Tre plus - tre minus, Newcastle

Middlesbrough och Newcastle. Två klassiska, ur svensk synpunkt omtyckta lag från nordöst. Två lag omgivna av någon sorts aura som får en att vilja ha dem i högstaligan. Två under säsongen sorgligt underpresterande lag. Så svåra att hitta positiva aspekter hos. Ett av dem är avklarat, nu står skatorna i centrum.

Newcastle - Tre positiva under säsongen:

1. Sebastien Bassong. Den franske mittbacken har gett ett positiv intryck under sin första - och knappast sista, trots lagets degradering - säsong i Premier League, och har tillsammans med Steven Taylor varit den som burit lagets annars kaotiska försvarslinje på sina bara axlar. Har på åtskilliga Newcastle-sajter utsetts till säsongens bäste av supportrarna - med all rätt. Vem står när de andra faller? Bassong står när de andra faller.

2. Publiken på St James Park. När det gick som tuffast och Newcastle vacklade som mest höll den fanatiska publiken i nordöst laget vid liv och ingav möjligtvis, möjligtvis en liten gnista hopp hos spelarna. Problemet var ju det att spelarna inte riktigt verkade inse allvaret - förrän det var för sent. Publiken i Tyne sviker aldrig, särskilt inte när det är Tyne-Wear-derby.

3. Jonas Gutierrez. Även han en relativt lyckad värvning som gjort bra ifrån sig under sitt första år. Innan jag hade sett tillräckligt mycket av honom tyckte jag att det var obegripligt hur denne ostadige rangling kunde ta plats bredvid spelare som Leo Messi och Kün Aguero i det argentinska landslaget. Växte i mina ögon för var match, trots en mindervärdig avslutning. Trots bristande teknik och bristfällig bollkontroll har argentinaren en gåtfull, besynnerlig förmåga att alltid få med sig bollen eller få med sig en frispark. Jag gillar spelstilen - OM jag-lägger-mig-ned-och-får-frispark-sekvenserna inte går överstyr.

Newcastle - Tre negativa under säsongen, och här ska ni veta var det svårt att bara plocka med tre:

1. Fabricio Coloccini. Jag går inte till överdrift när funderingarna går om jag någonsin har sett en sämre fotbollsspelare i Premier League. Oduglingen köptes för £10M under sommaren och har tidigare tillhört klubbar som AC Milan och Atletico Madrid. Bara det är en gåta i sig.

2. Tränarkarusellen. Fyra olika managers har tränat Newcastle under loppet av två säsonger. Det är klart att det påverkat negativt på både lagmoralen och spelsättet. Det största misstaget anser jag vara att man gjorde sig av med Sam Allardyce i januari förra året. Keegans uppgift var att motivera laget och supportrarna genom sin Messias-status, Shearer likaså. Deras tränarkvalitéer finns det mer att önska av. Bara Joe Kinnears presskonferens där han demonstrerar sin ilska över stackars journalisten Simon Bird genom att svära drygt 50 gånger under konferensen säger det mesta om hans inkompetens både som tränare och person. En halvkul incident var det dock. Ännu roligare och framförallt fyndigare var samme Kinnear när han gjorde narr av sin egen spelare och dess namn när han slank ur sig: Charles Insomnia. Lika dumdristigt och ogenomtänkt så klart. Ägaren tillika alkoholisten Mike Ashley har minst sagt ställt till det genom sina anställningar och beslut.

3. Idiottacklingarna. Jag kan inte förbigå faktumet att tre av säsongens vidrigaste påhopp har kommit från just Newcastle-spelare. Guthrie, Nolan och Barton är alla svagsinta vettvillingar som inte förtjänar att få bestiga en fotbollsplan igen. Det är sådana här fega, vansinnesövergrepp som tar död på en spelares karriär. Tyvärr är det offrets karriär som tar mest skada.

Nostalgitrippen:

Ratade föredettingar. Så kan man kortfattat beskriva den trupp och det spelarmaterial Magpies i stort sett haft att tillgå under säsongen. Harper, Coloccini, Cacapa, Barton, Duff, Butt, Nolan, Owen, Ameobi, Lövenkrands, Alan Smith och Geremi har alla upplevt sina bästa dagar och bäst före-datum har mer eller mindre passerats. Ska stommen i laget vara ett gäng nobbade avdankingar blir det inget förnyat Premier League-kontrakt.