välmående.
Sista - mållösa, så klart, när man väl tittar - kvarten av Spaniens uppläxning av Nya Zeeland, ett par matchsammandrag samt ungefär hälften av de gjorda målen är vad jag har åskådat av Confederations Cup så här långt. Ändå har jag inte lyckats undvika att hjärntvättas av det ständigt ljudliga tutandet som pågår på arenorna därnere. Må arrangörerna förbjuda föremålen som ådrar de där olidliga ljuden inför VM nästa sommar. Om inte kommer mästerskapets matcher inramas av tutande oväsen istället för härligt sjungande fans.
Jag vill minnas att problemet med tutorna även var uppe på tapeten i samband med Tyskland-VM för tre år sedan, då de var populära bland matchbesökarna. Om de störde den gången kommer de i Sydafrika generera i psykisk sinnesrubbning - bland såväl utländska (de afrikanska, fotbollsintresserade besökarna är redan härdade antar jag) matchfans som följare via televisionen.
***
Däremot är U21-EM en turnering jag inte kan låta bli att absorberas av och som jag omsorgsfullt försöker följa. Egen träning satte stopp för att se andra halvlek av England-Finland samt första 45 av Spanien-Tyskland igår, och motvilligt vill jag erkänna att även större delen av Sveriges premiärmatch mot vitryssarna fick åsidosättas till förmån för min egocentriska sida som valde att föra iväg mig att träna mina personliga fotbollskvalitéer. Min brådska hem räddade mig dock från att missa alla sex vackra mål, och jag fick liksom övriga ungdoms- och framtidsintresserade fotbollssvenskar ge stående ovationer till Bergs fullbordade hattrick samt skrattande jubla över Gustav Svenssons överraskande fullträff.
Fullträffen som skytteligaledaren och kompisen Marcus Berg beskrev alldeles på pricken; "Ones in a lifetime". Jag har aldrig sett IFK-mittfältaren skjuta så bra tidigare, och kommer aldrig få göra det igen.
Sammandraget har genomstuderats, och kan givetvis göras så flera gånger om med svenska ögon. Samarbetet mellan "holländska" anfallsduon Toivonen/Berg verkar stämma utmärkt, och firma Wernbloom/Svensson låste det vitryska mittfältet på ett föredömligt, nästan lite väl enkelt sätt.
Lovande öppningsmatch, sammanfattningsvis.
Det är dock fortfarande svårt att förhålla det svenska laget till vilken nivå övriga gruppkonkurrenter håller, men hur som helst kan vi konstatera att det mållösa resultatet mellan Italien och Serbien var optimalt för Sveriges del.
tisdag 9 juni 2009
Dagens Mâcken, bilföraren Arshavin
Dagens tv-tablåer är ständigt fullsmockade med dramatiska, allt för långdragna såpoperor och tv-serier. Endast reklamen till "Andra avenyn", "Glamour" eller "Våra bästa år" gör en utmattad.
Men den bästa och kanske mest klassiska serien med svenska ögon mätt sändes på tv för nu 19 år sedan. Två år innan jag själv tilldelades en plats på denna jord. "Macken", som å sin sida var en alltför kortdragen tv-serie, är för mig trots det bland det bästa och roligaste som sänts i tv-väg. Varenda akt, kort som lång, går inte att ses utan att ett leende, brett som smalt, växer fram på läpparna. DVD:n finns givetvis redo att plocka fram vid behov titt som tätt.
De flesta scener i "Macken" är mycket speciella, och i många fall i högsta grad väldigt underliga. När den rullats så många gånger - inte för många gånger vilket är omöjligt när det gäller "Macken" - att man kan varenda scen och replik nästan utantill, kan man inte undergå det vardagliga och mediala livet utan att påminnas om dessa egendomliga scener. "Dagens Mâcken" kommer att vara en återvändande programpunkt på denna blogg - dels för att serien förtjänar att hyllas tusen gånger om, men också för att lyfta fram dessa allmänna, ofta fotbollsrelaterade liknelser.
Del 1.
Ni som har sett serien minns säkert scenen där en välklädd herre (spelad av Claes Eriksson) tragglar på om kvinnors bristande bilkörningsegenskaper, och som menar på att "fruntimmer aldrig skulle få komma i närheten av en bil".
En åsikt han uppenbarligen delar med Arsenals ryske stjärna Andrei Arshavin. I en omfattande intervju med Daily Mails Martin Samuel vidgår han sina tankar om kvinnor bakom ratten. "I would never give driving lessons to women. We need to build new roads for them. Why? Because you never know what to expect from a woman on the road. If you see a car behaving weirdly, swerving and doing strange things, before you see the driver you know it is a woman. It is always a woman. If I had it in my power to introduce a ban on women driving cars and to withdraw all their licences I would do it without thinking twice", menar ryssen på.
Frågan är vem som verkligen är boven i dramat när det gäller Arshavin och dennes kommentarer angående kvinnlig bilkörning. Ska man gå efter scenen i "Macken" är det den gode Andrei själv som är den oduglige bilföraren. "Herregud, vad jag har fått skämmas för din skull", säger flickvännen Yulia, som Andrei för övrigt delar ett barn, Artem, tillsammans med.
Hej då, bloggen! Vi ses i môrr'n.
Men den bästa och kanske mest klassiska serien med svenska ögon mätt sändes på tv för nu 19 år sedan. Två år innan jag själv tilldelades en plats på denna jord. "Macken", som å sin sida var en alltför kortdragen tv-serie, är för mig trots det bland det bästa och roligaste som sänts i tv-väg. Varenda akt, kort som lång, går inte att ses utan att ett leende, brett som smalt, växer fram på läpparna. DVD:n finns givetvis redo att plocka fram vid behov titt som tätt.
De flesta scener i "Macken" är mycket speciella, och i många fall i högsta grad väldigt underliga. När den rullats så många gånger - inte för många gånger vilket är omöjligt när det gäller "Macken" - att man kan varenda scen och replik nästan utantill, kan man inte undergå det vardagliga och mediala livet utan att påminnas om dessa egendomliga scener. "Dagens Mâcken" kommer att vara en återvändande programpunkt på denna blogg - dels för att serien förtjänar att hyllas tusen gånger om, men också för att lyfta fram dessa allmänna, ofta fotbollsrelaterade liknelser.
Del 1.
Ni som har sett serien minns säkert scenen där en välklädd herre (spelad av Claes Eriksson) tragglar på om kvinnors bristande bilkörningsegenskaper, och som menar på att "fruntimmer aldrig skulle få komma i närheten av en bil".
En åsikt han uppenbarligen delar med Arsenals ryske stjärna Andrei Arshavin. I en omfattande intervju med Daily Mails Martin Samuel vidgår han sina tankar om kvinnor bakom ratten. "I would never give driving lessons to women. We need to build new roads for them. Why? Because you never know what to expect from a woman on the road. If you see a car behaving weirdly, swerving and doing strange things, before you see the driver you know it is a woman. It is always a woman. If I had it in my power to introduce a ban on women driving cars and to withdraw all their licences I would do it without thinking twice", menar ryssen på.
Frågan är vem som verkligen är boven i dramat när det gäller Arshavin och dennes kommentarer angående kvinnlig bilkörning. Ska man gå efter scenen i "Macken" är det den gode Andrei själv som är den oduglige bilföraren. "Herregud, vad jag har fått skämmas för din skull", säger flickvännen Yulia, som Andrei för övrigt delar ett barn, Artem, tillsammans med.
Hej då, bloggen! Vi ses i môrr'n.
lördag 6 juni 2009
Tre plus - tre minus, Hull
Alla de nedflyttningsklara undanstökade. Nu blickar vi framåt i backspegeln, i det avseendet att det endast är Premier League-klubbar 09/10 vi nu har kvar att resumera. Med nöd och näppe-laget Hull är näst ut.
Hull - Tre positiva under denna märkliga säsong för lagets del:
1. Höstsäsongen. Inklämda mellan Aston Villa och Everton låg man länge på en bofast sjätteplats under hösten, innan man i omgång 19 föll ned en placering. Men i halvtid låg man alltså sjua i Premier League, något som många - och bevisligen de själva också - drog lite för stora växlar av och fann laget som redan klara för nästa säsong. Den fabulösa hösten räckte för Hull den här gången, och är någonting klubben måste blicka tillbaka mot när man förbereder sig inför kommande spelår.
2. Phil Browns halvtidsunderhållning. Mitt lag ligger under med 4-0 i paus borta mot Manchester City. Vad gör jag? Äsch, jag låter spelarna vara kvar på planen och håller halvtidssnacket inför våra tillresta bortafans. Hull-managern hade en något annorlunda halvtidsfilosofi när laget blivit överkörda av City i 45 minuter, men underhållande var det. Inverkan? Laget ställde sig på benen och spelade 1-1 i andra halvlek. 5-1 totalt alltså.
3. Geovannis kvitteringsmål på Emirates. Hur mycket det än högg i mitt rödvita hjärta vid tillfället och hur mycket det än tar emot går det inte att bortse från faktumet att prestationen och målet är helt lysande. Målet lade grunden till chockvändningen mot omskakade Arsenal, och räknas otvivelaktigt in i kategorin "Säsongens snyggaste". En kanonvärvning Hull gjorde i Geovanni, som inte kostade klubben ett öre i övergångskostnad.
Hull - Tre negativa under säsongen 08/09:
1. Vårsäsongen. Lika förträfflig lagets höst var, ännu sämre var vårterminen för Hulls del. En seger, fem oavgjorda och 13 förluster gav laget totalt åtta poäng under de sista 19 omgångarna. Snacka om genomklappning.
2. På hemmaplan. Det är egentligen ofattbart hur ett lag kan vara så dåliga på hemmamark, inför sin egen publik. Med tre segrar, fem oavgjorda och totalt 14 poäng vid hemmaspel är man sämst i ligan. Jag tycker synd om publiken på KC Stadium. Men det betyder ju även att man gjort det förvånansvärt bra ifrån away from home. I höstas vill säga, för i vår har det inte spelat någon roll om det varit hemma eller borta man spelat. Den katastrofala formkurvan har gällt överallt.
3. Försvarsspelet. Speciellt under våren, förstås, har Hulls defensiv sett ständigt svajig ut. Micheal Turner, som började riktigt bra i höstas, har inte alls varit lika stabil och pålitlig. 64 mål släppte laget in över säsongen, ett snitt på 1,7 mål per match. Endast jumbon West Bromwich fick fler mål i baken. Ett tydligt bevis på att försvarsspelet har varit på tok för dåligt.
Virvelvinden och fartdåren:
Bernard Mendy. En positiv överraskning - nu när jag känner mig nödgad att runda av med lite optimism eftersom klubben trots allt klarade sig kvar - har varit franske högerbacken Bernard Mendy. Under vårsäsongen har han likt hela Hull varit mer anonym, men vilken start han fick på sin sejour i Hull! Med sin snabbhet och fina offensiva kvalitéer ställde han till med stor möda för motståndarnas vänsterbackar. Gael Clichy hade problem på Emirates och Evra hade problem på Old Trafford. DET, är stort.
Hull - Tre positiva under denna märkliga säsong för lagets del:
1. Höstsäsongen. Inklämda mellan Aston Villa och Everton låg man länge på en bofast sjätteplats under hösten, innan man i omgång 19 föll ned en placering. Men i halvtid låg man alltså sjua i Premier League, något som många - och bevisligen de själva också - drog lite för stora växlar av och fann laget som redan klara för nästa säsong. Den fabulösa hösten räckte för Hull den här gången, och är någonting klubben måste blicka tillbaka mot när man förbereder sig inför kommande spelår.
2. Phil Browns halvtidsunderhållning. Mitt lag ligger under med 4-0 i paus borta mot Manchester City. Vad gör jag? Äsch, jag låter spelarna vara kvar på planen och håller halvtidssnacket inför våra tillresta bortafans. Hull-managern hade en något annorlunda halvtidsfilosofi när laget blivit överkörda av City i 45 minuter, men underhållande var det. Inverkan? Laget ställde sig på benen och spelade 1-1 i andra halvlek. 5-1 totalt alltså.
3. Geovannis kvitteringsmål på Emirates. Hur mycket det än högg i mitt rödvita hjärta vid tillfället och hur mycket det än tar emot går det inte att bortse från faktumet att prestationen och målet är helt lysande. Målet lade grunden till chockvändningen mot omskakade Arsenal, och räknas otvivelaktigt in i kategorin "Säsongens snyggaste". En kanonvärvning Hull gjorde i Geovanni, som inte kostade klubben ett öre i övergångskostnad.
Hull - Tre negativa under säsongen 08/09:
1. Vårsäsongen. Lika förträfflig lagets höst var, ännu sämre var vårterminen för Hulls del. En seger, fem oavgjorda och 13 förluster gav laget totalt åtta poäng under de sista 19 omgångarna. Snacka om genomklappning.
2. På hemmaplan. Det är egentligen ofattbart hur ett lag kan vara så dåliga på hemmamark, inför sin egen publik. Med tre segrar, fem oavgjorda och totalt 14 poäng vid hemmaspel är man sämst i ligan. Jag tycker synd om publiken på KC Stadium. Men det betyder ju även att man gjort det förvånansvärt bra ifrån away from home. I höstas vill säga, för i vår har det inte spelat någon roll om det varit hemma eller borta man spelat. Den katastrofala formkurvan har gällt överallt.
3. Försvarsspelet. Speciellt under våren, förstås, har Hulls defensiv sett ständigt svajig ut. Micheal Turner, som började riktigt bra i höstas, har inte alls varit lika stabil och pålitlig. 64 mål släppte laget in över säsongen, ett snitt på 1,7 mål per match. Endast jumbon West Bromwich fick fler mål i baken. Ett tydligt bevis på att försvarsspelet har varit på tok för dåligt.
Virvelvinden och fartdåren:
Bernard Mendy. En positiv överraskning - nu när jag känner mig nödgad att runda av med lite optimism eftersom klubben trots allt klarade sig kvar - har varit franske högerbacken Bernard Mendy. Under vårsäsongen har han likt hela Hull varit mer anonym, men vilken start han fick på sin sejour i Hull! Med sin snabbhet och fina offensiva kvalitéer ställde han till med stor möda för motståndarnas vänsterbackar. Gael Clichy hade problem på Emirates och Evra hade problem på Old Trafford. DET, är stort.
Tre plus - tre minus, Newcastle
Middlesbrough och Newcastle. Två klassiska, ur svensk synpunkt omtyckta lag från nordöst. Två lag omgivna av någon sorts aura som får en att vilja ha dem i högstaligan. Två under säsongen sorgligt underpresterande lag. Så svåra att hitta positiva aspekter hos. Ett av dem är avklarat, nu står skatorna i centrum.
Newcastle - Tre positiva under säsongen:
1. Sebastien Bassong. Den franske mittbacken har gett ett positiv intryck under sin första - och knappast sista, trots lagets degradering - säsong i Premier League, och har tillsammans med Steven Taylor varit den som burit lagets annars kaotiska försvarslinje på sina bara axlar. Har på åtskilliga Newcastle-sajter utsetts till säsongens bäste av supportrarna - med all rätt. Vem står när de andra faller? Bassong står när de andra faller.
2. Publiken på St James Park. När det gick som tuffast och Newcastle vacklade som mest höll den fanatiska publiken i nordöst laget vid liv och ingav möjligtvis, möjligtvis en liten gnista hopp hos spelarna. Problemet var ju det att spelarna inte riktigt verkade inse allvaret - förrän det var för sent. Publiken i Tyne sviker aldrig, särskilt inte när det är Tyne-Wear-derby.
3. Jonas Gutierrez. Även han en relativt lyckad värvning som gjort bra ifrån sig under sitt första år. Innan jag hade sett tillräckligt mycket av honom tyckte jag att det var obegripligt hur denne ostadige rangling kunde ta plats bredvid spelare som Leo Messi och Kün Aguero i det argentinska landslaget. Växte i mina ögon för var match, trots en mindervärdig avslutning. Trots bristande teknik och bristfällig bollkontroll har argentinaren en gåtfull, besynnerlig förmåga att alltid få med sig bollen eller få med sig en frispark. Jag gillar spelstilen - OM jag-lägger-mig-ned-och-får-frispark-sekvenserna inte går överstyr.
Newcastle - Tre negativa under säsongen, och här ska ni veta var det svårt att bara plocka med tre:
1. Fabricio Coloccini. Jag går inte till överdrift när funderingarna går om jag någonsin har sett en sämre fotbollsspelare i Premier League. Oduglingen köptes för £10M under sommaren och har tidigare tillhört klubbar som AC Milan och Atletico Madrid. Bara det är en gåta i sig.
2. Tränarkarusellen. Fyra olika managers har tränat Newcastle under loppet av två säsonger. Det är klart att det påverkat negativt på både lagmoralen och spelsättet. Det största misstaget anser jag vara att man gjorde sig av med Sam Allardyce i januari förra året. Keegans uppgift var att motivera laget och supportrarna genom sin Messias-status, Shearer likaså. Deras tränarkvalitéer finns det mer att önska av. Bara Joe Kinnears presskonferens där han demonstrerar sin ilska över stackars journalisten Simon Bird genom att svära drygt 50 gånger under konferensen säger det mesta om hans inkompetens både som tränare och person. En halvkul incident var det dock. Ännu roligare och framförallt fyndigare var samme Kinnear när han gjorde narr av sin egen spelare och dess namn när han slank ur sig: Charles Insomnia. Lika dumdristigt och ogenomtänkt så klart. Ägaren tillika alkoholisten Mike Ashley har minst sagt ställt till det genom sina anställningar och beslut.
3. Idiottacklingarna. Jag kan inte förbigå faktumet att tre av säsongens vidrigaste påhopp har kommit från just Newcastle-spelare. Guthrie, Nolan och Barton är alla svagsinta vettvillingar som inte förtjänar att få bestiga en fotbollsplan igen. Det är sådana här fega, vansinnesövergrepp som tar död på en spelares karriär. Tyvärr är det offrets karriär som tar mest skada.
Nostalgitrippen:
Ratade föredettingar. Så kan man kortfattat beskriva den trupp och det spelarmaterial Magpies i stort sett haft att tillgå under säsongen. Harper, Coloccini, Cacapa, Barton, Duff, Butt, Nolan, Owen, Ameobi, Lövenkrands, Alan Smith och Geremi har alla upplevt sina bästa dagar och bäst före-datum har mer eller mindre passerats. Ska stommen i laget vara ett gäng nobbade avdankingar blir det inget förnyat Premier League-kontrakt.
Newcastle - Tre positiva under säsongen:
1. Sebastien Bassong. Den franske mittbacken har gett ett positiv intryck under sin första - och knappast sista, trots lagets degradering - säsong i Premier League, och har tillsammans med Steven Taylor varit den som burit lagets annars kaotiska försvarslinje på sina bara axlar. Har på åtskilliga Newcastle-sajter utsetts till säsongens bäste av supportrarna - med all rätt. Vem står när de andra faller? Bassong står när de andra faller.
2. Publiken på St James Park. När det gick som tuffast och Newcastle vacklade som mest höll den fanatiska publiken i nordöst laget vid liv och ingav möjligtvis, möjligtvis en liten gnista hopp hos spelarna. Problemet var ju det att spelarna inte riktigt verkade inse allvaret - förrän det var för sent. Publiken i Tyne sviker aldrig, särskilt inte när det är Tyne-Wear-derby.
3. Jonas Gutierrez. Även han en relativt lyckad värvning som gjort bra ifrån sig under sitt första år. Innan jag hade sett tillräckligt mycket av honom tyckte jag att det var obegripligt hur denne ostadige rangling kunde ta plats bredvid spelare som Leo Messi och Kün Aguero i det argentinska landslaget. Växte i mina ögon för var match, trots en mindervärdig avslutning. Trots bristande teknik och bristfällig bollkontroll har argentinaren en gåtfull, besynnerlig förmåga att alltid få med sig bollen eller få med sig en frispark. Jag gillar spelstilen - OM jag-lägger-mig-ned-och-får-frispark-sekvenserna inte går överstyr.
Newcastle - Tre negativa under säsongen, och här ska ni veta var det svårt att bara plocka med tre:
1. Fabricio Coloccini. Jag går inte till överdrift när funderingarna går om jag någonsin har sett en sämre fotbollsspelare i Premier League. Oduglingen köptes för £10M under sommaren och har tidigare tillhört klubbar som AC Milan och Atletico Madrid. Bara det är en gåta i sig.
2. Tränarkarusellen. Fyra olika managers har tränat Newcastle under loppet av två säsonger. Det är klart att det påverkat negativt på både lagmoralen och spelsättet. Det största misstaget anser jag vara att man gjorde sig av med Sam Allardyce i januari förra året. Keegans uppgift var att motivera laget och supportrarna genom sin Messias-status, Shearer likaså. Deras tränarkvalitéer finns det mer att önska av. Bara Joe Kinnears presskonferens där han demonstrerar sin ilska över stackars journalisten Simon Bird genom att svära drygt 50 gånger under konferensen säger det mesta om hans inkompetens både som tränare och person. En halvkul incident var det dock. Ännu roligare och framförallt fyndigare var samme Kinnear när han gjorde narr av sin egen spelare och dess namn när han slank ur sig: Charles Insomnia. Lika dumdristigt och ogenomtänkt så klart. Ägaren tillika alkoholisten Mike Ashley har minst sagt ställt till det genom sina anställningar och beslut.
3. Idiottacklingarna. Jag kan inte förbigå faktumet att tre av säsongens vidrigaste påhopp har kommit från just Newcastle-spelare. Guthrie, Nolan och Barton är alla svagsinta vettvillingar som inte förtjänar att få bestiga en fotbollsplan igen. Det är sådana här fega, vansinnesövergrepp som tar död på en spelares karriär. Tyvärr är det offrets karriär som tar mest skada.
Nostalgitrippen:
Ratade föredettingar. Så kan man kortfattat beskriva den trupp och det spelarmaterial Magpies i stort sett haft att tillgå under säsongen. Harper, Coloccini, Cacapa, Barton, Duff, Butt, Nolan, Owen, Ameobi, Lövenkrands, Alan Smith och Geremi har alla upplevt sina bästa dagar och bäst före-datum har mer eller mindre passerats. Ska stommen i laget vara ett gäng nobbade avdankingar blir det inget förnyat Premier League-kontrakt.
fredag 5 juni 2009
Tre plus - tre minus, Middlesbrough
Nästa lag till rakning - nästjumbon.
Middlesbrough - Tre positiva under säsongen:
1. Tuncay Sanli. Utan konkurrens. Har blandat konst- och klacksparkar med typiska måltjuvavslut och briljanta assister. Benitez ryktas vara intresserad, och blir det inte Liverpool ger jag mig tusan på att han hamnar i någon annan övre halvan-klubb. Vad som med all säkerhet kan klargöras är att den turkiske anfallaren är på tok för bra för Coca Cola-ligan.
2. Matchtröjorna. I brist på positiva tilldragelser när vi talar Boro och 2008/09 måste jag framhålla det röda hemmastället som är bedårande. Balansen i den röda nyansen är mönstergill och det vita strecket över magen är en stilren detalj. Ett stort plus för tröjorna i denna annars tungsinta säsong för Boro.
3. Boros ungdomsverksamhet - i helhet egentligen. Klubben har fått fram flera lovande spelare från ungdomsleden under senare år och är inte alls rädda för att släppa fram sin talanger och ge dem chansen. Egenskolade Stewart Downing och David Wheater har båda spelat nyckelroller för klubben de senaste säsongerna, och i år har unga spelare såsom Matthew Bates, Andrew Taylor, Tony McMahon, Josh Walker och Adam Johnson tagit ytterligare steg i sin utveckling och speltid. Den senare har dragit till sig intresse från storklubbar som Liverpool och Manchester United.
Middlesbrough - Tre negativa under säsongen:
1. Allt. Spelmässigt, resultatmässigt, tränarmässigt, spelarmaterialet, värvningar, skador etc, etc. Inte mycket har stämt för Boro den här säsongen. Om det är Southgate som ska förebrås eller om det är spelarnas inställning som är knaper vet jag inte, men att laget har underpresterat råder det inga tvivel om. Kanske är det bra att man får ladda om batterierna och ta nya tag i Championship, men jag ifrågasätter att man kan återvända till högstaligan omedelbart.
2. Målskyttet. Ja, anfallsspelet var ingenting som satte skräck i motståndarförsvaren. Med sina 28 gjorda mål totalt var man målofarligast i ligan. Det ger ett målsnitt på 0,7 baljor per match. Det märks att managern är gammal mittback.
3. På bortaplan. Sämst av alla lag borta. Till och med West Bromwich - med en bortaseger - var bättre än Boro på främmande mark. Åtta poäng, varav två vinster och två oavgjorda, elva mål och 37 baklängesmål blev 08/09 säsongs facit för Boro på bortaplan. Bedrövligt.
Mysteriet:
Afonso Alves. Ex-öisaren tillika ex-MFFarens andra säsong (anlände i januari månad 2008) i Premier League blev ingen lyckad historia. Den målspruta som härjade i Heerenveen under en och en halv säsong (45 mål på 39 matcher!) har vi inte sett röken av i England. Lär försvinna, Benfica intresserade?
Middlesbrough - Tre positiva under säsongen:
1. Tuncay Sanli. Utan konkurrens. Har blandat konst- och klacksparkar med typiska måltjuvavslut och briljanta assister. Benitez ryktas vara intresserad, och blir det inte Liverpool ger jag mig tusan på att han hamnar i någon annan övre halvan-klubb. Vad som med all säkerhet kan klargöras är att den turkiske anfallaren är på tok för bra för Coca Cola-ligan.
2. Matchtröjorna. I brist på positiva tilldragelser när vi talar Boro och 2008/09 måste jag framhålla det röda hemmastället som är bedårande. Balansen i den röda nyansen är mönstergill och det vita strecket över magen är en stilren detalj. Ett stort plus för tröjorna i denna annars tungsinta säsong för Boro.
3. Boros ungdomsverksamhet - i helhet egentligen. Klubben har fått fram flera lovande spelare från ungdomsleden under senare år och är inte alls rädda för att släppa fram sin talanger och ge dem chansen. Egenskolade Stewart Downing och David Wheater har båda spelat nyckelroller för klubben de senaste säsongerna, och i år har unga spelare såsom Matthew Bates, Andrew Taylor, Tony McMahon, Josh Walker och Adam Johnson tagit ytterligare steg i sin utveckling och speltid. Den senare har dragit till sig intresse från storklubbar som Liverpool och Manchester United.
Middlesbrough - Tre negativa under säsongen:
1. Allt. Spelmässigt, resultatmässigt, tränarmässigt, spelarmaterialet, värvningar, skador etc, etc. Inte mycket har stämt för Boro den här säsongen. Om det är Southgate som ska förebrås eller om det är spelarnas inställning som är knaper vet jag inte, men att laget har underpresterat råder det inga tvivel om. Kanske är det bra att man får ladda om batterierna och ta nya tag i Championship, men jag ifrågasätter att man kan återvända till högstaligan omedelbart.
2. Målskyttet. Ja, anfallsspelet var ingenting som satte skräck i motståndarförsvaren. Med sina 28 gjorda mål totalt var man målofarligast i ligan. Det ger ett målsnitt på 0,7 baljor per match. Det märks att managern är gammal mittback.
3. På bortaplan. Sämst av alla lag borta. Till och med West Bromwich - med en bortaseger - var bättre än Boro på främmande mark. Åtta poäng, varav två vinster och två oavgjorda, elva mål och 37 baklängesmål blev 08/09 säsongs facit för Boro på bortaplan. Bedrövligt.
Mysteriet:
Afonso Alves. Ex-öisaren tillika ex-MFFarens andra säsong (anlände i januari månad 2008) i Premier League blev ingen lyckad historia. Den målspruta som härjade i Heerenveen under en och en halv säsong (45 mål på 39 matcher!) har vi inte sett röken av i England. Lär försvinna, Benfica intresserade?
Tre plus - tre minus, West Bromwich
Alla 20 lag ska betas av med korta sammanfattningar. Vad och vem har utmärkt sig i positiv bemärkelse för respektive lag, och vad eller vem har varit mindre bra? Vi börjar nedifrån och arbetar oss successivt uppåt i tabellen. Först ut är med andra ord inga mindre än jumbon West Bromwich.
West Bromwich - Tre positiva under säsongen:
1. Chris Brunt. Att den nordirländske vänsterspringaren vann den interna skytteligan på sina åtta baljor säger det mesta om klubbens offensiva bekymmer under säsongen, men är även ett bevis på att Brunt har spelat på en egen nivå (endast James Morrison har varit i närheten offensivt sett) i säsongens West Bromwich. Jag skulle bli väldigt förvånad om Brunt följer med klubben ned i Championship. 24-åringen är de i truppen som håller Premier League-klass och som bör stanna i högstaligan. Anbud från mittenlag och nyligen uppflyttningsklara lär komma.
2. Svengelske älgen från norr. Under sommaren 2008 års transferfönsters skälvande sekunder gjorde Baggies klart med Jonas Olsson från holländska mittenlaget NEC Nijmegen för en summa strax under en miljon pund. Landskrona Bois-skolade mittbacken har visat sig ha en mer engelsk spelstil och attityd än engelsmannen själv, och har varit en av få defensiva krafter som utmärkt sig ur en positiv synvinkel. Att Baggies hade stora defensiva svårigheter (vilket man i och för sig hade ändå, men större i varje fall) och släppte in fler baklängesmål när Olsson saknades på grund av skada talar om betydelsen av svenskens närvaro.
3. Lagets försök att spela underhållande fotboll. Spelmässigt bjöd laget tidvis upp ordentligt, och jag beundrar Mowbrays filosofi och strävan efter att bjuda publiken på underhållande, bolltrillande fotboll, men tyvärr blev det ganska uppenbart att spelarmaterialet inte räckte till för att kunna spela den fotboll man ville. Tyvärr segrade den andra nykomlingen Stokes grisfotboll över West Bromwichs i alla fall försök till "skönspel", och under de sista omgångarna förstod Mowbray att det var på Stokes fotbollsvidriga vis att spela som de själva var tvungna till. Och av de sex sista matcherna kämpade man även till sig två segrar. Men att de verkligen försökte spela positiv fotboll hedrar dem, även om det inte räckte hela vägen fram till förnyat kontrakt.
West Bromwich - Tre negativa under säsongen:
1. Scott Carson. Premier Leagues i särklass sämsta målvakt. Slå upp ordet "instabil" i ordlistan och Carsons namn dyker upp. Som jag nämnt tidigare: Jag skäms idag över att jag under dennes tid i Liverpool (då han fortfarande räknades som talang) på allvar trodde att han kunde bli en av Englands, ja Europas bästa burväktare.
2. Köpet av Luke Moore. Skyttekungen Kevin Phillips som hade gjort 24 mål på 30 matcher när klubben vann Championship utsågs till "Årets spelare" både av klubben själv och av klubbens supportrar säsongen 07-08. Kontraktet löpte ut under sommaren och när klubben erbjöd honom ett allt annat än lukrativt ettårskontrakt valde han att avböja och skrev på för nyligen degraderade Birmingham. På 36 matcher nätade han där 14 gånger och gjorde det avgörande målet som betydde uppflyttning. Var Luke Moore kommer in i bilden? Jo, han köptes som ersättare till Phillips - när denne ansågs överflödig inför säsongen - för prislappen £3M. Moore spelade 5 matcher från start, gjorde 16 inhopp och hittade nätmaskorna hela 1 gång! Snacka om förlustaffär.
3. Stackars Ryan Donk. Mittbacken som i AZ rankades som en av Hollands mest talangfulla sådana har minst sagt haft det tufft. Kom fel in i det engelska spelsättet från första början och tar plats i nästan alla "Säsongens sämsta-elvor" som börjat tas i form på diverse sajter. Lär återvända till Holland.
Idioten:
Roman Bednar - som dagen innan laget skulle spela en match avgörande för klubbens fortsättning i Premier League kände sig tvungen att köpa lite knark. På stan. Av en journalist. "Till min kompis", lät det, innan han själv konstaterade vad hela fotbollsvärlden tänkte: "I'm fucked". Bednar spelar inte i England nästa säsong - det vill jag lova.
West Bromwich - Tre positiva under säsongen:
1. Chris Brunt. Att den nordirländske vänsterspringaren vann den interna skytteligan på sina åtta baljor säger det mesta om klubbens offensiva bekymmer under säsongen, men är även ett bevis på att Brunt har spelat på en egen nivå (endast James Morrison har varit i närheten offensivt sett) i säsongens West Bromwich. Jag skulle bli väldigt förvånad om Brunt följer med klubben ned i Championship. 24-åringen är de i truppen som håller Premier League-klass och som bör stanna i högstaligan. Anbud från mittenlag och nyligen uppflyttningsklara lär komma.
2. Svengelske älgen från norr. Under sommaren 2008 års transferfönsters skälvande sekunder gjorde Baggies klart med Jonas Olsson från holländska mittenlaget NEC Nijmegen för en summa strax under en miljon pund. Landskrona Bois-skolade mittbacken har visat sig ha en mer engelsk spelstil och attityd än engelsmannen själv, och har varit en av få defensiva krafter som utmärkt sig ur en positiv synvinkel. Att Baggies hade stora defensiva svårigheter (vilket man i och för sig hade ändå, men större i varje fall) och släppte in fler baklängesmål när Olsson saknades på grund av skada talar om betydelsen av svenskens närvaro.
3. Lagets försök att spela underhållande fotboll. Spelmässigt bjöd laget tidvis upp ordentligt, och jag beundrar Mowbrays filosofi och strävan efter att bjuda publiken på underhållande, bolltrillande fotboll, men tyvärr blev det ganska uppenbart att spelarmaterialet inte räckte till för att kunna spela den fotboll man ville. Tyvärr segrade den andra nykomlingen Stokes grisfotboll över West Bromwichs i alla fall försök till "skönspel", och under de sista omgångarna förstod Mowbray att det var på Stokes fotbollsvidriga vis att spela som de själva var tvungna till. Och av de sex sista matcherna kämpade man även till sig två segrar. Men att de verkligen försökte spela positiv fotboll hedrar dem, även om det inte räckte hela vägen fram till förnyat kontrakt.
West Bromwich - Tre negativa under säsongen:
1. Scott Carson. Premier Leagues i särklass sämsta målvakt. Slå upp ordet "instabil" i ordlistan och Carsons namn dyker upp. Som jag nämnt tidigare: Jag skäms idag över att jag under dennes tid i Liverpool (då han fortfarande räknades som talang) på allvar trodde att han kunde bli en av Englands, ja Europas bästa burväktare.
2. Köpet av Luke Moore. Skyttekungen Kevin Phillips som hade gjort 24 mål på 30 matcher när klubben vann Championship utsågs till "Årets spelare" både av klubben själv och av klubbens supportrar säsongen 07-08. Kontraktet löpte ut under sommaren och när klubben erbjöd honom ett allt annat än lukrativt ettårskontrakt valde han att avböja och skrev på för nyligen degraderade Birmingham. På 36 matcher nätade han där 14 gånger och gjorde det avgörande målet som betydde uppflyttning. Var Luke Moore kommer in i bilden? Jo, han köptes som ersättare till Phillips - när denne ansågs överflödig inför säsongen - för prislappen £3M. Moore spelade 5 matcher från start, gjorde 16 inhopp och hittade nätmaskorna hela 1 gång! Snacka om förlustaffär.
3. Stackars Ryan Donk. Mittbacken som i AZ rankades som en av Hollands mest talangfulla sådana har minst sagt haft det tufft. Kom fel in i det engelska spelsättet från första början och tar plats i nästan alla "Säsongens sämsta-elvor" som börjat tas i form på diverse sajter. Lär återvända till Holland.
Idioten:
Roman Bednar - som dagen innan laget skulle spela en match avgörande för klubbens fortsättning i Premier League kände sig tvungen att köpa lite knark. På stan. Av en journalist. "Till min kompis", lät det, innan han själv konstaterade vad hela fotbollsvärlden tänkte: "I'm fucked". Bednar spelar inte i England nästa säsong - det vill jag lova.
torsdag 4 juni 2009
Thomas - King of Anfield
"Thomas, charging through the midfield... it's up for grabs now... Thomas, right at the end!"
På dagen 20 år efter kommentatorn Brian Moores legendariska beskrivning av Michael Thomas berömda mål i de skälvande, dramatiska sekunderna på Anfield möttes Liverpool och Arsenal på nytt i en historisk match. Återigen - Michael Thomas var endast 21 år vid tillfället - var det de yngre som stod i centrum, och återigen var det en herre benämnd Thomas som stod i centrum av centrum.
Arsenal U18 hade fyra dagar tidigare på Emirates Stadium mer eller mindre redan säkrat FA Youth Cup-titeln. Så någon rafflande avslutning likt 26 maj 1989 blev det aldrig på Anfield denna 20-årsdag.
Fast det snyggaste målet i det första mötet på Emirates stod en svensk Liverpool-yngling för. Alexander Kacaniklic, den Ängelholmfödde 18-åringen, fick en.. tja, hyfsad träff på sin egen retur.
Sanchez Watt öppnade fyra dagar senare målskyttet för Gunners, som i det gula bortaställ som hyllar minnet av Anfield '89 aldrig riktigt var hotade att tappa sin tremålsledning från första mötet - trots Liverpool-kvittering till 1-1 i början på andra halvlek.
Ett obetydligt självmål signerat Reds-mittbacken Daniel Ayala satte punkt för detta ungdomsår, och Jay Emmanuel-Thomas fick i egenskap av kapten passande nog lyfta FA Youth Cup-bucklan mot skyn, på dagen två decennium efter att hans namne gett klubben ligatiteln.
U18-kaptenen Jay Emmanuel-Thomas har redan i a-lagsammanhang visat vilken talang och karaktär han besitter. När Arsenal mötte Sevilla i en träningsturnering inför säsongen 08/09 spelade 17-åringen (nu 18) 68 minuter och skötte sig utmärkt mot välkända spelare som Jesus Navas, Diego Capel och Luis Fabiano.
Att den starke mittfältaren redan vid 16 års ålder tilldelades kaptensbindeln i Arsenals U18 säger inte mindre om vilken potential och ledarkaraktär Thomas har.
Med stor sannolikhet kommer vi att få se mer av Englands bästa ungdomslag. Arsenal Football Club har en bevisat lovande ungdomsverksamhet och tränare Wenger är inte främmande att släppa fram sina unga förmågor. Det är inte alls någon orimlighet att vi redan nästa säsong bjuds på mer av en och annan nybliven FA Youth Cup-mästare på en högre tävlingsnivå. Förutom Emmanuel-Thomas är de spelare som främst visat framfötterna i turneringen och i reservlagspel under säsongen och som anses mest löftesrika bland annat uppmärksammade supertalangen Jack Wilshere, defensiva mittfältaren Emmanuel Frimpong, franske Francis Coquelin och mittbacken Kyle Bartley.
Kanske kan ett par av dessa ta ytterligare ett steg kommande säsong. Vad Gooners världen över dock inte vill är att lovande Thomas tar ett så stort, liknande steg som hans "namesake", som det så klatschigt kallas däröver. Två år efter det där målet och erhållen hjältestatus på Highbury lämnade Michael Thomas klubben - för Liverpool.
På dagen 20 år efter kommentatorn Brian Moores legendariska beskrivning av Michael Thomas berömda mål i de skälvande, dramatiska sekunderna på Anfield möttes Liverpool och Arsenal på nytt i en historisk match. Återigen - Michael Thomas var endast 21 år vid tillfället - var det de yngre som stod i centrum, och återigen var det en herre benämnd Thomas som stod i centrum av centrum.
Arsenal U18 hade fyra dagar tidigare på Emirates Stadium mer eller mindre redan säkrat FA Youth Cup-titeln. Så någon rafflande avslutning likt 26 maj 1989 blev det aldrig på Anfield denna 20-årsdag.
Fast det snyggaste målet i det första mötet på Emirates stod en svensk Liverpool-yngling för. Alexander Kacaniklic, den Ängelholmfödde 18-åringen, fick en.. tja, hyfsad träff på sin egen retur.
Sanchez Watt öppnade fyra dagar senare målskyttet för Gunners, som i det gula bortaställ som hyllar minnet av Anfield '89 aldrig riktigt var hotade att tappa sin tremålsledning från första mötet - trots Liverpool-kvittering till 1-1 i början på andra halvlek.
Ett obetydligt självmål signerat Reds-mittbacken Daniel Ayala satte punkt för detta ungdomsår, och Jay Emmanuel-Thomas fick i egenskap av kapten passande nog lyfta FA Youth Cup-bucklan mot skyn, på dagen två decennium efter att hans namne gett klubben ligatiteln.
U18-kaptenen Jay Emmanuel-Thomas har redan i a-lagsammanhang visat vilken talang och karaktär han besitter. När Arsenal mötte Sevilla i en träningsturnering inför säsongen 08/09 spelade 17-åringen (nu 18) 68 minuter och skötte sig utmärkt mot välkända spelare som Jesus Navas, Diego Capel och Luis Fabiano.
Att den starke mittfältaren redan vid 16 års ålder tilldelades kaptensbindeln i Arsenals U18 säger inte mindre om vilken potential och ledarkaraktär Thomas har.
Med stor sannolikhet kommer vi att få se mer av Englands bästa ungdomslag. Arsenal Football Club har en bevisat lovande ungdomsverksamhet och tränare Wenger är inte främmande att släppa fram sina unga förmågor. Det är inte alls någon orimlighet att vi redan nästa säsong bjuds på mer av en och annan nybliven FA Youth Cup-mästare på en högre tävlingsnivå. Förutom Emmanuel-Thomas är de spelare som främst visat framfötterna i turneringen och i reservlagspel under säsongen och som anses mest löftesrika bland annat uppmärksammade supertalangen Jack Wilshere, defensiva mittfältaren Emmanuel Frimpong, franske Francis Coquelin och mittbacken Kyle Bartley.
Kanske kan ett par av dessa ta ytterligare ett steg kommande säsong. Vad Gooners världen över dock inte vill är att lovande Thomas tar ett så stort, liknande steg som hans "namesake", som det så klatschigt kallas däröver. Två år efter det där målet och erhållen hjältestatus på Highbury lämnade Michael Thomas klubben - för Liverpool.
onsdag 3 juni 2009
Biff á la Silly
Vi är på väg ut ur säsongsutvärderingstunneln och har nyss klivit över tröskeln in i Silly Season-land. Listor och utmärkelser likt "Årets.." eller "Säsongens..", som har varit väl förekommande i fotbollsmedier och på fotbollsrelaterade sajter världen över under en veckas tid, börjar svalna allt mer. Ryktenas och Silly Season-tokarnas tid är åter kommen, och vi fick en rivstart med en plötslig, förvånande övergång när den under säsongen vikarierande Villa-kaptenen kände sig i behov av en liten slant extra i veckan.
Frenetiskt jagad av framförallt Liverpool föregående sommar nästan tvingades Barry att stanna i Birmingham-klubben, som satte en prislapp uppemot £20M för sin mittfältsdirigent. Barry ville flytta till Merseyside med hänvisningen till "större ambitioner" och "lockande Champions League-spel". Att han nu lämnar för Manchester City, 10:a i Premier League, för en summa värd £12M får mig att konstatera 1) Aston Villa var rädda för att tvingas släppa sin engelske landslagsman gratis nästa sommar då kontraktet löpte ut. 2) Storklubbarna var inte lika angelägna om spelarens underskrift längre. 3) Barry skiter fullständigt i allt vad "ambitioner", "Champions League" och Aston Villa heter, och har efter 12 lojala säsonger i klubben visat att han väldigt, väldigt mycket behöver den där löneförhöjningen han får i Eastlands.
Just det här plånbokstänkandet och pengagirigheten, lindrigt uttryckt, får min - och säkerligen många andras - respekt för Barry att sjunka till botten. För inte i all världen handlar det väl om klubbens ambitioner när mittfältaren väljer att skriva på ett femårskontrakt med City?
Champions League hit, Champions League dit. Manchester City kommer inte att nå turneringen inom de fem åren Barrys kontrakt sträcker sig. För det första blir man inte flux ett topplag genom att locka till sig ett gäng bra, av toppklubbarna ratade, spelare och punga ut skyhöga löner till dessa. Det fungerar inte på det viset, inte ens i dagens alldeles för kapitalistiskt påverkbara fotboll. Dessutom saknar man en tränare med tränarerfarenheter från större klubbar, och med den värvningspolicy klubben har är det ett måste för att få laget att fungera som just ett lag.
***
Annars har det framförallt varit tränarbytenas transferfönster så här långt, tre dagar in i denna redan enerverande övergångsperiod.
- Chelsea hämtar in erkände Milan-bossen Carlo Ancelotti som ersättare till hyllade vikarien Hiddink som återvänder för heltidsfokus på ryskt VM-avancemang.
- Milan i sin tur tas över av tidigare spelaren Leonardo. Milan börjar mer och mer likna en brasiliansk koloni. Även om den störste brassen av de alla intensivt kopplas ihop med Real Madrid, som med ny(gammal) president i Florentino Perez - som lade grunden till den "Galacticos"-status klubben idag sköljs över med sina "omöjligt" genomförbara värvningar av bland annat Figo och Zidane - och ny tränare i Villarreals Manuel Pellegrino nu gör allt för att återta tronen från den här säsongens övermäktiga och överlägsna Barcelona.
Personligen är jag ytterst tveksam till valet att göra sig av med Juande Ramos, med tanke på den fantastiska formsvit man visade upp under vintern/våren.
- Villarreals nytillsatta tränare är segerviss. Nyblivne grekiske mästartränaren (Olympiakos) tillika spanjoren Ernesto Valverde har hand om den gula ubåtsskutan kommande säsong. Kan man då, utan fokus på Champions League (5:a i La Liga), vara en av klubbarna som på allvar utmanar jättarna Real och Barcelona om topplaceringarna? Jag tvivlar.
Barcelona som sparkar Pep Guardio... nä.
***
- I Tyskland händer det grejer. Häng med nu.
Strax innan Wolfsburg säkrade sin första Bundesliga-titel någonsin avslöjades det att succétränaren Felix Magath skulle ta över Schalke 04 nästa säsong. S04:s tränare Fred Rutten blev klar för PSV Eindhoven i Holland. Från tulpanlandet i väst hämtade istället Bayern München sin nya tränare efter att Klinsmann sparkats och tillfällige Heynckes dementerat sin fortsättning. Ny manager: Tidigare (bland annat) Barcelona-tränaren och färske Eredivisie-mästaren Louis van Gaal.
Vem som tar över mästarklubben Wolfsburg? Armin Veh, i höstas avsatt från Stuttgart, vilka han ledde till ligaguld 2007.
På tal om Wolfsburg lär nog varken Dzeko eller Grafite bli kvar. 54 mål gjorde anfallsparet tillsammans, något som gett eko bland Europas storklubbar. Arsenal, Manchester United, Juventus och Milan är exempel på klubbar som Dzeko kan välja och vraka mellan. Prislappen tros ligga på £17M.
Den mest uppmärksammade spelarövergången i Tyskland är annars landslagsanfallaren Mario Gomez avtal med Bayern München, som fortsätter att suga upp de mest framstående spelarna från andra Bundesliga-klubbar.
***
- I Frankrike uppmärksammar jag främst att förre landslagskaptenen Didier Deschamps tar över ligatvåan Olympique Marsielle. Tränarrodret övertas från belgaren Eric Gerets, som tränar Christian Wilhelmsson i Al-Hilal nästa år.
***
Tillbaka till de brittiska öarna.
Steve Bruce fortsätter att skutta runt mellan Premier League-klubbarnas tränarbänkar och byter Wigan mot Sunderland. Detta efter att tillfällige tränaren Ricky Sbragia avgått efter sitt fullbordade uppdrag att rädda klubben kvar i högstaligan
Förre Inter-tränaren Roberto Mancini ska enligt egna utsagor ha erbjudits jobbet, och verkade rätt så angelägen om att godta "anbudet". Det mesta var alltså upplagt för en italiensk manager i nordöst. Jag undrar vad som gick fel. Källan (Sky Italia) möjligtvis.
I övrigt ska det bli intressant att se om de båda tidigare välrespekterade spelarna, Alan Shearer och Gareth Southgate, blir kvar på respektive tränarbänk för att leda tillbaka sina degraderade hjärtelag till Premier League.
***
Rörigt eller ej, där har ni i varje fall en rejäl portion övergångar, kryddad med ett och annat mer eller mindre lösaktigt Silly Season-rykte. Den portionen håller mig mätt på transferfronten ett bra tag.
Istället hade jag, hur avsvalnat det än må vara, tänkt fokusera på den gångna säsongen. Någon föranlåten, innött "Bästaelva" eller "Säsongens ditt som datt" bara för den obligatoriska pliktens skull blir det inte. Jag är mer intresserad av att förevisa de lite mer kuriösa, avstickande och exotiska detaljerna. Såklart engelsk fotboll och Premier League i synnerhet, men dörren lämnas även öppen för en och annan internationaliserad anekdot, utanför brittiska landgränser.
Frenetiskt jagad av framförallt Liverpool föregående sommar nästan tvingades Barry att stanna i Birmingham-klubben, som satte en prislapp uppemot £20M för sin mittfältsdirigent. Barry ville flytta till Merseyside med hänvisningen till "större ambitioner" och "lockande Champions League-spel". Att han nu lämnar för Manchester City, 10:a i Premier League, för en summa värd £12M får mig att konstatera 1) Aston Villa var rädda för att tvingas släppa sin engelske landslagsman gratis nästa sommar då kontraktet löpte ut. 2) Storklubbarna var inte lika angelägna om spelarens underskrift längre. 3) Barry skiter fullständigt i allt vad "ambitioner", "Champions League" och Aston Villa heter, och har efter 12 lojala säsonger i klubben visat att han väldigt, väldigt mycket behöver den där löneförhöjningen han får i Eastlands.
Just det här plånbokstänkandet och pengagirigheten, lindrigt uttryckt, får min - och säkerligen många andras - respekt för Barry att sjunka till botten. För inte i all världen handlar det väl om klubbens ambitioner när mittfältaren väljer att skriva på ett femårskontrakt med City?
Champions League hit, Champions League dit. Manchester City kommer inte att nå turneringen inom de fem åren Barrys kontrakt sträcker sig. För det första blir man inte flux ett topplag genom att locka till sig ett gäng bra, av toppklubbarna ratade, spelare och punga ut skyhöga löner till dessa. Det fungerar inte på det viset, inte ens i dagens alldeles för kapitalistiskt påverkbara fotboll. Dessutom saknar man en tränare med tränarerfarenheter från större klubbar, och med den värvningspolicy klubben har är det ett måste för att få laget att fungera som just ett lag.
***
Annars har det framförallt varit tränarbytenas transferfönster så här långt, tre dagar in i denna redan enerverande övergångsperiod.
- Chelsea hämtar in erkände Milan-bossen Carlo Ancelotti som ersättare till hyllade vikarien Hiddink som återvänder för heltidsfokus på ryskt VM-avancemang.
- Milan i sin tur tas över av tidigare spelaren Leonardo. Milan börjar mer och mer likna en brasiliansk koloni. Även om den störste brassen av de alla intensivt kopplas ihop med Real Madrid, som med ny(gammal) president i Florentino Perez - som lade grunden till den "Galacticos"-status klubben idag sköljs över med sina "omöjligt" genomförbara värvningar av bland annat Figo och Zidane - och ny tränare i Villarreals Manuel Pellegrino nu gör allt för att återta tronen från den här säsongens övermäktiga och överlägsna Barcelona.
Personligen är jag ytterst tveksam till valet att göra sig av med Juande Ramos, med tanke på den fantastiska formsvit man visade upp under vintern/våren.
- Villarreals nytillsatta tränare är segerviss. Nyblivne grekiske mästartränaren (Olympiakos) tillika spanjoren Ernesto Valverde har hand om den gula ubåtsskutan kommande säsong. Kan man då, utan fokus på Champions League (5:a i La Liga), vara en av klubbarna som på allvar utmanar jättarna Real och Barcelona om topplaceringarna? Jag tvivlar.
Barcelona som sparkar Pep Guardio... nä.
***
- I Tyskland händer det grejer. Häng med nu.
Strax innan Wolfsburg säkrade sin första Bundesliga-titel någonsin avslöjades det att succétränaren Felix Magath skulle ta över Schalke 04 nästa säsong. S04:s tränare Fred Rutten blev klar för PSV Eindhoven i Holland. Från tulpanlandet i väst hämtade istället Bayern München sin nya tränare efter att Klinsmann sparkats och tillfällige Heynckes dementerat sin fortsättning. Ny manager: Tidigare (bland annat) Barcelona-tränaren och färske Eredivisie-mästaren Louis van Gaal.
Vem som tar över mästarklubben Wolfsburg? Armin Veh, i höstas avsatt från Stuttgart, vilka han ledde till ligaguld 2007.
På tal om Wolfsburg lär nog varken Dzeko eller Grafite bli kvar. 54 mål gjorde anfallsparet tillsammans, något som gett eko bland Europas storklubbar. Arsenal, Manchester United, Juventus och Milan är exempel på klubbar som Dzeko kan välja och vraka mellan. Prislappen tros ligga på £17M.
Den mest uppmärksammade spelarövergången i Tyskland är annars landslagsanfallaren Mario Gomez avtal med Bayern München, som fortsätter att suga upp de mest framstående spelarna från andra Bundesliga-klubbar.
***
- I Frankrike uppmärksammar jag främst att förre landslagskaptenen Didier Deschamps tar över ligatvåan Olympique Marsielle. Tränarrodret övertas från belgaren Eric Gerets, som tränar Christian Wilhelmsson i Al-Hilal nästa år.
***
Tillbaka till de brittiska öarna.
Steve Bruce fortsätter att skutta runt mellan Premier League-klubbarnas tränarbänkar och byter Wigan mot Sunderland. Detta efter att tillfällige tränaren Ricky Sbragia avgått efter sitt fullbordade uppdrag att rädda klubben kvar i högstaligan
Förre Inter-tränaren Roberto Mancini ska enligt egna utsagor ha erbjudits jobbet, och verkade rätt så angelägen om att godta "anbudet". Det mesta var alltså upplagt för en italiensk manager i nordöst. Jag undrar vad som gick fel. Källan (Sky Italia) möjligtvis.
I övrigt ska det bli intressant att se om de båda tidigare välrespekterade spelarna, Alan Shearer och Gareth Southgate, blir kvar på respektive tränarbänk för att leda tillbaka sina degraderade hjärtelag till Premier League.
***
Rörigt eller ej, där har ni i varje fall en rejäl portion övergångar, kryddad med ett och annat mer eller mindre lösaktigt Silly Season-rykte. Den portionen håller mig mätt på transferfronten ett bra tag.
Istället hade jag, hur avsvalnat det än må vara, tänkt fokusera på den gångna säsongen. Någon föranlåten, innött "Bästaelva" eller "Säsongens ditt som datt" bara för den obligatoriska pliktens skull blir det inte. Jag är mer intresserad av att förevisa de lite mer kuriösa, avstickande och exotiska detaljerna. Såklart engelsk fotboll och Premier League i synnerhet, men dörren lämnas även öppen för en och annan internationaliserad anekdot, utanför brittiska landgränser.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Inlägg
