Skillnad på filmning och förstärkning?

Barnungen Balotelli kallar filmande Wernbloom för barnunge, varefter Wernbloom kastar tillbaka nappen till barnungen Balotelli genom att i sin tur kalla honom för barnunge och "dum i huvudet".

Nappen hamnar av någon anledning hos Ola Toivonen, som - sittandes i Wernblooms glashus - anklagar italienarna för att ha en väldig tendens att lägga sig ned och filma.

Rumskamraterna verkar ha skilda åsikter vad gäller filmningar. "En del av spelet", anser Wernbloom, medan Toivonen irriterar sig på italienarnas maskningsmetoder och filmningsfallenheter.

Mitt personliga ställningstagande i den ständigt pågående - men då och då mer uppflugna - filmningsfrågan har alltid varit negativt, och är fortfarande. Samtidigt måste man inse att det är en del av det psykologiska spelet på planen. Jag talar inte om skamliga, uppenbara simuleringar likt en annan Rivaldo eller en yngre, omognare Cristiano Ronaldo. Jag talar om förstärkningar av något som från början inte är regelrätt, vilket är vad som berörs i det behandlade fallet med Wernbloom. Svensken förstärker en regelvidrig situation för att vinna det egna laget fördelar. Enligt regelboken är efterslängar en illegitim förseelse som också ska bestraffas.

Förseelsen framstår som värre än vad den är till följd av att Wernbloom förstärker situationen, något som italienarna själva är - och var under matchen, som Toivonen antyder - väldigt duktiga på, även om jag själv tycker att dessa förstärkningar på italiensk nivå ofta går till en alltför hög, uppenbar grad.

Jag kan bli riktigt irriterad både när det sker till Arsenals nackdel (i vilket fall det handlar mer om subjektivitet än vad det gör i det berörda fallet) och i neutrala sammanhang, och jag tycker att det är fult och oärligt, men jag har mer och mer insett att det mentala spelet spelar en allt viktigare roll i dagens fotboll - vilket jag kan tycka om.


Wernbloom tacklade, psykade och filmade Italiens främste av planen. Lika självklar strategin var att få Balotelli ur balans, lika självklart var det att just Wernbloom skulle tilldelas och genomföra uppgiften.

Få spelare går motståndarspelare så mycket på nerverna som nyblivne AZ-proffset, och få spelare är så lättretade och obalanserade som den italienske supertalangen. Att få en valpig, ständigt kokande vulkan ur balans gick på en halvtimme.

Utvisningen var hårt dömd och domaren borde ha nöjt sig med en varning, men ihågkommas bör att samme Balotelli inte långt tidigare utdelat både en hög armbåge och en hård tackling vilket han åtminstone i något av fallen borde ha varnats för. När han sedan indignerat och väldigt icke-italienskt efterslänger både en och två gånger ger han bevis på sin dumdristighet och labilitet, och jag kan - med en gnutta subjektivitet givetvis - tycka att han förtjänar det röda kortet.

Och som sagt, kloke Wernbloom förstärker trovärdigt, och visar prov på en mycket mer italiensk mentalitet än vad Balotelli gör.


Inte många fotbollsnationaliteter är lika duktiga som Italien när det gäller att försvara en ledning - med en man mindre dessutom. Ur det perspektivet gjorde de unga svenskarna en mer än godkänd insats på midsommarafton. Små, små marginaler i det svenska målskyttet och utnyttjandet av målchanser avgjorde matchen till de kloka italienarnas fördel.

Innan jag glömmer bort det - jag måste slå ett slag för det svenska målet som inte blivit alltför medieuppmärksammat i skuggan av Balotelli/Wernbloom-dispyten och den svenska förlusten.

Såg inte varianten inövad ut? Wernbloom kikar snabbt bakom ryggen för att se om Elm befinner sig där han ska, Elm vet att Toivonen står och lurar strax bakom och Toivonen behöver inte blinka en sekund när bollen hamnar framför fötterna på honom.

Gustav Svensson och Sergej Kislyaks projektiler i all ära; i mina ögon konkurrerar två värmlänningar om turneringens vackraste mål så här långt. Vi har Berg. Och vi har Toivonen. Vackra spelmål är jag väldigt svag för.


Blackburns Martin Olsson gjorde ett kanoninhopp som vänstermittfältare (!) och visade god vilja efter att ha blivit petad två matcher i följd. För mig är inte frågan om Olsson ska/får starta mot Serbien. Det är en fråga om vilken position han ska/kommer att få starta på.

***

Jag besökte Gamla Ullevi i torsdags.

Nöjd med mitt köp av mästerskapets officiella magasin satt jag och bror min och ögnade igenom de båda lagens trupper och diskuterade fram och tillbaka om eventuella startspelare. Faktumet att ha sett de båda lagens öppningsmatcher vägde över till min fördel, och farhågan att Walcott skulle förpassas till bänken till följd av sin svaga insats i första halvleken mot finnarna förvandlades omkring 20.42 till en förväntad besvikelse.

Spelaren jag ur en personlig, partisk synvinkel fick följa under matchen blev istället Kieran Gibbs.

En bit in i matchen upptäckte jag med förvåning att mina känslor ville mittfältsdynamon Lee Cattermole väl. Wiganspelaren som jag framför televisionen på lördagar odlat en stark vedervilja mot på grund av dennes brutala omänsklighet och hänsynslösa tacklingar.

Är det sådana här spelares kämpaglöd och vilja man endast kan charmeras av på plats?

Det var ingen sprudlande, omåttligt fartfylld tillställning. Avvaktande från båda håll till en början, även om matchen vaknade till en aning när Onouha juste bakåtpassade målvakten Joe Hart, som med nöd och näppe glidtacklande räddade ett baklängesmål. Den gången var det inte City-målvaktens fel, men när han tidigt i andra var ute och virrade hade han inte någon annan att skylla. Inte heller när han spred bollarna bland spanjorer på sina utkast och utsparkar.

Joe Hart är en bra målvakt och är det engelska a-landslagets självklara förstapost i framtiden. Vad som saknats under den andra halvan av säsongen är matchträning och självförtroende. Något som grundlades när klubben i januari valde att lägga pengar och satsa på Given som förstemålvakt. Det var synd för Hart, och det var synd för England.

Harts tid kommer och han plockade de flesta enklare prövningar, men när han under vissa delar av matchen såg osäker ut påmindes jag om engelsk fotbolls bristfälligheter på målvaktssidan för tillfället.

Något som blev än påtagligare under halvtidsunderhållningen. För det var just halvtidsunderhållning vi bjöds på när lagens avbytare besteg planen för att värma upp och bolla till varandra. Engelske reserv -tillika Peterboroughmålvakten Joe Lewis övade nämligen utsparkar. När halvtidsvilan efter en kvart var slut hade den gängliga målvakten varit i planens alla hörn och kanter för att hämta sina förlupna bollar. Känsliga fötter? Icke. Underhållande att titta på? Yes, indeed.


Spanien gjorde mig besviken. Det engelska försvarsspelet var prickfritt och Micah Richards visade Mark Hughes varför han ska få chansen som mittback igen, men att de spanska spelarna knappt försökte att bryta igenom för att kvittera/reducera förvånade mig lika mycket som det desillusionerade mig.

Bojan byttes med rätt ut (även om resten av Gamla Ullevi inte höll med och buade ut förbundskapten López Caros beslut), inhoppande Diego Capel var totalt osynlig, Adrián Lopez hölls av någon outgrundlig anledning kvar på planen hela matchen och Mario Suarez slog bort alldeles för många bollar på det centrala mittfältet. Jurado var en frisk fläkt och var den enda spanjor som faktiskt försökte utmana och kom till avslut ett par gånger.

I övrigt ska defensiva uppsamlaren på det engelska mittfältet lyftas fram. Fabrice Muamba stod rätt, passade rätt och bröt rätt i de flesta situationerna. Jag gillar mittfältsformationen England använder sig utav, med Cattermole (i en något offensivare roll än vad han haft i Wigan) och Noble en aning högre upp i banan än Muamba.

Nämnas bör även att Pearce med sitt inbyte av Walcott förändrade - och avgjorde - matchbilden. Walcott ville visa Pearce att "jag är minsann bra nog att få starta" och när han temporyckte förbi Javi Garcia och assisterade Milner till 2-0 kändes han igen.

Milner som inte hade en av sina bättre dagar, men som ändå fick revansch för sin missade straff.

Någonstans därborta, jag lovar.

Milner vs. Asenjo.

Lille Theo då? Jodå, han fanns i närheten.

Foton: Fredrik Tillberg

Trots en sovande publik (med undantag av målen, Bojans utgång och Walcotts ingång) står jag fast vid åsikten att fotboll, det ska ses live.