Svenskt framtidsljus

Vad säger man?

Ett par dagar efter den märkligaste matchen jag någonsin upplevt på plats har jag fortfarande svårt att begripa vad jag har fått vara med om.

Och ännu svårare är det att begripa att det är svensk fotbolls framtid vi under ett par veckors tid har fått se spela en respektlös, positiv och underhållande fotboll. Under ett par veckors tid har vi charmerats av ett spirituellt och harmoniskt landslag som vunnit våra hjärtan i en tid då svensk landslagsfotboll varit kallare och mer ointressant än på många år. En grupp skämtglada, impulsiva U21-spelare har bjudit på sig själva inför hela svenska fotbollsfolket genom inte bara en spontan och fridfull medieinställning utan även genom en anfallsinriktad och attraktiv fotboll. Två handlingssätt som i varje fall jag under min livstid aldrig har sett ett svenskt landslag bjuda på.

Det har gett mig - med många andra - hoppet om svensk fotboll tillbaka.

Jörgen Lennartsson. I spåren av Lars Lagerbäcks gråmulet negativa medieattityd har U21-förbundskaptenen med sin expressiva, öppna hållning gjort sig populär bland såväl det gynnade mediefolket som bland allmänheten. Lugnet, engagemanget och Lennartssons genuina tro i det här laget har smittat av sig på spelarna och gjort succén - för det är vad det är trots straffnederlaget, ren och skär succé - möjlig.
- Jörgen har trott mer på det här laget än vad vi spelare själva har gjort, sa Toivonen efter Serbien-matchen.

Har ännu inte lyckats lista ut vad rörelsen med tungan som Lennartsson väldigt ofta gör betyder.

Tommy Söderberg. En man som bara går att älska. Bidrar med en ovärderlig harmoni till gruppen, en stor anledning till den goda truppsämjan som i sin tur är viktigt i ett mästerskap. En sämja som verkar ha uteblivit i a-landslaget sedan Söderberg lämnade.

Några månader innan turneringen visade landslagsledningen de aktuella spelarna videos på hur Spaniens A-landslag spelade fotboll under förra sommarens "riktiga" EM-slutspel.
- Vi är inte ute efter att spela som Spaniens A-lag. Däremot kan spelarna lära sig av små detaljer som gör de spanska spelarna så svåråtkomliga och av deras trygghet med boll. Vi vill ha stort bollinnehav och kunna äga matcher, sa förbundskaptenerna inför U21-EM.

Det är bara att konstatera att de där hopklippta "inspirationsfilmerna" var ganska så lyckade. För bollägande, offensiv fotboll, det spelade man.

Det är så många som utmärkt sig positivt och som förtjänar beröm, men de tre främsta individuella anledningarna till det svenska lagets lyckade EM-slutspel är enligt mina bedömningar:

1. Marcus Berg. Motivering överflödig, but.. Sju mål på fyra matcher, men även spelmässigt var skyttekungen en starkt bidragande orsak till Sveriges positiva spel. Med självförtroendet i ryggen tog han löpningar han aldrig tagit tidigare och i semifinalen manade han på lagkamraterna i eldsjälen Wernblooms frånvaro. Steg in i turneringen som en löftesrik målspruta med ett par målproduktiva säsonger bakom sig i holländska ligan - avslutade den som U21-EM:s bäste, ohotad.

2. Rasmus Elm. Gör det svåra så löjligt enkelt. I varje situation. Visar återigen upp en otrolig potential och blixtrar stundtals till med geniala finesser. Utöver det är han så klart en pålitlig lagspelare och det största löfte svensk fotboll fått fram sedan en viss Ibrahimovic.

3. Gustav Svensson. Har utöver sina främsta defensiva marktäckande kvalitéer visat upp spelfördelande egenskaper som jag tidigare inte sett hos IFK Göteborg-mittfältaren. Har i mina ögon växt för varje match och tagit ett enormt ansvar med ideligen framhävande insatser. Är liksom Elm redo för proffsäventyr, vilket behövs för utvecklingen.

Förutom de tre ovannämnda kan jag tänka mig att Lustig, Bjärsmyr, Bengtsson, Wernbloom, Bajrami och Toivonen kan komma att få chansen i "det riktiga landslaget" inom de närmaste åren - eller i alla fall borde.

Tankarna de närmaste, sisådär tio månaderna, går för övrigt till stackars Robin Söder. Där rök guldet, Göteborg..

Längre EM-sammanfattning följer när slutspelet faktiskt är över. För hur ointressant det med svenska ögon än må vara så spelar ju faktiskt England och Tyskland final på måndag kväll. Jag säger som kapten Bjärsmyr:
- Man får väl hoppas att England vinner detta, men... alltså, fan vad ont det gör att säga, men jag tycker att vi (Sverige) är värdiga mästare.

***

Confederations Cup måtte vara en meningslös och alltför upphaussad turnering, men faktumet att jag idag njöt till fotbollsunderhållning till en ganska hög grad går inte att undgå. Under två matcher.