Spelare för spelare, England mot Sverige

Ett bättre scenario gick inte att föreställa sig.

När jag i mars månad beställde biljetter till den ena semifinalen - den på nygamla Ullevi - gjorde jag det i hopp om att England skulle gå segrande ur sin grupp, samtidigt som svenskarna skulle sluta grupptvåa i sin respektive.

Nu är vi där, men vad är det vi egentligen går tillmötes? Kan det svenska laget som redan överträffat allas förväntningar påverka engelsmännen, vars trupp är fullsmockad med ordinarie Premier League-spelare?

När England steg in i turneringen gjorde man det med höga förhoppningar, både från sig själva och från mästerskapspubliken. Det var ett namnkunnigt, favorittippat engelskt landslag med pressen på sig. Förväntningar som inte riktigt har upplevts. In i finalslutspelet går nu ett underpresterande landslag med i princip en enda bra halvlek på halsen. En halvlek mot Spanien som man nu lutar sig tillbaka mot och undervärderar sina semifinalmotståndare på ett högmodigt sätt. Detta trots att det är turneringens hitintills bäst spelande lag man ställs emot. Men - om engelsmännen inte tar Sverige på allvar underlättar det inte för någon annan än svenskarna. Att slå ur underläge är något svenska landslag gjort förr - senaste gången för så sent som två dagar sedan.

Men om vi lämnar det mentala utanför och ägnar oss åt en mer fysisk, individuell jämförelse då?

Johan Dahlin är en fullt kompetent målvakt med godtyckliga grundegenskaper. Spelet med fötterna kan förbättras, vilket är ett område även målvaktskollegan Joe Hart haft problem med under turneringen. Dahlin och Hart är två liknande målvaktstyper, med skillnaden att den senare är ett eller två snäpp bättre på i stort sett varje punkt.

Johan Dahlin √√
Joe Hart √√√√

–––

På högerbackpositionen imponerar inget av lagen. Även om Lustig ofta fyller på i anfallen och kommer till inlägg har han sett tvehågsen och lite vilsekommen ut försvarsmässigt. Jag har inte märkbart imponerats av Rosenborg-försvararen och jag förstår faktiskt inte bland annat West Ham och Fulhams intresse i honom som rapporterades förra sommaren. Att Stuart Pearces första högerbacksalternativ Martin Cranie (Portsmouth) ursprungligen är mittback bekräftar det faktum att England saknar en naturlig högerback, och är som jag ser det den enda stora svaghet laget har - på pappret, återigen. Det hade varit guld värt med virvelvinden Bajrami mot denne Cranie, nu får Martin Olsson gå in och bevisa sig.

Mikael Lustig √√
Martin Cranie √√

Kapten Bjärsmyr känns vidunderligt, lite Teddy Lucicskt stabil och bidrar med ett viktigt lugn och en positionssäkerhet likt den förre landslagsbacken. Inte något fysiskt praktexemplar och kan förbättra sin snabbhet och sitt fysiska mod en aning. Den dag då han är färdigt utvecklad är han given startspelare i "det stora landslaget". Likt Bjärsmyr utgör svenskt försvars framtid gör City-försvararen Micah Richards det i England. Monstruöse Richards är ohotad turneringens bäste försvarare. Fysiska fantomen inte funnit sig tillrätta under Mark Hughes i City, men vidareutvecklar han den goda form han visat upp i mästerskapet till kommande ligasäsong har City en av Premier Leagues bästa mittbackar. Med sin styrka, snabbhet och spänst utan motstycke har han definitivt förutsättningarna.

Mattias Bjärsmyr √√√√
Micah Richards √√√√√

Rasmus Bengtssons säkerhet i passningsspelet är en betydelsefull nyckel i den svenska uppbyggnadsfasen, och han är samtidigt som han är en lugn och talangfull mittback även ett anfallsvapen för Sverige. Richards mittbackskompanjon torde bli Nedum Onouha (även han Man City), som är en liknande mittbackstyp, men något spelskickligare än sin kollega. Dock besitter han inte samma fysiska färdigheter som Richards.

Rasmus Bengtsson √√√
Nedum Onouha √√√√

Emil Johansson har varit en positiv överraskning i det svenska laget, och det är tydligt att han är en favorit hos Jörgen Lennartsson. Mot Serbien "dödade han Tosic", enligt förbundskaptenen, och visst, serbernas yrväder var faktiskt helt osynlig. I den matchen var Johansson mer framfusig i sitt offensiva spel än tidigare, något som behövs även mot engelsmännen. I James Milner har han en rejäl utmaning, som ska bli intressant att se hur han tacklar. Engelske vänsterbacken Kieran Gibbs har tagit ett stort steg under säsongen i Arsenal när ordinarie Gael Clichy saknats. En offensiv, frejdig ytterback som är omskolad yttermittfältare vilket gynnar honom. Farligt känslig vänsterfot. Försvarsmässigt finns det mer att önska.

Emil Johansson √√√
Kieran Gibbs √√√

–––

Det är lite svårt att utgå ifrån tidigare matcher vem som kommer att ersätta Wernbloom centralt, men en del talar för att Elm kan komma att flyttas in ett snäpp - Wernblooms mogna klokhet behövs centralt och endast Elm kan mäta sig med den, typ - vilket lämnar ett hål kvar på högermittfältet. Guillermo Molins är en slitstark, snabb, fysisk yttermittfältare vars längd dessutom kan utnyttjas vid fasta situationer. Men någon Elm på yttermittfältet är han definitivt inte. Viktigt att han hjälper Lustig i defensiven mot Walcott. Högerkanten är nu lite av Sveriges akilleshäl vill jag tyvärr påstå. England spelar med två offensiva yttrar/nästan anfallare, och till höger lär Milner husera - liksom det såg ut i andra mot Spanien. Den allroundskicklige engelsmannen är en av turneringens bästa spelare så här långt, och bidrar med både en, två och tre viktiga dimensioner i Englands offensiv. Defensivt finns det inte heller mycket att klaga på hos den löpstarke högermittfältaren.

Guillermo Molins √√
James Milner √√√√√

Medan Sverige spelar med två centrala mittfältare väljer engelsmännen att ställa upp med en defensiv balansspelare strax bakom de två något offensivare mittfältarna. Alltså är England en man mer på mittens rike, och bedömningen görs mer vidsträckt och gruppslig.

Wernbloom kommer att saknas, helt klart, även om Elm är en pålitlig, hårt arbetande mittfältare. Elm har potentialen att pressa och stressa det engelska tre-manna-mittfältet, vilket är en nyckelfaktor för svensk framgång. Gustav Svensson har varit bland Sveriges bästa spelare under mästerskapet och håller en otroligt hög lägstanivå. Löper, täcker ytor och tacklar föredömlig i en defensiv mittfältsroll. Tobias Linderoths arvtagare i "det stora landslaget" - om inte Danne Andersson håller på tills han är 50 vill säga, för då går givetvis han före sju dagar i veckan.

Rasmus Elm √√√√
Gustav Svensson √√√√

Engelsk balansspelare i Tom Huddlestones frånvaro är alltså Fabrice Muamba. Muamba som var planens gigant mot Spanien i Göteborg. Jag såg England-Finland i efterhand där Boltonmittfältaren var ganska anonym - ja, dålig rent ut sagt - och jag vet inte vad Pearce gjorde med honom inför Spanien-matchen men han var som en helt annan spelare. Viktig bolluppsamlare som jobbar i det tysta strax bakom mer kreativa Cattermole (eller ja..) och Noble. I just offensiv spelriktning blir han lätt stressad och slår iväg enkla bollar med press på sig. Alltså finns där en liten svaghet i Englands uppbyggnadsspel som Sverige kan utnyttja, om det svenska mittfältet ligger tätt inpå. Samma är det med Cattermole som lätt blir frustrerad, och när han blir det är han väldigt oberäknelig, i negativ bemärkelse. Han är faktiskt ingen utmärkande passningsspelare, har inget rungande skott och är ganska långsam. Cattermole ställs på plan mycket på grund av sin enorma löpstyrka och kämpaglöd, och är en nyttig spelare att ha på mittfältet. Jag är lite förvånad att Pearce ger plats åt både Muamba och Cattermole, som båda har sina styrkor i det defensiva, och skulle eventuellt hellre sett en kreativare och passningsdugligare spelare som Craig Gardner i Cattermoles ställe - även om Cattermoles vilja är översinnlig och fantastisk att se. Spelsystemet England använder sig av och sättet man vill spela på fungerar bättre med två spelskickliga kreatörer. Noble är den som ska få fram de där bollarna, genomstickarna till Agbonlahor och Walcott och som ska föra det engelska spelet och bollinnehavet. En roll han inte riktigt kommit till rätta i så här långt. Men kapaciteten finns ju där. En nyckelspelare om England ska ha möjlighet till semifinal -som finalseger.

Fabrice Muamba √√√
Lee Cattermole √√
Mark Noble √√√√

Martin Olsson kommer med all säkerhet ta Bajramis plats till vänster på mittfältet. Det är ingen naturlig position för Blackburn-vänsterbacken, men hans främsta styrkor gör sig bäst offensivt och gör han en lika energisk insats som inhoppet mot Italien är han en fullgod ersättare. Han är nog dessutom till mer hjälp i försvaret för Johansson, vilket kommer att behövas mot Milner/Walcott som lär skifta kant tidtals. Sen gör det inget om han gör typ - så här. Theo Walcott behöver utrymme för sin snabbhet. Om Lustig och Molins kan stänga till där är han inte något större hot. Även om han som bekant blixtrar till emellanåt. Högstanivån är skyhög, men den har vi inte riktigt sett något av ännu.

Martin Olsson √√√
Theo Walcott √√√√

–––

Gabriel Agbonlahor är frisk, enligt Pearce. Det betyder inte att det blir Aston Villa-anfallaren som startar fredag kväll. Varken i matchen mot Finland eller den halvtimmen han spelade mot Spanien övertygade han, medan inhoppande Frazier Campbell nätade och gjorde bra ifrån sig. Englands spel fungerar bättre med Campbell som spetsanfallare, men Agbonlahors snabbhet kan ställa till det för svenska mittlåset och jag tror att han går i främsta laget.
Varken Marcus Berg eller Ola Toivonen behöver någon närmare beskrivning, jag nöjer mig så här; Bergs facit - 3 matcher, 5 mål. Toivonens facit - 3 matcher, 2 mål.

Marcus Berg √√√√√
Ola Toivonen √√√√

Gabriel Agbonlahor √√√√

Totala antalet:
Sverige 38 bockar.
England 40 bockar.

Notera att betygsättningen inte endast är baserad på grundkapacitet, utan även daglig form spelar in i bedömningen. Trots det - jämför du Englands prestation spelmässigt hittills i turneringen överglänses den ganska tydligt av vad det svenska "nya landslaget" har presterat sett till förväntningarna - är det engelska totalbetyget spelare för spelare högre.

En nyckelfaktor för Sverige är aggressiv press på mittplan. Därför kommer inte Harbuzi starta, och därför kommer Elm flyttas in i mitten. Lyckas svenskarna även plocka upp och följa sin markering på defensiva fasta är ännu mer vunnet. Inga fler sådana baklängesmål, tack. Det har vi inte råd med.

Nu ser jag oerhört mycket fram emot en härlig inramning och förhoppningsvis en underhållande U21-semifinal på Gamla Ullevi imorgon kväll.