Va?! Uppdaterar han? Nja, främst ville jag upplysa om att mitt engelska bloggskrivande numera går att finna här.
Jag har ombetts blogga för hårt satsande sajten Engelskfotboll.com där jag även arbetar som skribent, och kommer att driva skrivandet på bloggen tillsammans med en kille som heter William Holm.
Jag inser att två bloggar om engelsk fotboll blir en för mycket att sköta, men jag tänker inte ge upp den här. Däremot kommer jag här mer fokusera på övrig internationell fotboll som engagerar mig, och ger ytterligare utrymme för min hjärteklubb, Arsenal FC. Ungefär som det har sett ut på senare tid med andra ord. Personliga iakttagelser, liksom.
Även designen kan komma att ändras en aning. Eller i varje fall bloggens "slogan"; "En blogg om engelsk fotboll" samt headern. Även om jag själv är oförskämt nöjd med headern som den ser ut nu.
Jag hoppas att ingenting av detta avskräcker någon från att fortsätta besöka den här lyan, men jag ser även gärna att ni tar rygg och följer mig till Engelskfotboll.
Tack.
Tänkte starta upp lite lätt. Genoa blev trots rivaliteten till Viola något av ytterligare en italiensk följeklubb för mig tack vare sitt intressanta och underhållande offensivinriktade fotboll förra säsongen, som jag försöker följa en del utöver Fiorentina. Ikväll tog de en nödvändig uddamålsseger hemma på Luigi Ferraris för att fortfarande ha chansen till avancemang från Europa League-gruppspelet.
En osannolik match med vändningar och övertidsmål.
1-0 Palacio.
2-0 Crespo - omgångens mål.
2-1.
2-2.
3-2 Sculli.
torsdag 5 november 2009
måndag 19 oktober 2009
Historia och fotboll, hand i hand?
Sitter och studerar inför en skrivning i historia.
Var i allsin dar hör det hemma på en fotbollsblogg, undrar ni. Jo, mycket av det jag just läser går att associera till dagens fotbollsvärld. Eller, går och går, jag gör det i vilket fall.
Skrivningen kretsar hur som helst kring medeltiden, och en viktig bit är vad folkvandringarna kors och tvärs under äldre medeltiden fick för konsekvenser. Följande punkter står nedplitade i mitt block:
•Krig
•Otrygghet
•Europeisk isolering
•Nedgång
•Arabisk utveckling
Låt mig först klargöra; en folkvandring betyder i sammanhanget att olika folkgrupper flyttar ur sin isolering i Romarriket och virrar runt från ställe till ställe utan att fast bosätta sig.
I min fotbollsrelaterade värld betyder det att "folk" - spelare - med korta mellanrum flackar omkring mellan olika klubbar, eller kort och gott byter lagtillhörighet.
Ungefär samma innebörd, alltså.
Och tja, ska vi översätta den där punktlistan till en innebörd mer fotbollsanslutande, likt vad vi gjorde med fenomenet folkvandringar, blir det en rätt så analog sådan.
•Krig och motsättningar uppstår inte sällan när en spelare byter klubb, inte minst mellan de inblandade klubbarnas diverse supporterskaror, men kanske även mellan de båda lagen och dess spelare själva.
•Otrygghet är en känsla vanlig förekommande hos spelaren som flyttar till en annan klubb. Spelare som ofta skiftar klubbadress känner sannerligen en ständig otrygghet, men hinner å andra sidan kanske vänja sig och kurera sin osäkerhet, vilket en spelare som gör sin första utlandsflykt har svårare till.
•Europeisk isolering handlar om den stora dominansen vad gäller klubbfotboll gentemot övriga världen. De flesta europeiska spelare "isoleras" i just Europa och har ingen större lust eller behov att flytta till ett främmande ickeeuropeiskt fotbollsland, samtidigt som de bästa från de länderna söker sig till just Europa. Långsökt? Va?
•Nedgång. Tyvärr blir väldigt många spelare sämre prestationsmässigt när de söker sig till klubbar de inte passar in i. Att karriärer går utför med anledning av misslyckade klubbyten är alltför vanligt i dagens fotbollsvärld.
•Arabisk utveckling. Fotbollens utveckling där nere tilltar, mycket tack vare de goda tillgångarna på pengar. De arabiska klubbarna har råd att erbjuda större (ändå kanske mindre lyckade) spelare från de europeiska ligorna höga pengabuntar till löner, och den arabiska fotbollens utveckling expanderar på så sätt. Bättre spelare är lika med bättre fotboll och vice versa.
Så, vad vill jag ha sagt med det här?
Tolka det på två sätt; 1) allting i och omkring din tillvaro går att sätta in i fotbollssammanhang, det kan vara effektivt vid inlärning, 2) sluta flänga hit och dit, fram och tillbaka, från klubb till klubb. Ryan Giggs, där har vi en man med kontinuitet. Ett föredöme.
Var i allsin dar hör det hemma på en fotbollsblogg, undrar ni. Jo, mycket av det jag just läser går att associera till dagens fotbollsvärld. Eller, går och går, jag gör det i vilket fall.
Skrivningen kretsar hur som helst kring medeltiden, och en viktig bit är vad folkvandringarna kors och tvärs under äldre medeltiden fick för konsekvenser. Följande punkter står nedplitade i mitt block:
•Krig
•Otrygghet
•Europeisk isolering
•Nedgång
•Arabisk utveckling
Låt mig först klargöra; en folkvandring betyder i sammanhanget att olika folkgrupper flyttar ur sin isolering i Romarriket och virrar runt från ställe till ställe utan att fast bosätta sig.
I min fotbollsrelaterade värld betyder det att "folk" - spelare - med korta mellanrum flackar omkring mellan olika klubbar, eller kort och gott byter lagtillhörighet.
Ungefär samma innebörd, alltså.
Och tja, ska vi översätta den där punktlistan till en innebörd mer fotbollsanslutande, likt vad vi gjorde med fenomenet folkvandringar, blir det en rätt så analog sådan.
•Krig och motsättningar uppstår inte sällan när en spelare byter klubb, inte minst mellan de inblandade klubbarnas diverse supporterskaror, men kanske även mellan de båda lagen och dess spelare själva.
•Otrygghet är en känsla vanlig förekommande hos spelaren som flyttar till en annan klubb. Spelare som ofta skiftar klubbadress känner sannerligen en ständig otrygghet, men hinner å andra sidan kanske vänja sig och kurera sin osäkerhet, vilket en spelare som gör sin första utlandsflykt har svårare till.
•Europeisk isolering handlar om den stora dominansen vad gäller klubbfotboll gentemot övriga världen. De flesta europeiska spelare "isoleras" i just Europa och har ingen större lust eller behov att flytta till ett främmande ickeeuropeiskt fotbollsland, samtidigt som de bästa från de länderna söker sig till just Europa. Långsökt? Va?
•Nedgång. Tyvärr blir väldigt många spelare sämre prestationsmässigt när de söker sig till klubbar de inte passar in i. Att karriärer går utför med anledning av misslyckade klubbyten är alltför vanligt i dagens fotbollsvärld.
•Arabisk utveckling. Fotbollens utveckling där nere tilltar, mycket tack vare de goda tillgångarna på pengar. De arabiska klubbarna har råd att erbjuda större (ändå kanske mindre lyckade) spelare från de europeiska ligorna höga pengabuntar till löner, och den arabiska fotbollens utveckling expanderar på så sätt. Bättre spelare är lika med bättre fotboll och vice versa.
Så, vad vill jag ha sagt med det här?
Tolka det på två sätt; 1) allting i och omkring din tillvaro går att sätta in i fotbollssammanhang, det kan vara effektivt vid inlärning, 2) sluta flänga hit och dit, fram och tillbaka, från klubb till klubb. Ryan Giggs, där har vi en man med kontinuitet. Ett föredöme.
fredag 16 oktober 2009
Anders "Taco" Svensson
Sommaren 2002 spenderade jag och min familj som varje år i lilla Kullabergsorten Mölle, i Skåne.
Förmiddagen den 12 juni. På den stora gräsplätten nedanför de förhyrda SCA-stugorna sprang två upprymda bröder i tio-tolvårsåldern och sparkade på en fotboll. Nytända av VM-trolleriet de just beskådat på tv slalomdribblade de mellan motståndare i form av mullvadshögar och avslutade mellan de höga björkträden mitt på plätten.
En illusion uppspelades. Den ena pojken, han med svensk landslagsdress, gav sitt lag ledningen med ett spektakulärt frisparksmål. I ruset sekunderna efter målet hejdade han sig från att dra av sig tröjan, vinkade febrilt med båda händerna mot ingen alls och slängde sig på rygg i gräset med armar och ben utsträckta. "Ett klassiskt svenskt fotbollsmål".
Anders Svensson var min andra (efter tuppkams-Ljungan naturligtvis) svenska fotbollshjälte. Sommaren 2002 ville jag bära Anders Svenssons namn på den där gulblå landslagströjan, efterlikna Anders Svensson genom en liknande mittbenafrisyr, och bete mig som Anders Svensson i allt jag gjorde.
Tillbaka i Kungsbacka såg jag snabbt till att få köpt en Southampton-tröja med nummer 12 när den månadsregelbundna lokalmarknaden drog in. En tröja jag till min stora uppsluppenhet fick signerad året senare.
Jag har ett blåvitt hjärta och ska således "hata" Anders Svensson i vad han än gör. Jag ska sjunga ramsor om att han "äter tacos i Borås" och att han egentligen "håller på Blåvitt".
Jag vill inte göra det. Jag kan inte göra det. Svensson må ha varit blåvit i barndomsår, och han äter säkert hur jävla mycket tacos som helst däruppe, men med ett hur färgat hjärta jag än har går det inte att undkomma den respekt jag hyser för fotbollsspelaren och människan Anders Svensson.
Anders Svenssons tid i England blandade och gav, men han gjorde trots allt över 100 matcher vilket är aktningsvärt i sig.
Det är väldigt hypotetiskt, men jag hade så gärna sett dagens Anders Svensson i det Southampton och det Premier League som var under han tid där, men ändå med den fart han inte besitter längre. Då en livlig, ojämn offensivutmanare - idag en stadig, komplett tvåvägsspelare.
Förutom de 102 matcher och 16 mål han i landslagssammanhang gjort verkar Anders vara en varm och skämtsam personlighet. Jag hoppas innerligt att han fortsätter i landslaget, men den värdiga avslutningen igår är tamejtusan värd att bli just det - en avslutning.
Tack som fan om det är över!
Förmiddagen den 12 juni. På den stora gräsplätten nedanför de förhyrda SCA-stugorna sprang två upprymda bröder i tio-tolvårsåldern och sparkade på en fotboll. Nytända av VM-trolleriet de just beskådat på tv slalomdribblade de mellan motståndare i form av mullvadshögar och avslutade mellan de höga björkträden mitt på plätten.
En illusion uppspelades. Den ena pojken, han med svensk landslagsdress, gav sitt lag ledningen med ett spektakulärt frisparksmål. I ruset sekunderna efter målet hejdade han sig från att dra av sig tröjan, vinkade febrilt med båda händerna mot ingen alls och slängde sig på rygg i gräset med armar och ben utsträckta. "Ett klassiskt svenskt fotbollsmål".
Anders Svensson var min andra (efter tuppkams-Ljungan naturligtvis) svenska fotbollshjälte. Sommaren 2002 ville jag bära Anders Svenssons namn på den där gulblå landslagströjan, efterlikna Anders Svensson genom en liknande mittbenafrisyr, och bete mig som Anders Svensson i allt jag gjorde.
Tillbaka i Kungsbacka såg jag snabbt till att få köpt en Southampton-tröja med nummer 12 när den månadsregelbundna lokalmarknaden drog in. En tröja jag till min stora uppsluppenhet fick signerad året senare.
Jag har ett blåvitt hjärta och ska således "hata" Anders Svensson i vad han än gör. Jag ska sjunga ramsor om att han "äter tacos i Borås" och att han egentligen "håller på Blåvitt".
Jag vill inte göra det. Jag kan inte göra det. Svensson må ha varit blåvit i barndomsår, och han äter säkert hur jävla mycket tacos som helst däruppe, men med ett hur färgat hjärta jag än har går det inte att undkomma den respekt jag hyser för fotbollsspelaren och människan Anders Svensson.
Anders Svenssons tid i England blandade och gav, men han gjorde trots allt över 100 matcher vilket är aktningsvärt i sig.
Det är väldigt hypotetiskt, men jag hade så gärna sett dagens Anders Svensson i det Southampton och det Premier League som var under han tid där, men ändå med den fart han inte besitter längre. Då en livlig, ojämn offensivutmanare - idag en stadig, komplett tvåvägsspelare.
Förutom de 102 matcher och 16 mål han i landslagssammanhang gjort verkar Anders vara en varm och skämtsam personlighet. Jag hoppas innerligt att han fortsätter i landslaget, men den värdiga avslutningen igår är tamejtusan värd att bli just det - en avslutning.
Tack som fan om det är över!
torsdag 15 oktober 2009
Klyven dialog mellan själ och själ
Fredrik: Här var det öde. Vad sysslar du med?
Fredrik: Jag vet, jag vet, det har varit så mycket med skolan och annat som kommit i vägen så jag har helt enkelt inte hun...
Fredrik: Lägg av med undanflykterna. Det vet både jag och jag att det har funnits tid över från det trots allt intensifierade studerandet de senaste veckorna.
Fredrik: Kanske det, men...
Fredrik: Säg som det är; din lediga tid har du spenderat framför datorn, men istället för att skriva blogginlägg har du ägnat dig åt fullständigt onödiga Fifa 10.
Fredrik: Fifa 10 är inte onödigt.
Fredrik: Du har alltså gett bleka fan i dina hängivna läsare som enträget högfrekvensbesökt din blogg i tre veckor nu i hopp om att idag kanske du lyckats plita ned ett par rader med dina smala, äckliga fingrar.
Fredrik: Fifa 10 är inte onödigt.
Fredrik: Din egocentriska jävel. Hur tror du att du någonsin ska kunna nå högre besökarsiffror när du uppdaterar stället lika ofta som Rödnäsan berömmer en domarinsats?
Fredrik lämnar uppretad dialogen för ett ögonblick när han kommer på att han ska möta Tottenham hemma på Emirates i karriärläget.
Fredrik: Vet du vem som vann skytteligan förra säsongen?
Fredrik: Suck. Nicolas Anelka, än sen?
Fredrik: Fel. Van Persie. 29 tunga baljor.
Fredrik: Jag vet, jag vet, det har varit så mycket med skolan och annat som kommit i vägen så jag har helt enkelt inte hun...
Fredrik: Lägg av med undanflykterna. Det vet både jag och jag att det har funnits tid över från det trots allt intensifierade studerandet de senaste veckorna.
Fredrik: Kanske det, men...
Fredrik: Säg som det är; din lediga tid har du spenderat framför datorn, men istället för att skriva blogginlägg har du ägnat dig åt fullständigt onödiga Fifa 10.
Fredrik: Fifa 10 är inte onödigt.
Fredrik: Du har alltså gett bleka fan i dina hängivna läsare som enträget högfrekvensbesökt din blogg i tre veckor nu i hopp om att idag kanske du lyckats plita ned ett par rader med dina smala, äckliga fingrar.
Fredrik: Fifa 10 är inte onödigt.
Fredrik: Din egocentriska jävel. Hur tror du att du någonsin ska kunna nå högre besökarsiffror när du uppdaterar stället lika ofta som Rödnäsan berömmer en domarinsats?
Fredrik lämnar uppretad dialogen för ett ögonblick när han kommer på att han ska möta Tottenham hemma på Emirates i karriärläget.
Fredrik: Vet du vem som vann skytteligan förra säsongen?
Fredrik: Suck. Nicolas Anelka, än sen?
Fredrik: Fel. Van Persie. 29 tunga baljor.
måndag 28 september 2009
Målskyttarnas helg
Kul Premier League-helg.
Torres fortsätter att, ordagrant, ösa in mål. 33 mål på 34 spelade Anfieldmatcher är ju givetvis ett lika tokimponerande som bisarrt facit. Det enda hinder jag ser måste passeras för skytteligatiteln är den tunna anfallsbredden i Liverpools trupp. Få godtyckliga ersättare bakom Torres kan betyda ett tufft matchande av spanjoren, i både Champions League och ligaspel. Vilket i sin tur ökar skaderisken, som var relativt hög redan förra säsongen. Voronin och N'Gog (väldigt möjligtvis numera kantspelarna Babel och Kuyt) ska användas som komplement, men också det är en risk, för utgången av de matcherna.
Men vad hände med Robbie Keane? Pang. Pang. Pang. Pang. Fyra baljor. Visserligen stod Burnley för motståndet och Burnley tar alla sina poäng, samt gör alla sina mål på hemmamark. Ändå - imponerande målorgasm av Keane. Anfallsuppsättningen på White Hart Lane är urstark, pånyttfödde sprutan Defoe gjorde sig illa och ersattes knappa timman in i 5-0-föreställningen, varefter Spurs - eller ja, Keane - gjorde tre av sina mål. Crouch verkar fungera som ett bättre komplement till de båda var för sig, än vad de två stekheta gör sinsemellan. Det ger en extra dimension, huvudspelsdimensionen, enligt klyschornas talan.
Vito Mannone. Sa någon, "Fantomen"?
Darren Bent gav anfallskollegan Kenwyne Jones chansen att även han göra mål, istället för att sätta sin andra straff för dagen. Steve Bruce tyckte inte om välviljan i Bents tilltag;
- Att ge en straff till någon annan för att du tycker synd om honom som inte har gjort mål, är sådant du gör på skolgården, inte i Premier League.
Till slut gjorde de två var, jämlikt - och en nöjd Bent.
Just det, ja. Camp Nou. Fick en fråga om stämningen. Ber om ursäkt för att jag inte hunnit svara tidigare, Johan.
"Men hur var stämningen på Camp Nou, det är ju ofta delade meningar om den?"
Skillnaden, för de som är vana vid läktarstämningen i England och Sverige, är ju att det överhuvudtaget inte sjungs eller ramsas, förutom vid Barca-hymnen inför matchen. Det ger ett lite "tråkigt" ljudsken, när man ser fotboll live ska det ju föras ett väldigt väsen runt omkring, det är så vi i Sverige - och angloinriktade - vanemässigt har lärt oss.
Men det som saknas, sången och klackararrangemanget, kompenseras med den oerhörda passion och kunnighet var enstaka individ i den där jättelika grytan besitter. Atmosfären och storheten som omsvärmar hela arenan är svår att ta in, och byggs på ytterligare med hjälp av det engagemang och de känslor publiken visar.
Det är naturligtvis inte helt tyst under matchens gång, bara för att inga ramsor och klackbildningar håller uppe ljudnivån, men det är en väldigt fången publik som medför en, hur ska jag uttrycka det; intresserad och fokuserad stämning. De som är där är genuint livsintresserade av FC Barcelona och spelet fotboll, och har betalat sina entrépengar för att se och uppleva just det, för att bli hänförda av vad som sker på planen.
Och det gillar jag, det passar mig personligen. När jag ser Allsvenskan på plats tänker jag sällan; "åh, vad är det för ramsa de sjunger nu, Änglarna?" - det liksom bara finns där. Men i Allsvenskan är det en del av matchen, det skulle bli betydligt tråkigare utan de där - en aning överdrivna och lite väl övertaggade - klackbildningarna som så högt de kan skrålar ut sin klubbkärlek.
På Camp Nou behövs det inte riktigt på samma sätt. Inte bara på grund av den omåttliga storleks -och kapacitetsskillnaden rent arenamässigt, men - utan att på något vis fördomsfullt redogöra vad som gäller, snarare byggt på mina egna upplevelser - karaktärsmässigt skiljer människorna i Barcelona (och Spanien i stort, jag vet inte?) sig en aning. De lever sig in i matchen på ett annat sätt, de följer matchen enträget och känner inte alls samma behov av att högmält uttrycka sina sympatier för laget genom sång.
Det är fotbollen, det vackra spelet de är intresserade av i första hand, inte supporterskapet.
Torres fortsätter att, ordagrant, ösa in mål. 33 mål på 34 spelade Anfieldmatcher är ju givetvis ett lika tokimponerande som bisarrt facit. Det enda hinder jag ser måste passeras för skytteligatiteln är den tunna anfallsbredden i Liverpools trupp. Få godtyckliga ersättare bakom Torres kan betyda ett tufft matchande av spanjoren, i både Champions League och ligaspel. Vilket i sin tur ökar skaderisken, som var relativt hög redan förra säsongen. Voronin och N'Gog (väldigt möjligtvis numera kantspelarna Babel och Kuyt) ska användas som komplement, men också det är en risk, för utgången av de matcherna.
Men vad hände med Robbie Keane? Pang. Pang. Pang. Pang. Fyra baljor. Visserligen stod Burnley för motståndet och Burnley tar alla sina poäng, samt gör alla sina mål på hemmamark. Ändå - imponerande målorgasm av Keane. Anfallsuppsättningen på White Hart Lane är urstark, pånyttfödde sprutan Defoe gjorde sig illa och ersattes knappa timman in i 5-0-föreställningen, varefter Spurs - eller ja, Keane - gjorde tre av sina mål. Crouch verkar fungera som ett bättre komplement till de båda var för sig, än vad de två stekheta gör sinsemellan. Det ger en extra dimension, huvudspelsdimensionen, enligt klyschornas talan.
Vito Mannone. Sa någon, "Fantomen"?
Darren Bent gav anfallskollegan Kenwyne Jones chansen att även han göra mål, istället för att sätta sin andra straff för dagen. Steve Bruce tyckte inte om välviljan i Bents tilltag;
- Att ge en straff till någon annan för att du tycker synd om honom som inte har gjort mål, är sådant du gör på skolgården, inte i Premier League.
Till slut gjorde de två var, jämlikt - och en nöjd Bent.
Just det, ja. Camp Nou. Fick en fråga om stämningen. Ber om ursäkt för att jag inte hunnit svara tidigare, Johan.
"Men hur var stämningen på Camp Nou, det är ju ofta delade meningar om den?"
Skillnaden, för de som är vana vid läktarstämningen i England och Sverige, är ju att det överhuvudtaget inte sjungs eller ramsas, förutom vid Barca-hymnen inför matchen. Det ger ett lite "tråkigt" ljudsken, när man ser fotboll live ska det ju föras ett väldigt väsen runt omkring, det är så vi i Sverige - och angloinriktade - vanemässigt har lärt oss.
Men det som saknas, sången och klackararrangemanget, kompenseras med den oerhörda passion och kunnighet var enstaka individ i den där jättelika grytan besitter. Atmosfären och storheten som omsvärmar hela arenan är svår att ta in, och byggs på ytterligare med hjälp av det engagemang och de känslor publiken visar.
Det är naturligtvis inte helt tyst under matchens gång, bara för att inga ramsor och klackbildningar håller uppe ljudnivån, men det är en väldigt fången publik som medför en, hur ska jag uttrycka det; intresserad och fokuserad stämning. De som är där är genuint livsintresserade av FC Barcelona och spelet fotboll, och har betalat sina entrépengar för att se och uppleva just det, för att bli hänförda av vad som sker på planen.
Och det gillar jag, det passar mig personligen. När jag ser Allsvenskan på plats tänker jag sällan; "åh, vad är det för ramsa de sjunger nu, Änglarna?" - det liksom bara finns där. Men i Allsvenskan är det en del av matchen, det skulle bli betydligt tråkigare utan de där - en aning överdrivna och lite väl övertaggade - klackbildningarna som så högt de kan skrålar ut sin klubbkärlek.
På Camp Nou behövs det inte riktigt på samma sätt. Inte bara på grund av den omåttliga storleks -och kapacitetsskillnaden rent arenamässigt, men - utan att på något vis fördomsfullt redogöra vad som gäller, snarare byggt på mina egna upplevelser - karaktärsmässigt skiljer människorna i Barcelona (och Spanien i stort, jag vet inte?) sig en aning. De lever sig in i matchen på ett annat sätt, de följer matchen enträget och känner inte alls samma behov av att högmält uttrycka sina sympatier för laget genom sång.
Det är fotbollen, det vackra spelet de är intresserade av i första hand, inte supporterskapet.
torsdag 17 september 2009
Heading to Barcelona
Det finns flera baksidor av en resande fot. När jag alldeles för tidigt på fredagsmorgonen lämnar hemmet för en helgtripp till svensk fotbollsjournalistiks huvudcentrum för tillfället gör jag det med vetskapen om att det är mycket jag går miste om.
Ett Manchester-derby av hetare slag än någonsin, ett västra London vs. norra London-derby av intressantare närhetsgrad än på många år, en övertygande utklassningsseger på Emirates, en glödhet Yossi Benayoun tillbaka på Upton Park, ett klassiskt Sheffield-derby i Chamionship samt nya radarparet Hysén/Stiller på Gamla Ullevi är bara några av höjdpunkterna under helgen. Som man missar om man inte är hemma, framför tv:n.
Något som kompenseras någorlunda genom spansk toppmatch. Det är inte Premier League, men det är vår världsdels bästa lag mot spansk fotbolls fjärde bästa lag, det är världsstjärnor, det är svenskhysterimakaren Zlatan Ibrahimovic. Och framför allt, det är live.
Kan inte ge mig av utan att bjuda på lite musikmagi. Så, här får ni att trösta er med under helgen, medan jag glassar runt bland katedraler och la rambler, men framför allt bland fotbollsspanjorer på Europas mäktigaste arena.
Ett Manchester-derby av hetare slag än någonsin, ett västra London vs. norra London-derby av intressantare närhetsgrad än på många år, en övertygande utklassningsseger på Emirates, en glödhet Yossi Benayoun tillbaka på Upton Park, ett klassiskt Sheffield-derby i Chamionship samt nya radarparet Hysén/Stiller på Gamla Ullevi är bara några av höjdpunkterna under helgen. Som man missar om man inte är hemma, framför tv:n.
Något som kompenseras någorlunda genom spansk toppmatch. Det är inte Premier League, men det är vår världsdels bästa lag mot spansk fotbolls fjärde bästa lag, det är världsstjärnor, det är svenskhysterimakaren Zlatan Ibrahimovic. Och framför allt, det är live.
Kan inte ge mig av utan att bjuda på lite musikmagi. Så, här får ni att trösta er med under helgen, medan jag glassar runt bland katedraler och la rambler, men framför allt bland fotbollsspanjorer på Europas mäktigaste arena.
söndag 13 september 2009
Respekt, var det ja
Låt mig först klargöra en sak; Adebayor var en gud i mina ögon i och med säsongen 07/08. Sommaren efter, i takt med Milanfjäsken och ultimatumet om en Henrylön, sjönk förtroendet en aning. Men trots uttalandena och omotiverade prestationer förra säsongen tillhörde jag parten supportrar som faktiskt ville ha kvar Adebayor i klubben, eller i en riktigare mening, inte hade haft något emot det.
Låt mig klargöra en andra sak; Arsenal och Wenger tog i tilltro Adebayor till brittiska öarna, gav honom chansen och utvecklade honom till en världsspelare. Utan klubben hade Adebayor inte varit den han är idag; en pengastinn och mediakåt människa, men likväl en av europeisk fotbolls bästa anfallare vissa stunder, när han vill.
När Adebayor - i en hastighet han inte nådde upp till under hela förra säsongen - älgar tvärs över planen för att håna sina gamla supportrar, när han hänsynslöst tacklar, sparkar och stämplar sina före detta lagkamrater spottar han en hel klubb rakt upp i ansiktet. En klubb som, återigen, har tagit honom dit han idag är (vilket han verkar vara oförskämt nöjd med). Respektlösheten mot motståndare och fans är en skymf mot den respektkampanj han nu varit delaktig i.
Van Persie menar att Adebayors uppträdande under matchen skadar fotbollen, i en tydlig vink mot togolesens bristande respekt.
- He had his own agenda today and that is bad for football. It's bad for the game we all love.
All sinneslöshet finns här.
Påhoppet mot Van Persie förtjänar ett antal matchers avstängning.
Hasse Backes ord summerar det hela på ett bra sätt;
- Det är gâlet, äckligt.
Trots det färska baklängesmål nummer fyra och Adebayors vanvördiga beteende kunde jag inte låta bli att bjuda mig själv på ett småleende när Wayne Bridge likt en dåsig dinosaurie står och upphäver offside för att sekunderna senare ta ett steg framåt i ett futtigt försök att lura sig själv, de upprörda lagkamraterna och - det under matchen förhållandevis lättduperade - domarteamet, samtidigt som min favoritgunner Tomas Rosicky nätar i sin första Premier League-match på 20 månader. Någonting som givetvis förtjänar uppmärksamhet.
Rosicky har sedan han kom 2006 varit oförtjänt översköljd av skador. Bakslag efter bakslag när comebacken varit nära har varit en regelbunden ramsa, och i vintras gick det så långt att rykten om drogproblem dök upp i media. Trots frånvaron och den stora skadebenägenheten - inte minst långtidsskadan, som alltid verkar föra en spelare närmare sina sympatiska supportrar - har han alltid varit väl ackrediterad bland Arsenalsupportrarna för sin bollintelligenta, laguppoffrande stil.
På bara fyrtio minuter visade Rosicky varför han betyder så mycket för spelande Arsenal, och varför han - frisk - fortfarande är som gjuten i startelvan. Tjecken har inte spelat Premier League-fotboll på över ett och ett halvt år, men kliver in och gör både mål och assist. Fucking respect.
Låt mig klargöra en andra sak; Arsenal och Wenger tog i tilltro Adebayor till brittiska öarna, gav honom chansen och utvecklade honom till en världsspelare. Utan klubben hade Adebayor inte varit den han är idag; en pengastinn och mediakåt människa, men likväl en av europeisk fotbolls bästa anfallare vissa stunder, när han vill.
När Adebayor - i en hastighet han inte nådde upp till under hela förra säsongen - älgar tvärs över planen för att håna sina gamla supportrar, när han hänsynslöst tacklar, sparkar och stämplar sina före detta lagkamrater spottar han en hel klubb rakt upp i ansiktet. En klubb som, återigen, har tagit honom dit han idag är (vilket han verkar vara oförskämt nöjd med). Respektlösheten mot motståndare och fans är en skymf mot den respektkampanj han nu varit delaktig i.
Van Persie menar att Adebayors uppträdande under matchen skadar fotbollen, i en tydlig vink mot togolesens bristande respekt.
- He had his own agenda today and that is bad for football. It's bad for the game we all love.
All sinneslöshet finns här.
Påhoppet mot Van Persie förtjänar ett antal matchers avstängning.
Hasse Backes ord summerar det hela på ett bra sätt;
- Det är gâlet, äckligt.
Trots det färska baklängesmål nummer fyra och Adebayors vanvördiga beteende kunde jag inte låta bli att bjuda mig själv på ett småleende när Wayne Bridge likt en dåsig dinosaurie står och upphäver offside för att sekunderna senare ta ett steg framåt i ett futtigt försök att lura sig själv, de upprörda lagkamraterna och - det under matchen förhållandevis lättduperade - domarteamet, samtidigt som min favoritgunner Tomas Rosicky nätar i sin första Premier League-match på 20 månader. Någonting som givetvis förtjänar uppmärksamhet.
Rosicky har sedan han kom 2006 varit oförtjänt översköljd av skador. Bakslag efter bakslag när comebacken varit nära har varit en regelbunden ramsa, och i vintras gick det så långt att rykten om drogproblem dök upp i media. Trots frånvaron och den stora skadebenägenheten - inte minst långtidsskadan, som alltid verkar föra en spelare närmare sina sympatiska supportrar - har han alltid varit väl ackrediterad bland Arsenalsupportrarna för sin bollintelligenta, laguppoffrande stil.
På bara fyrtio minuter visade Rosicky varför han betyder så mycket för spelande Arsenal, och varför han - frisk - fortfarande är som gjuten i startelvan. Tjecken har inte spelat Premier League-fotboll på över ett och ett halvt år, men kliver in och gör både mål och assist. Fucking respect.
fredag 11 september 2009
London vs. Manchester
Nu är det dags igen. Återigen är det ligaspel som gäller.
Trots att jag i två veckor gått och trånat efter ligafotboll måste jag erkänna att jag börjat uppskatta landslagsuppehållen allt mer. Inte för att det är vidare roligt att se ett bedrövligt Sverige underprestera på Malta, dagarna efter att helt i onödan - trots en spelmässigt bra insats - tvingats till Zlatanistiskt hjältedåd efter fullbordad övertid. Utan för att det börjar lukta VM-slutspel. När Argentina med icke-tränaren Maradona sätts under press och riskerar att missa spektaklet för första gången på 40 år, och när andra stornationer som Spanien, Brasilien, Holland och framförallt övertygande, EM-frånvarande England redan är färdigkvalificerade känns inte VM allt för långt borta.
Men innan det har vi naturligtvis mycket att se fram emot vad gäller klubbfotbollen. Innan det har vi en ny hyperintressant Premier League-helg framför oss. Big Four-utmanande Tottenham och Manchester City tar emot Manchester United respektive Arsenal, Chelsea ska till Britannia Stadium för att besegra Stoke-publiken, och på söndagen stundar hett Birmingham-derby. Med mera.
Hur ser förutsättningarna ut i de två toppmatcherna då?
I Manchester ligger mycket fokus på tidigare Londonborna Adebayor och Touré. Den förstnämnde matar pressen med rubricerande jag-vill-ha-uppmärksamhet-uttalanden. Pressen tackar och bockar nöjt och publicerar. Togolesen måste vara någon sorts svärmorsdröm för det massmediala drevet och är lika lättubbad som George Costanza.
Men visst ska gamla lagkamraterna vara rädda för Adebayors styrka och självförtroende som han verkar ha funnit igen. Nya mittbacksparet Gallas/Vermaelen har tidigt hittat rätt sinsemellan, så där blir det en intressant och viktig match-i-matchen.
Eftersom Andrey Arshavin återkom skadad från landslagsuppehållet saknar Arsenal den där matchvinnartypen. Och så har vi Van Persie, som inte riktigt kommit till sin rätt i Wengers nya 4-3-3-formation. Det måste han göra.
Tillbaka från uppehållet kommer också en målande Bendtner, som med två baljor och självförtroendet i ryggen hotar i boxen. Centralt vill säga, på kanten vill jag inte se honom. Stort ansvar har Fabregas, som ska stå för den väntade och oväntade leveransen. Punktmarkerad av Barry?
Tottenham kommer sakna Luka Modric; spelfördelaren och kreatören. Inhämtad i elfte timmen innan igenbomningen av transferfönstret blev Niko Kranjcar, som tänkt ersättare till sin långtidsskadade landsman. Jämför man kvalitéerna de båda emellan finns det en del som skiljer de åt givetvis, och jag kan aldrig se Kranjcar kortsiktigt ersätta de offensiva injektioner Modric står för. En bättre avståndsskytt är vad Spurs får in, för optimistens talan.
Annars blir det kul att se kantduellen Lennon vs. Evra. Just Lennon och Defoe - som båda visat hysterisk form i såväl klubb -som landslag - är i Modric frånvaro nyckelspelare för Tottenhams offensiv, medan Wilson Palacios får till uppgift att plocka bort Carricks passnings -och spelförarskicklighet.
I korta drag.
Trots att jag i två veckor gått och trånat efter ligafotboll måste jag erkänna att jag börjat uppskatta landslagsuppehållen allt mer. Inte för att det är vidare roligt att se ett bedrövligt Sverige underprestera på Malta, dagarna efter att helt i onödan - trots en spelmässigt bra insats - tvingats till Zlatanistiskt hjältedåd efter fullbordad övertid. Utan för att det börjar lukta VM-slutspel. När Argentina med icke-tränaren Maradona sätts under press och riskerar att missa spektaklet för första gången på 40 år, och när andra stornationer som Spanien, Brasilien, Holland och framförallt övertygande, EM-frånvarande England redan är färdigkvalificerade känns inte VM allt för långt borta.
Men innan det har vi naturligtvis mycket att se fram emot vad gäller klubbfotbollen. Innan det har vi en ny hyperintressant Premier League-helg framför oss. Big Four-utmanande Tottenham och Manchester City tar emot Manchester United respektive Arsenal, Chelsea ska till Britannia Stadium för att besegra Stoke-publiken, och på söndagen stundar hett Birmingham-derby. Med mera.
Hur ser förutsättningarna ut i de två toppmatcherna då?
I Manchester ligger mycket fokus på tidigare Londonborna Adebayor och Touré. Den förstnämnde matar pressen med rubricerande jag-vill-ha-uppmärksamhet-uttalanden. Pressen tackar och bockar nöjt och publicerar. Togolesen måste vara någon sorts svärmorsdröm för det massmediala drevet och är lika lättubbad som George Costanza.
Men visst ska gamla lagkamraterna vara rädda för Adebayors styrka och självförtroende som han verkar ha funnit igen. Nya mittbacksparet Gallas/Vermaelen har tidigt hittat rätt sinsemellan, så där blir det en intressant och viktig match-i-matchen.
Eftersom Andrey Arshavin återkom skadad från landslagsuppehållet saknar Arsenal den där matchvinnartypen. Och så har vi Van Persie, som inte riktigt kommit till sin rätt i Wengers nya 4-3-3-formation. Det måste han göra.
Tillbaka från uppehållet kommer också en målande Bendtner, som med två baljor och självförtroendet i ryggen hotar i boxen. Centralt vill säga, på kanten vill jag inte se honom. Stort ansvar har Fabregas, som ska stå för den väntade och oväntade leveransen. Punktmarkerad av Barry?
Tottenham kommer sakna Luka Modric; spelfördelaren och kreatören. Inhämtad i elfte timmen innan igenbomningen av transferfönstret blev Niko Kranjcar, som tänkt ersättare till sin långtidsskadade landsman. Jämför man kvalitéerna de båda emellan finns det en del som skiljer de åt givetvis, och jag kan aldrig se Kranjcar kortsiktigt ersätta de offensiva injektioner Modric står för. En bättre avståndsskytt är vad Spurs får in, för optimistens talan.
Annars blir det kul att se kantduellen Lennon vs. Evra. Just Lennon och Defoe - som båda visat hysterisk form i såväl klubb -som landslag - är i Modric frånvaro nyckelspelare för Tottenhams offensiv, medan Wilson Palacios får till uppgift att plocka bort Carricks passnings -och spelförarskicklighet.
I korta drag.
måndag 31 augusti 2009
Lite subjektivitet i mörkret?
Såja.
Nu är det bättre. Tog mig till Gamla Ullevi för att fundera över annat än helgens självmålstankar. Dagarna efter säsongens första Big Four-möte och säsongens första knutna nävar tjongandes i soffbordet kan jag nu distanserat rikta blickarna tillbaka till Old Trafford. Tack vare Göteborgs magistrala uppvisning på Gamla Ullevi sitter jag sedan igår kväll åter med småleende läppar. Samma leende som en dag tidigare smalnat från ett brett euforileende (Arshavins mörsare) till en suckande bittermin.
Hur mycket färgblindhet jag än försöker inblanda kan jag faktiskt inte se att resultatet var rättvist. Jag kan sitta och hylla Unitedspelarnas vilja och ihärdighet att vända ställningen, men jag kan - ur den spelmässiga och målchansstatistiska vinkeln - aldrig någonsin erkänna att Man United var värda segern. Matchen vändes när Ben Foster parerade Van Persies styrning och avgjordes på individuella hjärnsläpp av Almunia och för dagen excellente Diaby.
Som Gooner är jag stolt över hur mitt unga Arsenal vågade spela ut mästarna på Old Trafford, vågade stå upp. Men besvikelsen över de tappade poängen kommer att sitta fastsvetsad länge.
Jag tycker att det är intressant att se United-fansen vända kappfanskapet efter vinden när de buar ut Eduardo. Samma människor som i flera års tid vänfast försvarat sin egen Ronaldo vid samma typ av filmningssituationer, vilka i det fallet gällde ungefär en-två gånger per match.
Men eftersom Eduardo tydligen är den enda spelare som någonsin förstärkt en situation till sitt eget lags fördel ska han inte bara hängas ut som tidernas värsta fuskare i media och motståndarsupporterskap, utan dessutom straffas med en två matcher lång europeisk avstängning av Uefa.
Subjektiva listan?
Het.
Theodor Elmar Bjarnason - Andrey Arshavin.
Hetare.
Hannes Stiller - Thomas Vermaelen.
Ännu hetare.
Hjalmar Jonsson - Abou Diaby.
Och så hetast.
Gustav Svensson - William Gallas.
Och där gick gränsen för hur mycket allsvensk fotboll som får plats på den här bloggen.
Nu finns det inte tid för mer, eftersom det är dags för spansk ligadebut för en Zlatan Ibrahimovic.
Nu är det bättre. Tog mig till Gamla Ullevi för att fundera över annat än helgens självmålstankar. Dagarna efter säsongens första Big Four-möte och säsongens första knutna nävar tjongandes i soffbordet kan jag nu distanserat rikta blickarna tillbaka till Old Trafford. Tack vare Göteborgs magistrala uppvisning på Gamla Ullevi sitter jag sedan igår kväll åter med småleende läppar. Samma leende som en dag tidigare smalnat från ett brett euforileende (Arshavins mörsare) till en suckande bittermin.
Hur mycket färgblindhet jag än försöker inblanda kan jag faktiskt inte se att resultatet var rättvist. Jag kan sitta och hylla Unitedspelarnas vilja och ihärdighet att vända ställningen, men jag kan - ur den spelmässiga och målchansstatistiska vinkeln - aldrig någonsin erkänna att Man United var värda segern. Matchen vändes när Ben Foster parerade Van Persies styrning och avgjordes på individuella hjärnsläpp av Almunia och för dagen excellente Diaby.
Som Gooner är jag stolt över hur mitt unga Arsenal vågade spela ut mästarna på Old Trafford, vågade stå upp. Men besvikelsen över de tappade poängen kommer att sitta fastsvetsad länge.
Jag tycker att det är intressant att se United-fansen vända kappfanskapet efter vinden när de buar ut Eduardo. Samma människor som i flera års tid vänfast försvarat sin egen Ronaldo vid samma typ av filmningssituationer, vilka i det fallet gällde ungefär en-två gånger per match.
Men eftersom Eduardo tydligen är den enda spelare som någonsin förstärkt en situation till sitt eget lags fördel ska han inte bara hängas ut som tidernas värsta fuskare i media och motståndarsupporterskap, utan dessutom straffas med en två matcher lång europeisk avstängning av Uefa.
Subjektiva listan?
Het.
Theodor Elmar Bjarnason - Andrey Arshavin.
Hetare.
Hannes Stiller - Thomas Vermaelen.
Ännu hetare.
Hjalmar Jonsson - Abou Diaby.
Och så hetast.
Gustav Svensson - William Gallas.
Och där gick gränsen för hur mycket allsvensk fotboll som får plats på den här bloggen.
Nu finns det inte tid för mer, eftersom det är dags för spansk ligadebut för en Zlatan Ibrahimovic.
söndag 23 augusti 2009
London i centrum
Två huvudstadsderbyn, två bortatriumfer.
Tottenham öser på i tabelltoppen och börjar - med dagens utan-att-imponera-men-tre-poäng-ändå-mentalitet - mer och mer likna ett utmanande topplag. Tack vare Carlton Coles kvittgåva och Lennons plötsliga ingivelse att gå förbi sin back på insidan får Spurs vidareuppleva serieledarkänslan ytterligare några dagar. Vårens positiva formkurva har förblivit och byggts på, så här långt. Det fundamentala ligger i balanserade centrallinjen King/Bassong - Palacios/Huddlestone - Keane, medan det oväntade, banbrytande kommer från ytterkanterna Lennon och Modric samt fullbordande Defoe. Det blir intressant - inte roligt, vill Arsenal-hjärtat mitt högmält poängtera - att fortsättningsvis följa Redknapp och kompanis jakt på Big Four.
Drogba och Anelka fortsätter att söka det där samspelet som ska ge Chelsea titeln, och idag på Craven Cottage såg det ut att finnas där.
När mästarna efter 0-0 i paus på nyomdöpta DW Stadium ifrågasattes som värst demonstrerade inte minst firma Rooney/Berbatov varför Man United härmed ska tas på allvar även i år. Och det är inte bara flyktande portugiser som kan skjuta frisparkar - Nani kan också.
Tre heta:
Defoes vrist.
Engelsmannen gav i landskampen mot Holland en aningens antydan på att målformen och självförtroendet nu finns där, och säsongsinledningen kunde inte vara tydligare i sina försök att bevisa det faktumet. En given skytteligautmanare i slutändan om skadorna hålls tillbaka.
Borgen Turf Moor.
På förhand skulle Burnley ta sina överlevnadspoäng på hemmaplan mot de andra bottenlagen. Inte mot de förmodade, säg topp sex-lagen. Kan med hemmasjälvkänslan - likt Stoke med sin Britannia Stadium i fjol - göra Turf Moor till sin nyckelspelande poängborg.
Pånyttfödde Abou Diaby.
Den gänglige fransmannen med Premier Leagues häftigaste förnamn, Vassiriki, har inte direkt östs över med Arsenalsupportrars lovord sedan ankomsten, men de två målande bredsidorna mot Portsmouth har gett oss hopp om att han till slut, i år, tar det där klivet som gör honom till den - om än väldigt offensive - verklige "nye Vieira". Så att vi slipper det där uttjatade uttrycket.
Tottenham öser på i tabelltoppen och börjar - med dagens utan-att-imponera-men-tre-poäng-ändå-mentalitet - mer och mer likna ett utmanande topplag. Tack vare Carlton Coles kvittgåva och Lennons plötsliga ingivelse att gå förbi sin back på insidan får Spurs vidareuppleva serieledarkänslan ytterligare några dagar. Vårens positiva formkurva har förblivit och byggts på, så här långt. Det fundamentala ligger i balanserade centrallinjen King/Bassong - Palacios/Huddlestone - Keane, medan det oväntade, banbrytande kommer från ytterkanterna Lennon och Modric samt fullbordande Defoe. Det blir intressant - inte roligt, vill Arsenal-hjärtat mitt högmält poängtera - att fortsättningsvis följa Redknapp och kompanis jakt på Big Four.
Drogba och Anelka fortsätter att söka det där samspelet som ska ge Chelsea titeln, och idag på Craven Cottage såg det ut att finnas där.
När mästarna efter 0-0 i paus på nyomdöpta DW Stadium ifrågasattes som värst demonstrerade inte minst firma Rooney/Berbatov varför Man United härmed ska tas på allvar även i år. Och det är inte bara flyktande portugiser som kan skjuta frisparkar - Nani kan också.
Tre heta:
Defoes vrist.
Engelsmannen gav i landskampen mot Holland en aningens antydan på att målformen och självförtroendet nu finns där, och säsongsinledningen kunde inte vara tydligare i sina försök att bevisa det faktumet. En given skytteligautmanare i slutändan om skadorna hålls tillbaka.
Borgen Turf Moor.
På förhand skulle Burnley ta sina överlevnadspoäng på hemmaplan mot de andra bottenlagen. Inte mot de förmodade, säg topp sex-lagen. Kan med hemmasjälvkänslan - likt Stoke med sin Britannia Stadium i fjol - göra Turf Moor till sin nyckelspelande poängborg.
Pånyttfödde Abou Diaby.
Den gänglige fransmannen med Premier Leagues häftigaste förnamn, Vassiriki, har inte direkt östs över med Arsenalsupportrars lovord sedan ankomsten, men de två målande bredsidorna mot Portsmouth har gett oss hopp om att han till slut, i år, tar det där klivet som gör honom till den - om än väldigt offensive - verklige "nye Vieira". Så att vi slipper det där uttjatade uttrycket.
söndag 16 augusti 2009
Top of the Table
Så var vi igång. Tre månaders trånande efter Premier League-fotboll är över. Drogba gav Carlo Ancelotti och ett inte alls imponerande Chelsea tre nödvändiga poäng och lite andrum, Wigan chockade Villa Park och ett inför säsongen uträknat Arsenal glimtade till med kontringsfotboll som liknade "Unbeaten"-säsongen 2004. Samt mycket, mycket mer givetvis.
Chelsea-Wigan 2-1
En gammal kliché hade kunnat beskriva Stephen Hunts ledningsmåls publikinverkan på Stamford Bridge - om den nu hade varit verklighetsskildrande i sammanhanget. För Hunt - som bekant vållande till Cechs sköldpaddehjälmstvång - allt annat än tystnade Chelsea-fansen. Från och med avspark uttryckte de högljutt sitt misshag gentemot Hunt - och inte blev buropen färre när denne gav sitt Hull ledningen knappa halvtimmen in i premiärmatchen. En, två stunders virtuositet från Didi Drogba räddade Chelsea från något som kunde liknas vid ett premiärfiasko. I helhet var det en långt ifrån storvulen säsongsstart, men - tre poäng är vad det är och är nödvändiga att ha med sig från en hemmamatch mot Hull.
Aston Villa-Wigan 0-2
En säker hemmaseger på förhand. Förbluffade miner i efterhand. Förlusten av Steve Bruce blev för mig avgörande i vilket tabellparti Wigan skulle placeras, men kanske har man i spanjoren Martinez hittat en fullvärdig ersättare som - precis som Bruce - har förmågan att få ut maximalt plus lite till av sitt späda spelarmaterial. I ecuadorianen Rodallega finns potential. Finns säsongens både lag -och spelaröverraskning i västra delarna av "Greater Manchester"?
Blackburn-Man City 0-2
Blackburn saknar efter flykten av Santa Cruz en riktigt målskytt. Saknas gör också ett kreativare mittfält (Pedersens form för två säsonger kommer aldrig åter; Dioufs påhitt håller inte i Premier League), en stadig målvakt och en sammanhängande försvarslinje. Jag är på riktigt oroad över Blackburns serieöverlevnad. Sam Allardyce stavas min enda anledning till en trots allt hyfsad säsong.
Manchester City? Jag är rädd att det var en start precis vad de behövde. Två svagheter finns dock fortfarande; kapten Dunne och tränare Hughes. En nyckel är att stjärnorna som förpassas till bänken inte tjurar och påverkar moralen i truppen. Rotation kan bli viktigt att nyttja åtminstone på anfallsfronten.
Bolton-Sunderland 0-1
Min personliga tillbedjan i Bruce gör det svårt att se Sunderland på undre halvan. Det, och kloka nyförvärv i Cana, Bent och Cattermole gör förhoppningarna höga på säsongens Sunderland. Centrallinjen Cana-Cattermole/Richardson ; Jones-Bent ser tung ut och gamle Spurs-målvakten Fülop (Man of the match idag, enligt BBC) är underskattad. Trots ankomsten av paraguayanske landslagskaptenen Paulo Da Silva behövs ytterligare förstärkning av defensiv aspekt. Den försvarsmässiga biten kan vara den svaga. Men, kunde han göra Bramble till en försvarare i Premier League-klass kan tamejfanken vem som helst överprestera under Bruce ledning.
I Bolton ska Elmander ta spjutspetsrollen och utveckla sitt målsinne, medan aggressive Kevin Davies ligger bakom. Elmander skapar chanser med sina envisa djupledslöpningar men är inte den måltjuv som krävs i den rollen. Men vem behöver en måltjuv när en målskytt som Matthew Taylor finns till förfogande?
Portsmouth-Fulham 0-1
Stabil defensiv och effektivitet i kontringar och på fasta är trenden i de vita delarna av södra London även denna säsong. Inget annat går väl att vänta sig när det är Roy Hodgson som styr. Mycket riktigt, en inte alltför djärvt förväntad uddamålsvinst gällde på Fratton Park. Att Hangeland stannar är en fundamental förutsättning för en återupprepning av övre halvan-placering för Fulham.
Ägaruppköp, ny manager samt flertalet värvningar krävs för att Portsmouth klarar sig kvar.
Stoke-Burnley 2-0
Premiärresultatet är givetvis ingen katastrof för Burnley. Nykomlingarna ska rikta fokus på hemmamötena med övriga bottenlag. En förlust på Stokeborgen Britannia är inget att gräva ner sig för. Stoke kan inte helt omöjligt upprepa tolfteplatsen från i fjol, även om vissa erkända recept nu är lättlästa och medvetna för de flesta motståndarna. Unge Ryan Shawcross är nyckelfigur i årets Stoke.
Wolverhampton-West Ham 0-2
Championship-mästarnas försök att spela underhållande, positiv fotboll kan - likt West Bromwich häromsistens - bli dess fall. En ung, charmerande spelartrupp med spelande fotbollstankar har väldigt svårt att emellanåt ta till den där grisfotbollen som tyvärr krävs för att hänga fast vid de andra lagen därnere.
Även i West Ham behövs en eller annan offensiv kraft då tuffe Ashton är allt för skadad allt för ofta. Utspelade under större delen av andra halvlek på Molineux, men ändock tvåmålssegrare. Positivt, så klart.
Everton-Arsenal 1-6
En överkantig 3-0-ledning i paus följdes upp av utnyttjande av de stora ytor Everton lämnade kvar i sina bleka försök att jämna ut första halvlekens försvarsmissar. Kontringsfotboll är en kurs Wengers Arsenal alltid har bemästrat mer än väl, och matchutvecklingen föll ut idealisk för tekniska, bollskickliga Gunners.
Trofast hopp - utan utdelning i slutändan - är någonting vi Arsenalfans tvingats förlita oss till under fem raka säsonger, och ingenting känns mer hoppfullt än en premiärseger med fem måls marginal på Goodison Park. Nye belgaren Vermaelen var bland planens främsta, fick göra ett mål och visade gång på gång prov på en spänst med endast Bendtners femsekundersmål mot Spurs som dess like. Kaptenen Fabregas gjorde två mål och spelade fram till två, och hyllade nyss avlidne Daniel Jarque på ett vackert vis. Man of the Match.
För Everton är det nya tag som gäller. Glöm, kom tillbaka.. Organisera om taktiken på defensiva fasta..
Imorgon, två inte så pjåkiga matcher:
Man United-Birmingham - 14.30
Tottenham-Liverpool - 17.00
Det ses fram emot. Innan det ska jag sova länge.
Chelsea-Wigan 2-1
En gammal kliché hade kunnat beskriva Stephen Hunts ledningsmåls publikinverkan på Stamford Bridge - om den nu hade varit verklighetsskildrande i sammanhanget. För Hunt - som bekant vållande till Cechs sköldpaddehjälmstvång - allt annat än tystnade Chelsea-fansen. Från och med avspark uttryckte de högljutt sitt misshag gentemot Hunt - och inte blev buropen färre när denne gav sitt Hull ledningen knappa halvtimmen in i premiärmatchen. En, två stunders virtuositet från Didi Drogba räddade Chelsea från något som kunde liknas vid ett premiärfiasko. I helhet var det en långt ifrån storvulen säsongsstart, men - tre poäng är vad det är och är nödvändiga att ha med sig från en hemmamatch mot Hull.
Aston Villa-Wigan 0-2
En säker hemmaseger på förhand. Förbluffade miner i efterhand. Förlusten av Steve Bruce blev för mig avgörande i vilket tabellparti Wigan skulle placeras, men kanske har man i spanjoren Martinez hittat en fullvärdig ersättare som - precis som Bruce - har förmågan att få ut maximalt plus lite till av sitt späda spelarmaterial. I ecuadorianen Rodallega finns potential. Finns säsongens både lag -och spelaröverraskning i västra delarna av "Greater Manchester"?
Blackburn-Man City 0-2
Blackburn saknar efter flykten av Santa Cruz en riktigt målskytt. Saknas gör också ett kreativare mittfält (Pedersens form för två säsonger kommer aldrig åter; Dioufs påhitt håller inte i Premier League), en stadig målvakt och en sammanhängande försvarslinje. Jag är på riktigt oroad över Blackburns serieöverlevnad. Sam Allardyce stavas min enda anledning till en trots allt hyfsad säsong.
Manchester City? Jag är rädd att det var en start precis vad de behövde. Två svagheter finns dock fortfarande; kapten Dunne och tränare Hughes. En nyckel är att stjärnorna som förpassas till bänken inte tjurar och påverkar moralen i truppen. Rotation kan bli viktigt att nyttja åtminstone på anfallsfronten.
Bolton-Sunderland 0-1
Min personliga tillbedjan i Bruce gör det svårt att se Sunderland på undre halvan. Det, och kloka nyförvärv i Cana, Bent och Cattermole gör förhoppningarna höga på säsongens Sunderland. Centrallinjen Cana-Cattermole/Richardson ; Jones-Bent ser tung ut och gamle Spurs-målvakten Fülop (Man of the match idag, enligt BBC) är underskattad. Trots ankomsten av paraguayanske landslagskaptenen Paulo Da Silva behövs ytterligare förstärkning av defensiv aspekt. Den försvarsmässiga biten kan vara den svaga. Men, kunde han göra Bramble till en försvarare i Premier League-klass kan tamejfanken vem som helst överprestera under Bruce ledning.
I Bolton ska Elmander ta spjutspetsrollen och utveckla sitt målsinne, medan aggressive Kevin Davies ligger bakom. Elmander skapar chanser med sina envisa djupledslöpningar men är inte den måltjuv som krävs i den rollen. Men vem behöver en måltjuv när en målskytt som Matthew Taylor finns till förfogande?
Portsmouth-Fulham 0-1
Stabil defensiv och effektivitet i kontringar och på fasta är trenden i de vita delarna av södra London även denna säsong. Inget annat går väl att vänta sig när det är Roy Hodgson som styr. Mycket riktigt, en inte alltför djärvt förväntad uddamålsvinst gällde på Fratton Park. Att Hangeland stannar är en fundamental förutsättning för en återupprepning av övre halvan-placering för Fulham.
Ägaruppköp, ny manager samt flertalet värvningar krävs för att Portsmouth klarar sig kvar.
Stoke-Burnley 2-0
Premiärresultatet är givetvis ingen katastrof för Burnley. Nykomlingarna ska rikta fokus på hemmamötena med övriga bottenlag. En förlust på Stokeborgen Britannia är inget att gräva ner sig för. Stoke kan inte helt omöjligt upprepa tolfteplatsen från i fjol, även om vissa erkända recept nu är lättlästa och medvetna för de flesta motståndarna. Unge Ryan Shawcross är nyckelfigur i årets Stoke.
Wolverhampton-West Ham 0-2
Championship-mästarnas försök att spela underhållande, positiv fotboll kan - likt West Bromwich häromsistens - bli dess fall. En ung, charmerande spelartrupp med spelande fotbollstankar har väldigt svårt att emellanåt ta till den där grisfotbollen som tyvärr krävs för att hänga fast vid de andra lagen därnere.
Även i West Ham behövs en eller annan offensiv kraft då tuffe Ashton är allt för skadad allt för ofta. Utspelade under större delen av andra halvlek på Molineux, men ändock tvåmålssegrare. Positivt, så klart.
Everton-Arsenal 1-6
En överkantig 3-0-ledning i paus följdes upp av utnyttjande av de stora ytor Everton lämnade kvar i sina bleka försök att jämna ut första halvlekens försvarsmissar. Kontringsfotboll är en kurs Wengers Arsenal alltid har bemästrat mer än väl, och matchutvecklingen föll ut idealisk för tekniska, bollskickliga Gunners.
Trofast hopp - utan utdelning i slutändan - är någonting vi Arsenalfans tvingats förlita oss till under fem raka säsonger, och ingenting känns mer hoppfullt än en premiärseger med fem måls marginal på Goodison Park. Nye belgaren Vermaelen var bland planens främsta, fick göra ett mål och visade gång på gång prov på en spänst med endast Bendtners femsekundersmål mot Spurs som dess like. Kaptenen Fabregas gjorde två mål och spelade fram till två, och hyllade nyss avlidne Daniel Jarque på ett vackert vis. Man of the Match.
För Everton är det nya tag som gäller. Glöm, kom tillbaka.. Organisera om taktiken på defensiva fasta..
Imorgon, två inte så pjåkiga matcher:
Man United-Birmingham - 14.30
Tottenham-Liverpool - 17.00
Det ses fram emot. Innan det ska jag sova länge.
lördag 15 augusti 2009
Predictions 09/10
Vem är jag som lämnat bloggen tom från Premier League-bloggande veckan innan premiär? Tabelltipsen flyger fram och tillbaka som propellerbesatta bullterrierhundar mellan krönikörer och experter. Jag själv har naturligtvis tagit fram mina egna säsongsprognoser vad gäller sluttabell, skyttekungar, genombrott osv. Finns det någon högre tid att dela med sig av sina spådomar än mindre än en timme före premiären?
Sluttabellen alltså. Motivering hinns inte med, så det får bli vid något senare tillfälle, men för trovärdighetens skull behöver spådomarna nedplitas före avspark, 13.45. Så, here we go:
1. Chelsea
2. Liverpool
3. Manchester United
4. Arsenal
5. Tottenham
6. Everton
7. Manchester City
8. Aston Villa
9. Sunderland
10. West Ham
11. Fulham
12. Birmingham
13. Bolton
14. Blackburn
15. Wolverhampton
16. Stoke
17. Wigan
18. Burnley
19. Portsmouth
20. Hull
Skytteligavinnare? All-in. En skadefri Torres är Premier Leagues bästa striker, och även om han omöjligtvis förblir skadefri säsongen ut tror jag på spanjoren. Annars kommer Didier Drogba finnas med där uppe igen.
Genombrott? Det intressantaste valet är 17-årige Arsenalvirvelvinden Jack Wilshere. Men en annan Jack får min röst. Rodwell tar klivet in i Evertons startelva på allvar.
Överraskning? Ur lagperspektiv, Sunderland. Steve Bruce gör nya underverk i en ny stad. Reo-Coker, Villa, ersätter Barry på mittfältet och läromäster talangfulle Fabian Delph till höga höjder, och blir själv lagets viktigaste spelare i sin defensiva roll.
Besvikelse? Lagmässigt, Portsmouth. Spelarmässigt, Stewart Downing.
Först sparkade? Phil Brown tog Hull upp i finrummet och överraskade alla under förra hösten. Under våren och sommaren har ingenting gått Browns spel -och transferväg. Det för Hull i botten, och Brown från tränarbänken.
Nu, och åtta timmar framöver, är det soffan och tv-apparaten som gäller.
Sluttabellen alltså. Motivering hinns inte med, så det får bli vid något senare tillfälle, men för trovärdighetens skull behöver spådomarna nedplitas före avspark, 13.45. Så, here we go:
1. Chelsea
2. Liverpool
3. Manchester United
4. Arsenal
5. Tottenham
6. Everton
7. Manchester City
8. Aston Villa
9. Sunderland
10. West Ham
11. Fulham
12. Birmingham
13. Bolton
14. Blackburn
15. Wolverhampton
16. Stoke
17. Wigan
18. Burnley
19. Portsmouth
20. Hull
Skytteligavinnare? All-in. En skadefri Torres är Premier Leagues bästa striker, och även om han omöjligtvis förblir skadefri säsongen ut tror jag på spanjoren. Annars kommer Didier Drogba finnas med där uppe igen.
Genombrott? Det intressantaste valet är 17-årige Arsenalvirvelvinden Jack Wilshere. Men en annan Jack får min röst. Rodwell tar klivet in i Evertons startelva på allvar.
Överraskning? Ur lagperspektiv, Sunderland. Steve Bruce gör nya underverk i en ny stad. Reo-Coker, Villa, ersätter Barry på mittfältet och läromäster talangfulle Fabian Delph till höga höjder, och blir själv lagets viktigaste spelare i sin defensiva roll.
Besvikelse? Lagmässigt, Portsmouth. Spelarmässigt, Stewart Downing.
Först sparkade? Phil Brown tog Hull upp i finrummet och överraskade alla under förra hösten. Under våren och sommaren har ingenting gått Browns spel -och transferväg. Det för Hull i botten, och Brown från tränarbänken.
Nu, och åtta timmar framöver, är det soffan och tv-apparaten som gäller.
söndag 9 augusti 2009
Vila i frid
Tänkte skriva en lång radda om Championship-premiärer, Bundesliga-toppmatcher och Premier League-previews, men jag har ingen lust längre. Det spelar ingen roll för tillfället. Tomhet, sorg och medlidande är känslorna.
Fotbollen, spansk som global, har drabbats av ytterligare ett tragiskt dödsfall.
Daniel Jarque var en nyckelfigur i det Espanyol som mirakulöst klättrade upp till tiondeplats i La Liga, efter att med bara åtta omgångar kvar ha legat allra längst ned i tabellen. Jumboplacerade, till synes avhängda och uträknade beslutade man sig för en sextonde raka säsong i spanska högstaligan, vann sju av de åtta sista matcherna med målskillnaden +15 och utklassade - bland andra - Valencia med 3-0. Nere i försvaret visade Espanyol-sonen Daniel Jarque vägen. Tre mål - mot en omänsklig Diego Forlan - släppte laget in under de här åtta omgångarna. Daniel Jarque tog sitt älskade Espanyol till en ny säsong i La Liga. En säsong som kommer att tillbringas i frånvaron av honom själv.
Inför La Liga-säsongen 09/10, den första på nybyggda stadion Estadi Cornellà-El Prat, utsågs 26-årige Daniel Jarque till ny lagkapten för Espanyol. Bara det visar prov på en fin klubbkärlek och en viktig personlighet såväl på som utanför planen.
- Jag trodde inte att den här dagen skulle komma så tidigt, men nu är den här. Det är naturligtvis en stor ära för mig att bli kapten för klubben i mitt hjärta.
Den nyblivne skepparen talade om goda klubbambitioner och den nya stadions lyftande lagpåverkan, men att man samtidigt skulle ta steg för steg och hitta stabilitet i den spännande utvecklingen. Utvecklingen han själv aldrig kommer att få uppleva. Utvecklingen som lagkamraterna får göra utan sin kapten, för sin kapten.
Vid en sådan här händelse är fotbollen svår att begripa. Omöjlig att ta in. Meningslös. Mina tankar går till familj, vänner, lagkamrater, ledare, supportrar samt övriga anhöriga.
Descanse en paz.
Fotbollen, spansk som global, har drabbats av ytterligare ett tragiskt dödsfall.
Daniel Jarque var en nyckelfigur i det Espanyol som mirakulöst klättrade upp till tiondeplats i La Liga, efter att med bara åtta omgångar kvar ha legat allra längst ned i tabellen. Jumboplacerade, till synes avhängda och uträknade beslutade man sig för en sextonde raka säsong i spanska högstaligan, vann sju av de åtta sista matcherna med målskillnaden +15 och utklassade - bland andra - Valencia med 3-0. Nere i försvaret visade Espanyol-sonen Daniel Jarque vägen. Tre mål - mot en omänsklig Diego Forlan - släppte laget in under de här åtta omgångarna. Daniel Jarque tog sitt älskade Espanyol till en ny säsong i La Liga. En säsong som kommer att tillbringas i frånvaron av honom själv.
Inför La Liga-säsongen 09/10, den första på nybyggda stadion Estadi Cornellà-El Prat, utsågs 26-årige Daniel Jarque till ny lagkapten för Espanyol. Bara det visar prov på en fin klubbkärlek och en viktig personlighet såväl på som utanför planen.
- Jag trodde inte att den här dagen skulle komma så tidigt, men nu är den här. Det är naturligtvis en stor ära för mig att bli kapten för klubben i mitt hjärta.
Den nyblivne skepparen talade om goda klubbambitioner och den nya stadions lyftande lagpåverkan, men att man samtidigt skulle ta steg för steg och hitta stabilitet i den spännande utvecklingen. Utvecklingen han själv aldrig kommer att få uppleva. Utvecklingen som lagkamraterna får göra utan sin kapten, för sin kapten.
Vid en sådan här händelse är fotbollen svår att begripa. Omöjlig att ta in. Meningslös. Mina tankar går till familj, vänner, lagkamrater, ledare, supportrar samt övriga anhöriga.
Descanse en paz.
onsdag 5 augusti 2009
A Crippling Blow
Xabi Alonso till Real Madrid alltså. Eller för att anglisera frågan, snarare; Alonso lämnar Liverpool.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var oväntat. För en flytt under sommaren har hängt i luften sedan.. tja, ända sedan förra sommaren då Benitez erbjöd Juventus att köpa spanjoren för att ha råd med Gareth Barry. Trots ett framgångsrikt år - dock utan titlar, vilket Alonso med stor sannolikhet har med bland argumenten för flytten - är känslan att relationen mellan de båda inte har varit bästa möjliga sedan Benitez försökte göra sig av med sin landsman. Det är kanske onödigt att spekulera kring orsaker till Alonsos beslut att flytta, men det kan troligen vara ytterligare en. Märkligare gör sig Xabis så oerhört starka vilja att flytta till Real Madrid. Real Madrid som samma spelare för några år sedan, när det blev flyttdags från Real Sociedad, ska ha "vägrat spela för", inte minst med anledning av sin baskiska bakgrund.
För Liverpool är det ett jätteavbräck förstås. I sin "länk-roll" mellan försvar och anfall, som lagets motor och speluppbyggare var han Liverpools kanske viktigaste spelare ifjol, även om det var framförallt Gerrard som på framträdande vis avslutade de Xabi-uppbyggda anfallen. Jag bestämde mig tidigt, efter Uniteds Ronaldo-föryttring närmare bestämt, för Liverpool som titelfavoriter - om de viktiga spelarna, läs Mascherano (till Barcelona enligt rykten) och Alonso, fick behållas. Jag ska inte gå så långt att jag påstår att Liverpool går miste om ligatiteln i och med försäljningen, för det är långt ifrån säkert. Men även den mest subjektiva, optimisttänkande Liverpool-supportern skulle tvinga sig erkänna att den redan långa vägen till nittonde ligatiteln plötsligt förlängdes avsevärt, för att bara någon månad tidigare ha varit kortare än på många år.
Det mesta i anfallsväg gick på ett eller annat sätt via Alonso, som med sitt variationskunniga spel gjorde uppspelen mer svårlästa, än om till exempel potentiella suppleanten Lucas tvingades sköta dem samma. En Aquilani - som spenderat så mycket tid med sjukgymnast och läkare att flickvännen blivit avundsjuk - skulle inte bara få svårt att till fullo axla Xabi-rollen utan skulle även behöva en halv, spelrik säsong på sig att växa in i den Premier Leagueska spelstilen. Någonting han enligt statistiken (14 matcher förra säsongen och 21 respektive 13 säsongerna innan det) aldrig skulle få chansen att göra.
Jag ställer mig tveksam till om Aquilani klarar av den fysiska aspekten av den engelska fotbollen. Hade Liverpool fått Barry skulle man haft en ersättare som man vet klarar av det engelska tempot och fysiken. Då hade försäljningen av Alonso inte varit lika förödande, som jag trots allt tror att den blir.
***
Att Darren Bent flyttar norrut till Sunderland gynnar - mitt Fantasylag. Jag uttog anfallaren som avbytare till det ordinarie anfallsparet Torres/Bendtner, men nu när han i och med flytten kommer att få mer speltid än den senare funderar jag på att göra ett byte. Det stora problemet är väl att ingen av dem kommer att göra de mål som ger mig de poäng jag vill ha. Så det bästa alternativet är kanske att ta in två andra - målfarliga - anfallare. Typ, Michael Owen.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var oväntat. För en flytt under sommaren har hängt i luften sedan.. tja, ända sedan förra sommaren då Benitez erbjöd Juventus att köpa spanjoren för att ha råd med Gareth Barry. Trots ett framgångsrikt år - dock utan titlar, vilket Alonso med stor sannolikhet har med bland argumenten för flytten - är känslan att relationen mellan de båda inte har varit bästa möjliga sedan Benitez försökte göra sig av med sin landsman. Det är kanske onödigt att spekulera kring orsaker till Alonsos beslut att flytta, men det kan troligen vara ytterligare en. Märkligare gör sig Xabis så oerhört starka vilja att flytta till Real Madrid. Real Madrid som samma spelare för några år sedan, när det blev flyttdags från Real Sociedad, ska ha "vägrat spela för", inte minst med anledning av sin baskiska bakgrund.
För Liverpool är det ett jätteavbräck förstås. I sin "länk-roll" mellan försvar och anfall, som lagets motor och speluppbyggare var han Liverpools kanske viktigaste spelare ifjol, även om det var framförallt Gerrard som på framträdande vis avslutade de Xabi-uppbyggda anfallen. Jag bestämde mig tidigt, efter Uniteds Ronaldo-föryttring närmare bestämt, för Liverpool som titelfavoriter - om de viktiga spelarna, läs Mascherano (till Barcelona enligt rykten) och Alonso, fick behållas. Jag ska inte gå så långt att jag påstår att Liverpool går miste om ligatiteln i och med försäljningen, för det är långt ifrån säkert. Men även den mest subjektiva, optimisttänkande Liverpool-supportern skulle tvinga sig erkänna att den redan långa vägen till nittonde ligatiteln plötsligt förlängdes avsevärt, för att bara någon månad tidigare ha varit kortare än på många år.
Det mesta i anfallsväg gick på ett eller annat sätt via Alonso, som med sitt variationskunniga spel gjorde uppspelen mer svårlästa, än om till exempel potentiella suppleanten Lucas tvingades sköta dem samma. En Aquilani - som spenderat så mycket tid med sjukgymnast och läkare att flickvännen blivit avundsjuk - skulle inte bara få svårt att till fullo axla Xabi-rollen utan skulle även behöva en halv, spelrik säsong på sig att växa in i den Premier Leagueska spelstilen. Någonting han enligt statistiken (14 matcher förra säsongen och 21 respektive 13 säsongerna innan det) aldrig skulle få chansen att göra.
Jag ställer mig tveksam till om Aquilani klarar av den fysiska aspekten av den engelska fotbollen. Hade Liverpool fått Barry skulle man haft en ersättare som man vet klarar av det engelska tempot och fysiken. Då hade försäljningen av Alonso inte varit lika förödande, som jag trots allt tror att den blir.
***
Att Darren Bent flyttar norrut till Sunderland gynnar - mitt Fantasylag. Jag uttog anfallaren som avbytare till det ordinarie anfallsparet Torres/Bendtner, men nu när han i och med flytten kommer att få mer speltid än den senare funderar jag på att göra ett byte. Det stora problemet är väl att ingen av dem kommer att göra de mål som ger mig de poäng jag vill ha. Så det bästa alternativet är kanske att ta in två andra - målfarliga - anfallare. Typ, Michael Owen.
måndag 3 augusti 2009
Stay Young
Aston Villa hade förra säsongen en stabil startelva, om inte jämngod med de fyra storas respektive så inte långtifrån. Man hade ett antal vitala spetsspelare och en av ligans bästa managers med en tydlig spelidé. Vad som var Aston Villas problem kom att visa sig tämligen tydligt runt februari/mars. Truppen saknade bredd och med ett tufft spelschema med runt 60 matcher på en säsong krävs mer än en slagkraftig startelva. Utfyllnadsspelare, ersättare, rotation är nyckelord för att klara av en hel säsong utan skador och någorlunda trötthetstecken. Men för att inbringa duktiga "truppspelare" och för att skaffa sig den där bredden krävs pengar. Delvis därför har givetvis Big Four runnit ifrån övriga när det gäller den punkten, och därför kvarstår fenomenet Big Four.
Men om man som Aston Villa inte har tillgång till de där pengarna, om man inte har råd att bygga på sin trupp?
Jag hoppas att Martin O'Neill vågar släppa fram och vågar satsa på sina ungdomar. De ungdomar som inatt tog Aston Villa till seger i försäsongsturneringen Peace Cup. Det är vad det är, just en försäsongsturnering, men övriga lag i turneringen hette bland annat Real Madrid, Sevilla, Lyon, Porto (vilka de slog ut i semi) och i finalen straffade man Juventus efter 0-0 vid fulltid och förlängning.
Ungdomarna fick speltid, vågade ta för sig och det är tydligt att en stark ungdomsakademi finns att tillgå. Ynglingarna som hette Albrighton, Weimann, Lichaj, Herd, Bannan, Lowry spelade jämnt med ett Juventus bestående av Del Piero, Iaquinta, Melo, Chiellini etc, etc.
O'Neill (aka George Costanza) bör ha lärt sig en läxa från de senaste säsongerna då man gång på gång deklinerat under våren på grund av skört spelarmaterial. Det borde kunna gå att rotera bitvis till en viss grad och ge speltid åt sina hungriga pojkspolingar.
När Barry såldes tänkte jag att klubben inte skulle vara i närheten av de fyra stora kommande säsong, men jag tror faktiskt att det hade varit ett större avbräck om Stilyan Petrov gått sin väg. Aston Villa kommer utmana.
För övrigt har ni kanske märkt att jag i rubrikerna ofta inspireras av låttitlar från diverse genialiteter. Jag måste bara länka till den här. Bloody Genius (högerklicka och tryck på "Öppna ny flik" så kan du läsa vidare).
Men om man som Aston Villa inte har tillgång till de där pengarna, om man inte har råd att bygga på sin trupp?
Jag hoppas att Martin O'Neill vågar släppa fram och vågar satsa på sina ungdomar. De ungdomar som inatt tog Aston Villa till seger i försäsongsturneringen Peace Cup. Det är vad det är, just en försäsongsturnering, men övriga lag i turneringen hette bland annat Real Madrid, Sevilla, Lyon, Porto (vilka de slog ut i semi) och i finalen straffade man Juventus efter 0-0 vid fulltid och förlängning.
Ungdomarna fick speltid, vågade ta för sig och det är tydligt att en stark ungdomsakademi finns att tillgå. Ynglingarna som hette Albrighton, Weimann, Lichaj, Herd, Bannan, Lowry spelade jämnt med ett Juventus bestående av Del Piero, Iaquinta, Melo, Chiellini etc, etc.
O'Neill (aka George Costanza) bör ha lärt sig en läxa från de senaste säsongerna då man gång på gång deklinerat under våren på grund av skört spelarmaterial. Det borde kunna gå att rotera bitvis till en viss grad och ge speltid åt sina hungriga pojkspolingar.
När Barry såldes tänkte jag att klubben inte skulle vara i närheten av de fyra stora kommande säsong, men jag tror faktiskt att det hade varit ett större avbräck om Stilyan Petrov gått sin väg. Aston Villa kommer utmana.
För övrigt har ni kanske märkt att jag i rubrikerna ofta inspireras av låttitlar från diverse genialiteter. Jag måste bara länka till den här. Bloody Genius (högerklicka och tryck på "Öppna ny flik" så kan du läsa vidare).
Cemeteries Of London
När José Antonio Reyes kom till Arsenal i januari 2004 beskrevs han som en av Europas största talanger. Han sågs som spansk fotbolls framtid och som Rauls potentiella efterträdare i landslaget. Han och Torres skulle bilda ett storslaget, ostoppbart anfallspar i många, många år framöver.
Reyes debuterade i den spanska andradivisionen redan som 16-åring. Två år senare spelade han 29 matcher och gjorde 8 mål i en playmaker-roll när Sevilla som nykomlingar slutade åtta i La Primera. Han hade varit en regelbunden kugge i de spanska ungdomslandslagen och nyckeldeltog i det spanska lag som vann U19-EM 2002. Året efter debuterade han i La Seleccion, i en 3-0-triumf mot Portugal.
- Jag såg hela min ungdom passera i revy framför mina ögon. Jag såg mig själv som den lille killen som önskade att han kunde bli lika bra som Emilio Butragueno. Som kämpade för att bli bäst. När du till slut står där och ska debutera i landslaget har du äntligen nått ditt mål, sade Reyes.
Under hösten blev det tre mål när Spanien kvalade in till EM-slutspelet, och fortsatta prestationer i La Primera ledde till allt konkretare intresse från europeiska storklubbar såsom Juventus, Liverpool och Arsenal. Även dåvarande Real Madrid-tränaren Jorge Valdano kurtiserade "unike" Reyes och liknade honom vid Raul;
- Han kommer alltid att vara välkommen till vår klubb och han skulle snabbt bli en av fansens favoriter. Han kan göra det mesta med bollen och har även ett starkt psyke. En fantastisk spelare.
Arsenal vann kampen om 20-åringen. På grund av Sevillas finansiella problem landade prislappen "bara" på drygt 10 miljoner pund, med möjligheten att kunna stiga ytterligare 7 miljoner pund. Något som hade inneburit en rekordhög övergångssumma för Londonlaget. Det var med blandade känslor han lämnade "klubben i sitt hjärta", Sevilla;
- Jag är världens lyckligaste man idag, samtidigt som mitt hjärta blöder. Jag lämnar det bästa laget man kan spela för i Spanien och går till det bästa laget i England.
Efter ett olyckligt självmål i sin andra match gjorde han bättre intryck på Arsenalsupportrarna när han på egen hand sänkte Chelsea i FA-cupen med två mål. Det första halvåret i England fortsatte i god anda för den unge spanjoren som i slutskedet med ett par avgörande mål i hög grad bidrog till att Arsenal som andra klubb i den engelska ligahistorien gick obesegrade genom en hel säsong. Samma sommar petades han överraskande ur den spanska trupp som misslyckades i Portugal-EM. Istället fick Reyes en nyttig, full försäsong, och inledde säsongen 2004/05 med att göra mål i samtliga av lagets sex första tävlingsmatcher, och ynglingen omnämndes som Månadens spelare flertalet gånger. Han såg ut att leva upp till sin enorma potential som kunde ha gjort honom till en legend i Gunners röda färger.
Så blev det aldrig. Formen dippade under vintern och spanjoren sade sig vantrivas med tillvaron i London och med den engelska kylan. Han citerades ha sagt att det fanns "elaka personer" i klubben. Trots ideliga rykten om en flytt tillbaka till hemlandet skrev han sommaren 2005 under ett nytt långtidskontrakt och deklarerade att han såg fram emot "många framgångsrika år till i Arsenal".
Oavsett det nysignerade kontraktet märktes det på planen att Reyes inte var fullständigt tillfreds med livet i England och säsongen slutade titellös i och med finalförlusten mot Barcelona i Champions League. Spanjorens hemlängtan gjorde sig allt påtagligare och flirten med Spanien och Real Madrid började. Genom att be Arsene Wenger att bli utelämnad för spel i Champions League-kvalet mot Dynamo Kiev för att inte vara "cup-tied" i turneringen för en annan klubb, gjorde han tydligt klart att en flytt från Highbury var vad han verkligen ville. Senare demaskerade han att det var petningen i finalmatchen som fick honom att lämna Arsenal.
- Du spelar alla matcher genom Champions League och sedan lämnas du vid sidan i finalen. Det var ett enormt bakslag. Jag gick miste om en av de viktigaste matcherna i min karriär. Det var verkligen svårt.
Istället för att återvända till "den bästa klubben man kan spela för i Spanien" attraherades han av större möjligheter. Även om beundraren Valdano inte fanns kvar på tränarbänken i Real Madrid blev det slutligen en flytt till den spanska huvudstaden för Reyes. Lösningen var ett lån över en säsong i utbyte mot Reals Julio Baptista. En säsong där han fick rikligt med speltid som offensiv vänsterspringare och gjorde sex mål. I den sista och avgörande La Primera-omgången hoppade Reyes in som avbytare och gjorde två utslagsgivande mål som tog laget till 3-1-seger och ligatiteln. Trots det hade han inte imponerat tillräckligt för att Real skulle välja att köpa loss honom och han skickades - till sin egen fasa - tillbaka till Arsenal och England. Wenger klargjorde dock tidigt att Reyes fick lov att lämna ånyo, och en köpaffär överenskoms med Reals lokalrival Atlético Madrid, från vilka han föregående säsong lånades ut till portugisiska Benfica efter en hygglig, absolut inte mer, säsong i La Primera.
När José Reyes återvände till London och sina gamla fans med Atlético för att spela Emirates Cup över helgen sade han att "alla spelare skulle vilja spela för Arsenal" och att han "hade en bra tid" där. Samma klubb som han uttalade sig följande om i september 2006;
- Både jag och min familj var missnöjda i London. Jag vill inte ens tänka på möjligheten att åka tillbaka.
Under matchen mellan Arsenal och Atlético i lördags buade Arsenalsupportrarna ut sin gamla favorit. Befogat och väl förståeligt, efter dennes flertalet negativa mediekommentarer om klubben sedan han bestämt sig för att lämna. Det till trots blev jag besviken när jag hörde buropen. För mig blev Reyes under sina 110 matcher inklusive 23 gjorda mål på två och en halv säsong en hjälte, och det har han inte slutat vara. Reyes var my kind of guy med sin atypiska, tekniska spelstil, och jag är säker på att han hade varit en världsspelare idag om han funnit sig tillrätta i Arsenal. Med kylan i England.
Torres och Reyes blev aldrig ett radarpar i det spanska landslaget. Den ene lyckades bättre än den andre, enkelt artikulerat. Den ene valde att tålmodigt stanna i sin spanska moderklubb ett antal år till för ytterligare etablering och mognad i La Primera, för att vid rätt tillfälle ta det jättelika klivet till Premier League. Den mogenheten blev avgörande när det blev dags för acklimatisering till den engelska fotbollen och till det brittiska klimatet. En acklimatisering Jose Antonio Reyes aldrig riktig lyckades tygla. Han lyckades inte bli lika bra som förebilden Butragueno, och han kommer aldrig att bli. Men Torres, han är på god väg.
Reyes debuterade i den spanska andradivisionen redan som 16-åring. Två år senare spelade han 29 matcher och gjorde 8 mål i en playmaker-roll när Sevilla som nykomlingar slutade åtta i La Primera. Han hade varit en regelbunden kugge i de spanska ungdomslandslagen och nyckeldeltog i det spanska lag som vann U19-EM 2002. Året efter debuterade han i La Seleccion, i en 3-0-triumf mot Portugal.
- Jag såg hela min ungdom passera i revy framför mina ögon. Jag såg mig själv som den lille killen som önskade att han kunde bli lika bra som Emilio Butragueno. Som kämpade för att bli bäst. När du till slut står där och ska debutera i landslaget har du äntligen nått ditt mål, sade Reyes.
Under hösten blev det tre mål när Spanien kvalade in till EM-slutspelet, och fortsatta prestationer i La Primera ledde till allt konkretare intresse från europeiska storklubbar såsom Juventus, Liverpool och Arsenal. Även dåvarande Real Madrid-tränaren Jorge Valdano kurtiserade "unike" Reyes och liknade honom vid Raul;
- Han kommer alltid att vara välkommen till vår klubb och han skulle snabbt bli en av fansens favoriter. Han kan göra det mesta med bollen och har även ett starkt psyke. En fantastisk spelare.
Arsenal vann kampen om 20-åringen. På grund av Sevillas finansiella problem landade prislappen "bara" på drygt 10 miljoner pund, med möjligheten att kunna stiga ytterligare 7 miljoner pund. Något som hade inneburit en rekordhög övergångssumma för Londonlaget. Det var med blandade känslor han lämnade "klubben i sitt hjärta", Sevilla;
- Jag är världens lyckligaste man idag, samtidigt som mitt hjärta blöder. Jag lämnar det bästa laget man kan spela för i Spanien och går till det bästa laget i England.
Efter ett olyckligt självmål i sin andra match gjorde han bättre intryck på Arsenalsupportrarna när han på egen hand sänkte Chelsea i FA-cupen med två mål. Det första halvåret i England fortsatte i god anda för den unge spanjoren som i slutskedet med ett par avgörande mål i hög grad bidrog till att Arsenal som andra klubb i den engelska ligahistorien gick obesegrade genom en hel säsong. Samma sommar petades han överraskande ur den spanska trupp som misslyckades i Portugal-EM. Istället fick Reyes en nyttig, full försäsong, och inledde säsongen 2004/05 med att göra mål i samtliga av lagets sex första tävlingsmatcher, och ynglingen omnämndes som Månadens spelare flertalet gånger. Han såg ut att leva upp till sin enorma potential som kunde ha gjort honom till en legend i Gunners röda färger.
Så blev det aldrig. Formen dippade under vintern och spanjoren sade sig vantrivas med tillvaron i London och med den engelska kylan. Han citerades ha sagt att det fanns "elaka personer" i klubben. Trots ideliga rykten om en flytt tillbaka till hemlandet skrev han sommaren 2005 under ett nytt långtidskontrakt och deklarerade att han såg fram emot "många framgångsrika år till i Arsenal".
Oavsett det nysignerade kontraktet märktes det på planen att Reyes inte var fullständigt tillfreds med livet i England och säsongen slutade titellös i och med finalförlusten mot Barcelona i Champions League. Spanjorens hemlängtan gjorde sig allt påtagligare och flirten med Spanien och Real Madrid började. Genom att be Arsene Wenger att bli utelämnad för spel i Champions League-kvalet mot Dynamo Kiev för att inte vara "cup-tied" i turneringen för en annan klubb, gjorde han tydligt klart att en flytt från Highbury var vad han verkligen ville. Senare demaskerade han att det var petningen i finalmatchen som fick honom att lämna Arsenal.
- Du spelar alla matcher genom Champions League och sedan lämnas du vid sidan i finalen. Det var ett enormt bakslag. Jag gick miste om en av de viktigaste matcherna i min karriär. Det var verkligen svårt.
Istället för att återvända till "den bästa klubben man kan spela för i Spanien" attraherades han av större möjligheter. Även om beundraren Valdano inte fanns kvar på tränarbänken i Real Madrid blev det slutligen en flytt till den spanska huvudstaden för Reyes. Lösningen var ett lån över en säsong i utbyte mot Reals Julio Baptista. En säsong där han fick rikligt med speltid som offensiv vänsterspringare och gjorde sex mål. I den sista och avgörande La Primera-omgången hoppade Reyes in som avbytare och gjorde två utslagsgivande mål som tog laget till 3-1-seger och ligatiteln. Trots det hade han inte imponerat tillräckligt för att Real skulle välja att köpa loss honom och han skickades - till sin egen fasa - tillbaka till Arsenal och England. Wenger klargjorde dock tidigt att Reyes fick lov att lämna ånyo, och en köpaffär överenskoms med Reals lokalrival Atlético Madrid, från vilka han föregående säsong lånades ut till portugisiska Benfica efter en hygglig, absolut inte mer, säsong i La Primera.
När José Reyes återvände till London och sina gamla fans med Atlético för att spela Emirates Cup över helgen sade han att "alla spelare skulle vilja spela för Arsenal" och att han "hade en bra tid" där. Samma klubb som han uttalade sig följande om i september 2006;
- Både jag och min familj var missnöjda i London. Jag vill inte ens tänka på möjligheten att åka tillbaka.
Under matchen mellan Arsenal och Atlético i lördags buade Arsenalsupportrarna ut sin gamla favorit. Befogat och väl förståeligt, efter dennes flertalet negativa mediekommentarer om klubben sedan han bestämt sig för att lämna. Det till trots blev jag besviken när jag hörde buropen. För mig blev Reyes under sina 110 matcher inklusive 23 gjorda mål på två och en halv säsong en hjälte, och det har han inte slutat vara. Reyes var my kind of guy med sin atypiska, tekniska spelstil, och jag är säker på att han hade varit en världsspelare idag om han funnit sig tillrätta i Arsenal. Med kylan i England.
Torres och Reyes blev aldrig ett radarpar i det spanska landslaget. Den ene lyckades bättre än den andre, enkelt artikulerat. Den ene valde att tålmodigt stanna i sin spanska moderklubb ett antal år till för ytterligare etablering och mognad i La Primera, för att vid rätt tillfälle ta det jättelika klivet till Premier League. Den mogenheten blev avgörande när det blev dags för acklimatisering till den engelska fotbollen och till det brittiska klimatet. En acklimatisering Jose Antonio Reyes aldrig riktig lyckades tygla. Han lyckades inte bli lika bra som förebilden Butragueno, och han kommer aldrig att bli. Men Torres, han är på god väg.
lördag 1 augusti 2009
Spelvärlden som läromedel
Letade nyförvärv till mitt Atlético Madrid på ett löjligt, men ack så tilldragande och oförskämt beroendeframkallande fotbollsspel. Min enda försvarslucka fylldes effektivt igen av Málaga-högerbacken Jesus Gamez. Det enda problemet är att han på sin profilbild är irriterande lik landsmannen Pepe Reina, vilket med hård kraft slår mig vareviga gång jag öppnar hans spelarprofil.
fredag 31 juli 2009
God Put a Smile upon Your Face
Jag upplevde aldrig Sir Bobby Robsons storhetsdagar, varken i Ipswich och England före min livstid, eller med medvetenhet under hans framgångsresa genom Europa på 90-talet. Det är med besvikelse jag återigen konstaterar att jag gått miste om någonting väl värt att uppleva på grund av min sena födelse. Jag har gått miste om en stor profil inom engelsk fotboll, men framförallt har jag gått miste om en varm, humoristisk och älskvärd personlighet som jag är säker på att jag hade varit väldigt förtjust i.
Jag minns Sir Bobbys tid i Newcastle - det var i slutet av den vändan jag så smått började fästa mig vid den engelska fotbollen - och jag minns hans ständiga, mjuka leende från St James' läktare under senare säsonger. När en välgörenhetsmatch mellan 1990 års upplagor av VM-finallagen Tyskland och England anordnades för Sir Bobbys cancerfond så sent som i helgen, glimtade det där leendet fram i vanlig ordning. Det är med det leendet, beskrivningarna om en hjärtlig och passionerad människa från nära kollegor och adepter samt den här videon jag kommer att minnas Sir Bobby Robson.
För så mycket har jag förstått; det är en stor fotbollsprofil och en väldigt, väldigt stor personlighet som gått ur tiden. En gentleman, ett geni.
"Hundratals, fullständigt hundratals" svarade Robson en liten grabb som undrade om han hade signerat många böcker under boksigneringen som ägde rum. När pojken lämnar butiken läser han i sin bok; "Till Jimmy, hälsningar från Bobby Hundratals".
Jag minns Sir Bobbys tid i Newcastle - det var i slutet av den vändan jag så smått började fästa mig vid den engelska fotbollen - och jag minns hans ständiga, mjuka leende från St James' läktare under senare säsonger. När en välgörenhetsmatch mellan 1990 års upplagor av VM-finallagen Tyskland och England anordnades för Sir Bobbys cancerfond så sent som i helgen, glimtade det där leendet fram i vanlig ordning. Det är med det leendet, beskrivningarna om en hjärtlig och passionerad människa från nära kollegor och adepter samt den här videon jag kommer att minnas Sir Bobby Robson.
För så mycket har jag förstått; det är en stor fotbollsprofil och en väldigt, väldigt stor personlighet som gått ur tiden. En gentleman, ett geni.
"Hundratals, fullständigt hundratals" svarade Robson en liten grabb som undrade om han hade signerat många böcker under boksigneringen som ägde rum. När pojken lämnar butiken läser han i sin bok; "Till Jimmy, hälsningar från Bobby Hundratals".
El regreso
Mycket har hänt på transferfronten och ni har - gång på gång häpna och storögda - hängt med i det mesta. Det viktiga. Några förbluffande avslöjanden kan jag alltså inte bjuda på när jag efter en månads välbehövlig bloggsemester återigen samlar ihop trupperna om fem när den kommande kampanjen stormar allt närmare. Trupperna är lystnare än någonsin och kommer att göra allt för att satisfiera och fängsla.
Utan att strikt låta följas av särskilda linjer eller ligagränser vad gäller reflektionsämnen framöver kommer bloggens fulla fokus i två veckor att riktas mot Premier League och dess nystart. Därför passar jag på att kvickt avverka ett par spanska tankeanekdoter.
För att få det överstökat; jag har aldrig varit någon omåttlig dyrkare av Zlatan Ibrahimovic. Men jag ska inte låta negligera det faktum att rysningarna mer eller mindre löpte kapp över min kropp när Rosengård-sonen presenterades inför drygt 50 000 Barcelona-supportrar på Camp Nou häromkvällen. Jippot i sig var inte märkvärdigare än vad någon annan storklubbs stjärnvärvnings dito är idag, det är i den överdimensionerade utsträckning de hårt mediebevakade övergångarna drar sig nuförtiden. Men Barcelona är och förblir Europas bästa klubblag med en åtråvärd, välutvecklad visionsfotboll och är världens största och mest respekterade klubb. Més que un club, till och med. Zlatan Ibrahimovic, 27, från Sverige, blir nu en del av allt det där och ska vidareföra den evolutionen. Större, mäktigare och ärofullare blir det inte med svenska mått mätt.
Värvningen innebär en förändring, finslipning i ett redan överlägset Barcelona, ett mothugg mot Real Madrids nya lagbyg.. individbygge.
Men Real-supportrarna kan känna sig säkra den här gången. Det blir ingen upprepning av förra Galacticos-fiaskot. President Perez har nämligen lärt sig av sitt misstag att köpa in ett överflöd av offensiva krafter för att lämna försvaret därhän. Han har köpt in Albiol och Arbeloa den här gången. Sedan ska attackerna Ronaldo, Benzema, Kaka, Robben och Higuain samsas också. Utan att lämna stora hål åt de defensiva spelarna att styra upp.
Real Madrids vinter/vårsäsong imponerade, men istället för att med ett fåtal saknade byggstenar vidareutveckla det bygget blindas man av desperationen att åter gå ikapp Barcelona. Det är en chansning, en stor risk, som likaväl kan gå toksned inte bara rent sportsligt, utan även på det ekonomiska planet.
Vill lämna ett lästips som - förutom Seinfeld samt diverse fotbollsspel - förgyllt sommarvardagen som här på västkusten allt för många dagar tvingats spenderas inomhus. Nyutkomna magasinet Route One drivs av eldsjälen Jonas Holmgren och fokuserar på den engelska fotbollen under Tipsextra-tiden. Rekommenderas varmt för såväl äldre nostalgiker som yngre fotbollsentusiaster. Läs mer och beställ magasinet här.
Utan att strikt låta följas av särskilda linjer eller ligagränser vad gäller reflektionsämnen framöver kommer bloggens fulla fokus i två veckor att riktas mot Premier League och dess nystart. Därför passar jag på att kvickt avverka ett par spanska tankeanekdoter.
För att få det överstökat; jag har aldrig varit någon omåttlig dyrkare av Zlatan Ibrahimovic. Men jag ska inte låta negligera det faktum att rysningarna mer eller mindre löpte kapp över min kropp när Rosengård-sonen presenterades inför drygt 50 000 Barcelona-supportrar på Camp Nou häromkvällen. Jippot i sig var inte märkvärdigare än vad någon annan storklubbs stjärnvärvnings dito är idag, det är i den överdimensionerade utsträckning de hårt mediebevakade övergångarna drar sig nuförtiden. Men Barcelona är och förblir Europas bästa klubblag med en åtråvärd, välutvecklad visionsfotboll och är världens största och mest respekterade klubb. Més que un club, till och med. Zlatan Ibrahimovic, 27, från Sverige, blir nu en del av allt det där och ska vidareföra den evolutionen. Större, mäktigare och ärofullare blir det inte med svenska mått mätt.
Värvningen innebär en förändring, finslipning i ett redan överlägset Barcelona, ett mothugg mot Real Madrids nya lagbyg.. individbygge.
Men Real-supportrarna kan känna sig säkra den här gången. Det blir ingen upprepning av förra Galacticos-fiaskot. President Perez har nämligen lärt sig av sitt misstag att köpa in ett överflöd av offensiva krafter för att lämna försvaret därhän. Han har köpt in Albiol och Arbeloa den här gången. Sedan ska attackerna Ronaldo, Benzema, Kaka, Robben och Higuain samsas också. Utan att lämna stora hål åt de defensiva spelarna att styra upp.
Real Madrids vinter/vårsäsong imponerade, men istället för att med ett fåtal saknade byggstenar vidareutveckla det bygget blindas man av desperationen att åter gå ikapp Barcelona. Det är en chansning, en stor risk, som likaväl kan gå toksned inte bara rent sportsligt, utan även på det ekonomiska planet.
Vill lämna ett lästips som - förutom Seinfeld samt diverse fotbollsspel - förgyllt sommarvardagen som här på västkusten allt för många dagar tvingats spenderas inomhus. Nyutkomna magasinet Route One drivs av eldsjälen Jonas Holmgren och fokuserar på den engelska fotbollen under Tipsextra-tiden. Rekommenderas varmt för såväl äldre nostalgiker som yngre fotbollsentusiaster. Läs mer och beställ magasinet här.
onsdag 1 juli 2009
Deutschland über alles
Ett engelskt misslyckande. En tysk - om än överkantig - kross av ett både försvars -och anfallsdecimerat England. En tysk köttmur med turneringens främste målvaktsväktare som ytterligare ogenomträngbart. En engelsk anfallsvanskapthet. Och en sjuhelvetes liten djärv lirare vid namn Mesut Özil.
Där har ni U21-EM-finalen i korta drag.
Tysklands intelligens och bäst-när-det-gäller-förmåga överlistade engelsmännen och innebar det tredje tyska EM-guldet på ungdomsnivå under loppet av knappt ett år. Tyskland står numera som regerande europamästare i såväl U17, U19 -och U21-sammanhang. Det är ett resultat på en tio år lång satsning från det tyska förbundet.
Tysk fotboll går en ljus, väldigt ljus framtid till mötes.
2008/09 års upplaga av Bundesliga var en jämn historia och bjöd på en (faktiskt två, medräknat Hoffenheims höstsuccé) rejäl skräll där jättarna Bayern München såg sig besegrade av uppstickarlaget Wolfsburg som tog sin första ligatitel någonsin. Samtidigt som större internationella spelare värvas in och spetsar till ligan finns där plats för yngre inhemska talanger att utvecklas, och de ges speltid. Bundesliga undergår en utveckling som kan bryta de tre stora ligornas europeiska dominans. En utveckling som gör ligan allt intressantare att följa. Det påvisar inte minst att den är Europas publikvänligaste liga med ett snitt på över 40 000 per match, en eskalering från säsongen tidigare.
Men det är inte bara det inhemska intresset som tilltar. På den svenska televisionen har allt fler tyska ligamatcher kunnat ses och i media har de fått allt större plats. Detta trots att det i ligan endast spelar fyra svenskar, varav en (Rosenberg - 29 ligamatcher, 7 mål för Werder Bremen) och en halv (Matias Concha - 13 matcher, 0 mål för Bochum) landslagsman. De andra två, Per Nilsson (14 matcher för Hoffenheim) och Sharbel Touma (en enstaka match för B. Mönchengladbach) har inte direkt spelat några nyckelroller för respektive lag, även om den förstnämnde bar lagkaptensbindeln under Hoffenheims välgångshöst.
I Champions League har ett offensivt inriktat Bayern München imponerat med gruppseger och magistrala 12-1 på åttondelens två matcher mot Sporting, innan det blev respass mot virtuosa Barcelona. I UEFA-cupens semifinalomgång möttes Hamburg och Werder Bremen, av vilka de senare inte riktigt räckte till i finalen mot ukrainska Shaktar Donetsk efter förlängningsavgörande.
Även på den internationella scenen har den tyska fotbollen alltså gjort framsteg, såväl på klubblagsnivå som i landslagssammanhang - där de två senaste a-mästerskapen har slutat i ett VM-brons och i ett EM-guld - även om tysk landslagsfotboll skämt bort sitt folk från och till under en längre period med åtskilliga framgångar.
Och med Europaguld i samtliga ungdomsgrupper finns det all anledning att tro på en fortskridande progressivitet i den tyska fotbollssfären.
---
Jag ögnade igenom Tysklands triumferande U21-trupp samt dess klubbtillhörigheter och födelseår. Jag slogs då av att 18 av de 23 tyska U21-spelarna är av årgångarna 1987 och 1988. Endast fyra spelare är födda 1986 - tidigast möjliga år för en spelare i turneringen - varav två aktuella startspelare; Manuel Neuer och Ashkan Dejagah. Bara en spelare, Marko Marin, är född 1989 eller senare. En spelare med meriter från a-landslaget.
Tysklands startelva i finalen:
Manuel Neuer (Schalke 04) - född 1986
-
Andreas Beck (Stuttgart) - 1987
Jerome Boateng (Hamburg) - 1988
Benedikt Höwedes (Schalke 04) - 1987
Sebastian Boenisch (W. Bremen) - 1987
-
Mats Hummels (B. Dortmund) - 1988
Gonzalo Castro (B. Leverkusen) - 1987
Sami Khedira (Stuttgart) - 1987
Fabian Johnson (1860 München) - 1987
-
Sandro Wagner (Duisburg) - 1987
Mesut Özil (W. Bremen) - 1988
Noteras bör att Hummels, Johnson och Wagner inte spelade mycket mer än finalen, och var i fler fall åsidosatta till förmån för Dennis Aogo (1987), Marko Marin (1989) och Ashkan Dejagah (1986).
Nu vill jag inte påstå att det är den tyska truppens lagsammanhållning på grund av likvärdig ålder och på den vägen god truppsämja som har gjort dem till mästare, men vid en jämförelse med de andra lagens trupper som innehåller fler 86:or och är mer utspridda åldersmässigt är skillnaden påtaglig.
Mer en munter anekdot än dödsrelevant omständighet, men ändå.
---
En elva med turneringens mest framstående spelare skulle vara alltför konventionell och enformig på grund av dominansen av svenska och tyska spelare, men givna i en sådan elva skulle utan tvekan vara säkre muren Neuer, framtida världshögerbacken Beck, försvarsfältherren Höwedes och trollkarlen Özil. Aktuella skulle även Boateng och Castro kunna vara.
Engelska spelare i en sådan elva? De enda jag skulle kunna se är Micah Richards och James Milner. Förhypade Premier League-stjärnor har annars inte riktigt funnit sig tillrätta i detta mästerskap.
Stor germansk prägel på inlägget idag, så vad passar bättre än att lämna er för nu med en låt som på fler än ett sätt kan associeras till Tyskland och framförallt Manuel Neuer. Till sängs går jag med längtansfulla utsikter, för till helgen - då väcks Allsvenskan till liv igen.
Där har ni U21-EM-finalen i korta drag.
Tysklands intelligens och bäst-när-det-gäller-förmåga överlistade engelsmännen och innebar det tredje tyska EM-guldet på ungdomsnivå under loppet av knappt ett år. Tyskland står numera som regerande europamästare i såväl U17, U19 -och U21-sammanhang. Det är ett resultat på en tio år lång satsning från det tyska förbundet.
Tysk fotboll går en ljus, väldigt ljus framtid till mötes.
2008/09 års upplaga av Bundesliga var en jämn historia och bjöd på en (faktiskt två, medräknat Hoffenheims höstsuccé) rejäl skräll där jättarna Bayern München såg sig besegrade av uppstickarlaget Wolfsburg som tog sin första ligatitel någonsin. Samtidigt som större internationella spelare värvas in och spetsar till ligan finns där plats för yngre inhemska talanger att utvecklas, och de ges speltid. Bundesliga undergår en utveckling som kan bryta de tre stora ligornas europeiska dominans. En utveckling som gör ligan allt intressantare att följa. Det påvisar inte minst att den är Europas publikvänligaste liga med ett snitt på över 40 000 per match, en eskalering från säsongen tidigare.
Men det är inte bara det inhemska intresset som tilltar. På den svenska televisionen har allt fler tyska ligamatcher kunnat ses och i media har de fått allt större plats. Detta trots att det i ligan endast spelar fyra svenskar, varav en (Rosenberg - 29 ligamatcher, 7 mål för Werder Bremen) och en halv (Matias Concha - 13 matcher, 0 mål för Bochum) landslagsman. De andra två, Per Nilsson (14 matcher för Hoffenheim) och Sharbel Touma (en enstaka match för B. Mönchengladbach) har inte direkt spelat några nyckelroller för respektive lag, även om den förstnämnde bar lagkaptensbindeln under Hoffenheims välgångshöst.
I Champions League har ett offensivt inriktat Bayern München imponerat med gruppseger och magistrala 12-1 på åttondelens två matcher mot Sporting, innan det blev respass mot virtuosa Barcelona. I UEFA-cupens semifinalomgång möttes Hamburg och Werder Bremen, av vilka de senare inte riktigt räckte till i finalen mot ukrainska Shaktar Donetsk efter förlängningsavgörande.
Även på den internationella scenen har den tyska fotbollen alltså gjort framsteg, såväl på klubblagsnivå som i landslagssammanhang - där de två senaste a-mästerskapen har slutat i ett VM-brons och i ett EM-guld - även om tysk landslagsfotboll skämt bort sitt folk från och till under en längre period med åtskilliga framgångar.
Och med Europaguld i samtliga ungdomsgrupper finns det all anledning att tro på en fortskridande progressivitet i den tyska fotbollssfären.
---
Jag ögnade igenom Tysklands triumferande U21-trupp samt dess klubbtillhörigheter och födelseår. Jag slogs då av att 18 av de 23 tyska U21-spelarna är av årgångarna 1987 och 1988. Endast fyra spelare är födda 1986 - tidigast möjliga år för en spelare i turneringen - varav två aktuella startspelare; Manuel Neuer och Ashkan Dejagah. Bara en spelare, Marko Marin, är född 1989 eller senare. En spelare med meriter från a-landslaget.
Tysklands startelva i finalen:
Manuel Neuer (Schalke 04) - född 1986
-
Andreas Beck (Stuttgart) - 1987
Jerome Boateng (Hamburg) - 1988
Benedikt Höwedes (Schalke 04) - 1987
Sebastian Boenisch (W. Bremen) - 1987
-
Mats Hummels (B. Dortmund) - 1988
Gonzalo Castro (B. Leverkusen) - 1987
Sami Khedira (Stuttgart) - 1987
Fabian Johnson (1860 München) - 1987
-
Sandro Wagner (Duisburg) - 1987
Mesut Özil (W. Bremen) - 1988
Noteras bör att Hummels, Johnson och Wagner inte spelade mycket mer än finalen, och var i fler fall åsidosatta till förmån för Dennis Aogo (1987), Marko Marin (1989) och Ashkan Dejagah (1986).
Nu vill jag inte påstå att det är den tyska truppens lagsammanhållning på grund av likvärdig ålder och på den vägen god truppsämja som har gjort dem till mästare, men vid en jämförelse med de andra lagens trupper som innehåller fler 86:or och är mer utspridda åldersmässigt är skillnaden påtaglig.
Mer en munter anekdot än dödsrelevant omständighet, men ändå.
---
En elva med turneringens mest framstående spelare skulle vara alltför konventionell och enformig på grund av dominansen av svenska och tyska spelare, men givna i en sådan elva skulle utan tvekan vara säkre muren Neuer, framtida världshögerbacken Beck, försvarsfältherren Höwedes och trollkarlen Özil. Aktuella skulle även Boateng och Castro kunna vara.
Engelska spelare i en sådan elva? De enda jag skulle kunna se är Micah Richards och James Milner. Förhypade Premier League-stjärnor har annars inte riktigt funnit sig tillrätta i detta mästerskap.
Stor germansk prägel på inlägget idag, så vad passar bättre än att lämna er för nu med en låt som på fler än ett sätt kan associeras till Tyskland och framförallt Manuel Neuer. Till sängs går jag med längtansfulla utsikter, för till helgen - då väcks Allsvenskan till liv igen.
måndag 29 juni 2009
Svenskt framtidsljus
Vad säger man?
Ett par dagar efter den märkligaste matchen jag någonsin upplevt på plats har jag fortfarande svårt att begripa vad jag har fått vara med om.
Och ännu svårare är det att begripa att det är svensk fotbolls framtid vi under ett par veckors tid har fått se spela en respektlös, positiv och underhållande fotboll. Under ett par veckors tid har vi charmerats av ett spirituellt och harmoniskt landslag som vunnit våra hjärtan i en tid då svensk landslagsfotboll varit kallare och mer ointressant än på många år. En grupp skämtglada, impulsiva U21-spelare har bjudit på sig själva inför hela svenska fotbollsfolket genom inte bara en spontan och fridfull medieinställning utan även genom en anfallsinriktad och attraktiv fotboll. Två handlingssätt som i varje fall jag under min livstid aldrig har sett ett svenskt landslag bjuda på.
Det har gett mig - med många andra - hoppet om svensk fotboll tillbaka.
Jörgen Lennartsson. I spåren av Lars Lagerbäcks gråmulet negativa medieattityd har U21-förbundskaptenen med sin expressiva, öppna hållning gjort sig populär bland såväl det gynnade mediefolket som bland allmänheten. Lugnet, engagemanget och Lennartssons genuina tro i det här laget har smittat av sig på spelarna och gjort succén - för det är vad det är trots straffnederlaget, ren och skär succé - möjlig.
- Jörgen har trott mer på det här laget än vad vi spelare själva har gjort, sa Toivonen efter Serbien-matchen.
Har ännu inte lyckats lista ut vad rörelsen med tungan som Lennartsson väldigt ofta gör betyder.
Tommy Söderberg. En man som bara går att älska. Bidrar med en ovärderlig harmoni till gruppen, en stor anledning till den goda truppsämjan som i sin tur är viktigt i ett mästerskap. En sämja som verkar ha uteblivit i a-landslaget sedan Söderberg lämnade.
Några månader innan turneringen visade landslagsledningen de aktuella spelarna videos på hur Spaniens A-landslag spelade fotboll under förra sommarens "riktiga" EM-slutspel.
- Vi är inte ute efter att spela som Spaniens A-lag. Däremot kan spelarna lära sig av små detaljer som gör de spanska spelarna så svåråtkomliga och av deras trygghet med boll. Vi vill ha stort bollinnehav och kunna äga matcher, sa förbundskaptenerna inför U21-EM.
Det är bara att konstatera att de där hopklippta "inspirationsfilmerna" var ganska så lyckade. För bollägande, offensiv fotboll, det spelade man.
Det är så många som utmärkt sig positivt och som förtjänar beröm, men de tre främsta individuella anledningarna till det svenska lagets lyckade EM-slutspel är enligt mina bedömningar:
1. Marcus Berg. Motivering överflödig, but.. Sju mål på fyra matcher, men även spelmässigt var skyttekungen en starkt bidragande orsak till Sveriges positiva spel. Med självförtroendet i ryggen tog han löpningar han aldrig tagit tidigare och i semifinalen manade han på lagkamraterna i eldsjälen Wernblooms frånvaro. Steg in i turneringen som en löftesrik målspruta med ett par målproduktiva säsonger bakom sig i holländska ligan - avslutade den som U21-EM:s bäste, ohotad.
2. Rasmus Elm. Gör det svåra så löjligt enkelt. I varje situation. Visar återigen upp en otrolig potential och blixtrar stundtals till med geniala finesser. Utöver det är han så klart en pålitlig lagspelare och det största löfte svensk fotboll fått fram sedan en viss Ibrahimovic.
3. Gustav Svensson. Har utöver sina främsta defensiva marktäckande kvalitéer visat upp spelfördelande egenskaper som jag tidigare inte sett hos IFK Göteborg-mittfältaren. Har i mina ögon växt för varje match och tagit ett enormt ansvar med ideligen framhävande insatser. Är liksom Elm redo för proffsäventyr, vilket behövs för utvecklingen.
Förutom de tre ovannämnda kan jag tänka mig att Lustig, Bjärsmyr, Bengtsson, Wernbloom, Bajrami och Toivonen kan komma att få chansen i "det riktiga landslaget" inom de närmaste åren - eller i alla fall borde.
Tankarna de närmaste, sisådär tio månaderna, går för övrigt till stackars Robin Söder. Där rök guldet, Göteborg..
Längre EM-sammanfattning följer när slutspelet faktiskt är över. För hur ointressant det med svenska ögon än må vara så spelar ju faktiskt England och Tyskland final på måndag kväll. Jag säger som kapten Bjärsmyr:
- Man får väl hoppas att England vinner detta, men... alltså, fan vad ont det gör att säga, men jag tycker att vi (Sverige) är värdiga mästare.
***
Confederations Cup måtte vara en meningslös och alltför upphaussad turnering, men faktumet att jag idag njöt till fotbollsunderhållning till en ganska hög grad går inte att undgå. Under två matcher.
Ett par dagar efter den märkligaste matchen jag någonsin upplevt på plats har jag fortfarande svårt att begripa vad jag har fått vara med om.
Och ännu svårare är det att begripa att det är svensk fotbolls framtid vi under ett par veckors tid har fått se spela en respektlös, positiv och underhållande fotboll. Under ett par veckors tid har vi charmerats av ett spirituellt och harmoniskt landslag som vunnit våra hjärtan i en tid då svensk landslagsfotboll varit kallare och mer ointressant än på många år. En grupp skämtglada, impulsiva U21-spelare har bjudit på sig själva inför hela svenska fotbollsfolket genom inte bara en spontan och fridfull medieinställning utan även genom en anfallsinriktad och attraktiv fotboll. Två handlingssätt som i varje fall jag under min livstid aldrig har sett ett svenskt landslag bjuda på.
Det har gett mig - med många andra - hoppet om svensk fotboll tillbaka.
Jörgen Lennartsson. I spåren av Lars Lagerbäcks gråmulet negativa medieattityd har U21-förbundskaptenen med sin expressiva, öppna hållning gjort sig populär bland såväl det gynnade mediefolket som bland allmänheten. Lugnet, engagemanget och Lennartssons genuina tro i det här laget har smittat av sig på spelarna och gjort succén - för det är vad det är trots straffnederlaget, ren och skär succé - möjlig.
- Jörgen har trott mer på det här laget än vad vi spelare själva har gjort, sa Toivonen efter Serbien-matchen.
Har ännu inte lyckats lista ut vad rörelsen med tungan som Lennartsson väldigt ofta gör betyder.
Tommy Söderberg. En man som bara går att älska. Bidrar med en ovärderlig harmoni till gruppen, en stor anledning till den goda truppsämjan som i sin tur är viktigt i ett mästerskap. En sämja som verkar ha uteblivit i a-landslaget sedan Söderberg lämnade.
Några månader innan turneringen visade landslagsledningen de aktuella spelarna videos på hur Spaniens A-landslag spelade fotboll under förra sommarens "riktiga" EM-slutspel.
- Vi är inte ute efter att spela som Spaniens A-lag. Däremot kan spelarna lära sig av små detaljer som gör de spanska spelarna så svåråtkomliga och av deras trygghet med boll. Vi vill ha stort bollinnehav och kunna äga matcher, sa förbundskaptenerna inför U21-EM.
Det är bara att konstatera att de där hopklippta "inspirationsfilmerna" var ganska så lyckade. För bollägande, offensiv fotboll, det spelade man.
Det är så många som utmärkt sig positivt och som förtjänar beröm, men de tre främsta individuella anledningarna till det svenska lagets lyckade EM-slutspel är enligt mina bedömningar:
1. Marcus Berg. Motivering överflödig, but.. Sju mål på fyra matcher, men även spelmässigt var skyttekungen en starkt bidragande orsak till Sveriges positiva spel. Med självförtroendet i ryggen tog han löpningar han aldrig tagit tidigare och i semifinalen manade han på lagkamraterna i eldsjälen Wernblooms frånvaro. Steg in i turneringen som en löftesrik målspruta med ett par målproduktiva säsonger bakom sig i holländska ligan - avslutade den som U21-EM:s bäste, ohotad.
2. Rasmus Elm. Gör det svåra så löjligt enkelt. I varje situation. Visar återigen upp en otrolig potential och blixtrar stundtals till med geniala finesser. Utöver det är han så klart en pålitlig lagspelare och det största löfte svensk fotboll fått fram sedan en viss Ibrahimovic.
3. Gustav Svensson. Har utöver sina främsta defensiva marktäckande kvalitéer visat upp spelfördelande egenskaper som jag tidigare inte sett hos IFK Göteborg-mittfältaren. Har i mina ögon växt för varje match och tagit ett enormt ansvar med ideligen framhävande insatser. Är liksom Elm redo för proffsäventyr, vilket behövs för utvecklingen.
Förutom de tre ovannämnda kan jag tänka mig att Lustig, Bjärsmyr, Bengtsson, Wernbloom, Bajrami och Toivonen kan komma att få chansen i "det riktiga landslaget" inom de närmaste åren - eller i alla fall borde.
Tankarna de närmaste, sisådär tio månaderna, går för övrigt till stackars Robin Söder. Där rök guldet, Göteborg..
Längre EM-sammanfattning följer när slutspelet faktiskt är över. För hur ointressant det med svenska ögon än må vara så spelar ju faktiskt England och Tyskland final på måndag kväll. Jag säger som kapten Bjärsmyr:
- Man får väl hoppas att England vinner detta, men... alltså, fan vad ont det gör att säga, men jag tycker att vi (Sverige) är värdiga mästare.
***
Confederations Cup måtte vara en meningslös och alltför upphaussad turnering, men faktumet att jag idag njöt till fotbollsunderhållning till en ganska hög grad går inte att undgå. Under två matcher.
torsdag 25 juni 2009
Spelare för spelare, England mot Sverige
Ett bättre scenario gick inte att föreställa sig.
När jag i mars månad beställde biljetter till den ena semifinalen - den på nygamla Ullevi - gjorde jag det i hopp om att England skulle gå segrande ur sin grupp, samtidigt som svenskarna skulle sluta grupptvåa i sin respektive.
Nu är vi där, men vad är det vi egentligen går tillmötes? Kan det svenska laget som redan överträffat allas förväntningar påverka engelsmännen, vars trupp är fullsmockad med ordinarie Premier League-spelare?
När England steg in i turneringen gjorde man det med höga förhoppningar, både från sig själva och från mästerskapspubliken. Det var ett namnkunnigt, favorittippat engelskt landslag med pressen på sig. Förväntningar som inte riktigt har upplevts. In i finalslutspelet går nu ett underpresterande landslag med i princip en enda bra halvlek på halsen. En halvlek mot Spanien som man nu lutar sig tillbaka mot och undervärderar sina semifinalmotståndare på ett högmodigt sätt. Detta trots att det är turneringens hitintills bäst spelande lag man ställs emot. Men - om engelsmännen inte tar Sverige på allvar underlättar det inte för någon annan än svenskarna. Att slå ur underläge är något svenska landslag gjort förr - senaste gången för så sent som två dagar sedan.
Men om vi lämnar det mentala utanför och ägnar oss åt en mer fysisk, individuell jämförelse då?
Johan Dahlin är en fullt kompetent målvakt med godtyckliga grundegenskaper. Spelet med fötterna kan förbättras, vilket är ett område även målvaktskollegan Joe Hart haft problem med under turneringen. Dahlin och Hart är två liknande målvaktstyper, med skillnaden att den senare är ett eller två snäpp bättre på i stort sett varje punkt.
Johan Dahlin √√
Joe Hart √√√√
–––
På högerbackpositionen imponerar inget av lagen. Även om Lustig ofta fyller på i anfallen och kommer till inlägg har han sett tvehågsen och lite vilsekommen ut försvarsmässigt. Jag har inte märkbart imponerats av Rosenborg-försvararen och jag förstår faktiskt inte bland annat West Ham och Fulhams intresse i honom som rapporterades förra sommaren. Att Stuart Pearces första högerbacksalternativ Martin Cranie (Portsmouth) ursprungligen är mittback bekräftar det faktum att England saknar en naturlig högerback, och är som jag ser det den enda stora svaghet laget har - på pappret, återigen. Det hade varit guld värt med virvelvinden Bajrami mot denne Cranie, nu får Martin Olsson gå in och bevisa sig.
Mikael Lustig √√
Martin Cranie √√
Kapten Bjärsmyr känns vidunderligt, lite Teddy Lucicskt stabil och bidrar med ett viktigt lugn och en positionssäkerhet likt den förre landslagsbacken. Inte något fysiskt praktexemplar och kan förbättra sin snabbhet och sitt fysiska mod en aning. Den dag då han är färdigt utvecklad är han given startspelare i "det stora landslaget". Likt Bjärsmyr utgör svenskt försvars framtid gör City-försvararen Micah Richards det i England. Monstruöse Richards är ohotad turneringens bäste försvarare. Fysiska fantomen inte funnit sig tillrätta under Mark Hughes i City, men vidareutvecklar han den goda form han visat upp i mästerskapet till kommande ligasäsong har City en av Premier Leagues bästa mittbackar. Med sin styrka, snabbhet och spänst utan motstycke har han definitivt förutsättningarna.
Mattias Bjärsmyr √√√√
Micah Richards √√√√√
Rasmus Bengtssons säkerhet i passningsspelet är en betydelsefull nyckel i den svenska uppbyggnadsfasen, och han är samtidigt som han är en lugn och talangfull mittback även ett anfallsvapen för Sverige. Richards mittbackskompanjon torde bli Nedum Onouha (även han Man City), som är en liknande mittbackstyp, men något spelskickligare än sin kollega. Dock besitter han inte samma fysiska färdigheter som Richards.
Rasmus Bengtsson √√√
Nedum Onouha √√√√
Emil Johansson har varit en positiv överraskning i det svenska laget, och det är tydligt att han är en favorit hos Jörgen Lennartsson. Mot Serbien "dödade han Tosic", enligt förbundskaptenen, och visst, serbernas yrväder var faktiskt helt osynlig. I den matchen var Johansson mer framfusig i sitt offensiva spel än tidigare, något som behövs även mot engelsmännen. I James Milner har han en rejäl utmaning, som ska bli intressant att se hur han tacklar. Engelske vänsterbacken Kieran Gibbs har tagit ett stort steg under säsongen i Arsenal när ordinarie Gael Clichy saknats. En offensiv, frejdig ytterback som är omskolad yttermittfältare vilket gynnar honom. Farligt känslig vänsterfot. Försvarsmässigt finns det mer att önska.
Emil Johansson √√√
Kieran Gibbs √√√
–––
Det är lite svårt att utgå ifrån tidigare matcher vem som kommer att ersätta Wernbloom centralt, men en del talar för att Elm kan komma att flyttas in ett snäpp - Wernblooms mogna klokhet behövs centralt och endast Elm kan mäta sig med den, typ - vilket lämnar ett hål kvar på högermittfältet. Guillermo Molins är en slitstark, snabb, fysisk yttermittfältare vars längd dessutom kan utnyttjas vid fasta situationer. Men någon Elm på yttermittfältet är han definitivt inte. Viktigt att han hjälper Lustig i defensiven mot Walcott. Högerkanten är nu lite av Sveriges akilleshäl vill jag tyvärr påstå. England spelar med två offensiva yttrar/nästan anfallare, och till höger lär Milner husera - liksom det såg ut i andra mot Spanien. Den allroundskicklige engelsmannen är en av turneringens bästa spelare så här långt, och bidrar med både en, två och tre viktiga dimensioner i Englands offensiv. Defensivt finns det inte heller mycket att klaga på hos den löpstarke högermittfältaren.
Guillermo Molins √√
James Milner √√√√√
Medan Sverige spelar med två centrala mittfältare väljer engelsmännen att ställa upp med en defensiv balansspelare strax bakom de två något offensivare mittfältarna. Alltså är England en man mer på mittens rike, och bedömningen görs mer vidsträckt och gruppslig.
Wernbloom kommer att saknas, helt klart, även om Elm är en pålitlig, hårt arbetande mittfältare. Elm har potentialen att pressa och stressa det engelska tre-manna-mittfältet, vilket är en nyckelfaktor för svensk framgång. Gustav Svensson har varit bland Sveriges bästa spelare under mästerskapet och håller en otroligt hög lägstanivå. Löper, täcker ytor och tacklar föredömlig i en defensiv mittfältsroll. Tobias Linderoths arvtagare i "det stora landslaget" - om inte Danne Andersson håller på tills han är 50 vill säga, för då går givetvis han före sju dagar i veckan.
Rasmus Elm √√√√
Gustav Svensson √√√√
Engelsk balansspelare i Tom Huddlestones frånvaro är alltså Fabrice Muamba. Muamba som var planens gigant mot Spanien i Göteborg. Jag såg England-Finland i efterhand där Boltonmittfältaren var ganska anonym - ja, dålig rent ut sagt - och jag vet inte vad Pearce gjorde med honom inför Spanien-matchen men han var som en helt annan spelare. Viktig bolluppsamlare som jobbar i det tysta strax bakom mer kreativa Cattermole (eller ja..) och Noble. I just offensiv spelriktning blir han lätt stressad och slår iväg enkla bollar med press på sig. Alltså finns där en liten svaghet i Englands uppbyggnadsspel som Sverige kan utnyttja, om det svenska mittfältet ligger tätt inpå. Samma är det med Cattermole som lätt blir frustrerad, och när han blir det är han väldigt oberäknelig, i negativ bemärkelse. Han är faktiskt ingen utmärkande passningsspelare, har inget rungande skott och är ganska långsam. Cattermole ställs på plan mycket på grund av sin enorma löpstyrka och kämpaglöd, och är en nyttig spelare att ha på mittfältet. Jag är lite förvånad att Pearce ger plats åt både Muamba och Cattermole, som båda har sina styrkor i det defensiva, och skulle eventuellt hellre sett en kreativare och passningsdugligare spelare som Craig Gardner i Cattermoles ställe - även om Cattermoles vilja är översinnlig och fantastisk att se. Spelsystemet England använder sig av och sättet man vill spela på fungerar bättre med två spelskickliga kreatörer. Noble är den som ska få fram de där bollarna, genomstickarna till Agbonlahor och Walcott och som ska föra det engelska spelet och bollinnehavet. En roll han inte riktigt kommit till rätta i så här långt. Men kapaciteten finns ju där. En nyckelspelare om England ska ha möjlighet till semifinal -som finalseger.
Fabrice Muamba √√√
Lee Cattermole √√
Mark Noble √√√√
Martin Olsson kommer med all säkerhet ta Bajramis plats till vänster på mittfältet. Det är ingen naturlig position för Blackburn-vänsterbacken, men hans främsta styrkor gör sig bäst offensivt och gör han en lika energisk insats som inhoppet mot Italien är han en fullgod ersättare. Han är nog dessutom till mer hjälp i försvaret för Johansson, vilket kommer att behövas mot Milner/Walcott som lär skifta kant tidtals. Sen gör det inget om han gör typ - så här. Theo Walcott behöver utrymme för sin snabbhet. Om Lustig och Molins kan stänga till där är han inte något större hot. Även om han som bekant blixtrar till emellanåt. Högstanivån är skyhög, men den har vi inte riktigt sett något av ännu.
Martin Olsson √√√
Theo Walcott √√√√
–––
Gabriel Agbonlahor är frisk, enligt Pearce. Det betyder inte att det blir Aston Villa-anfallaren som startar fredag kväll. Varken i matchen mot Finland eller den halvtimmen han spelade mot Spanien övertygade han, medan inhoppande Frazier Campbell nätade och gjorde bra ifrån sig. Englands spel fungerar bättre med Campbell som spetsanfallare, men Agbonlahors snabbhet kan ställa till det för svenska mittlåset och jag tror att han går i främsta laget.
Varken Marcus Berg eller Ola Toivonen behöver någon närmare beskrivning, jag nöjer mig så här; Bergs facit - 3 matcher, 5 mål. Toivonens facit - 3 matcher, 2 mål.
Marcus Berg √√√√√
Ola Toivonen √√√√
Gabriel Agbonlahor √√√√
Totala antalet:
Sverige 38 bockar.
England 40 bockar.
Notera att betygsättningen inte endast är baserad på grundkapacitet, utan även daglig form spelar in i bedömningen. Trots det - jämför du Englands prestation spelmässigt hittills i turneringen överglänses den ganska tydligt av vad det svenska "nya landslaget" har presterat sett till förväntningarna - är det engelska totalbetyget spelare för spelare högre.
En nyckelfaktor för Sverige är aggressiv press på mittplan. Därför kommer inte Harbuzi starta, och därför kommer Elm flyttas in i mitten. Lyckas svenskarna även plocka upp och följa sin markering på defensiva fasta är ännu mer vunnet. Inga fler sådana baklängesmål, tack. Det har vi inte råd med.
Nu ser jag oerhört mycket fram emot en härlig inramning och förhoppningsvis en underhållande U21-semifinal på Gamla Ullevi imorgon kväll.
När jag i mars månad beställde biljetter till den ena semifinalen - den på nygamla Ullevi - gjorde jag det i hopp om att England skulle gå segrande ur sin grupp, samtidigt som svenskarna skulle sluta grupptvåa i sin respektive.
Nu är vi där, men vad är det vi egentligen går tillmötes? Kan det svenska laget som redan överträffat allas förväntningar påverka engelsmännen, vars trupp är fullsmockad med ordinarie Premier League-spelare?
När England steg in i turneringen gjorde man det med höga förhoppningar, både från sig själva och från mästerskapspubliken. Det var ett namnkunnigt, favorittippat engelskt landslag med pressen på sig. Förväntningar som inte riktigt har upplevts. In i finalslutspelet går nu ett underpresterande landslag med i princip en enda bra halvlek på halsen. En halvlek mot Spanien som man nu lutar sig tillbaka mot och undervärderar sina semifinalmotståndare på ett högmodigt sätt. Detta trots att det är turneringens hitintills bäst spelande lag man ställs emot. Men - om engelsmännen inte tar Sverige på allvar underlättar det inte för någon annan än svenskarna. Att slå ur underläge är något svenska landslag gjort förr - senaste gången för så sent som två dagar sedan.
Men om vi lämnar det mentala utanför och ägnar oss åt en mer fysisk, individuell jämförelse då?
Johan Dahlin är en fullt kompetent målvakt med godtyckliga grundegenskaper. Spelet med fötterna kan förbättras, vilket är ett område även målvaktskollegan Joe Hart haft problem med under turneringen. Dahlin och Hart är två liknande målvaktstyper, med skillnaden att den senare är ett eller två snäpp bättre på i stort sett varje punkt.
Johan Dahlin √√
Joe Hart √√√√
–––
På högerbackpositionen imponerar inget av lagen. Även om Lustig ofta fyller på i anfallen och kommer till inlägg har han sett tvehågsen och lite vilsekommen ut försvarsmässigt. Jag har inte märkbart imponerats av Rosenborg-försvararen och jag förstår faktiskt inte bland annat West Ham och Fulhams intresse i honom som rapporterades förra sommaren. Att Stuart Pearces första högerbacksalternativ Martin Cranie (Portsmouth) ursprungligen är mittback bekräftar det faktum att England saknar en naturlig högerback, och är som jag ser det den enda stora svaghet laget har - på pappret, återigen. Det hade varit guld värt med virvelvinden Bajrami mot denne Cranie, nu får Martin Olsson gå in och bevisa sig.
Mikael Lustig √√
Martin Cranie √√
Kapten Bjärsmyr känns vidunderligt, lite Teddy Lucicskt stabil och bidrar med ett viktigt lugn och en positionssäkerhet likt den förre landslagsbacken. Inte något fysiskt praktexemplar och kan förbättra sin snabbhet och sitt fysiska mod en aning. Den dag då han är färdigt utvecklad är han given startspelare i "det stora landslaget". Likt Bjärsmyr utgör svenskt försvars framtid gör City-försvararen Micah Richards det i England. Monstruöse Richards är ohotad turneringens bäste försvarare. Fysiska fantomen inte funnit sig tillrätta under Mark Hughes i City, men vidareutvecklar han den goda form han visat upp i mästerskapet till kommande ligasäsong har City en av Premier Leagues bästa mittbackar. Med sin styrka, snabbhet och spänst utan motstycke har han definitivt förutsättningarna.
Mattias Bjärsmyr √√√√
Micah Richards √√√√√
Rasmus Bengtssons säkerhet i passningsspelet är en betydelsefull nyckel i den svenska uppbyggnadsfasen, och han är samtidigt som han är en lugn och talangfull mittback även ett anfallsvapen för Sverige. Richards mittbackskompanjon torde bli Nedum Onouha (även han Man City), som är en liknande mittbackstyp, men något spelskickligare än sin kollega. Dock besitter han inte samma fysiska färdigheter som Richards.
Rasmus Bengtsson √√√
Nedum Onouha √√√√
Emil Johansson har varit en positiv överraskning i det svenska laget, och det är tydligt att han är en favorit hos Jörgen Lennartsson. Mot Serbien "dödade han Tosic", enligt förbundskaptenen, och visst, serbernas yrväder var faktiskt helt osynlig. I den matchen var Johansson mer framfusig i sitt offensiva spel än tidigare, något som behövs även mot engelsmännen. I James Milner har han en rejäl utmaning, som ska bli intressant att se hur han tacklar. Engelske vänsterbacken Kieran Gibbs har tagit ett stort steg under säsongen i Arsenal när ordinarie Gael Clichy saknats. En offensiv, frejdig ytterback som är omskolad yttermittfältare vilket gynnar honom. Farligt känslig vänsterfot. Försvarsmässigt finns det mer att önska.
Emil Johansson √√√
Kieran Gibbs √√√
–––
Det är lite svårt att utgå ifrån tidigare matcher vem som kommer att ersätta Wernbloom centralt, men en del talar för att Elm kan komma att flyttas in ett snäpp - Wernblooms mogna klokhet behövs centralt och endast Elm kan mäta sig med den, typ - vilket lämnar ett hål kvar på högermittfältet. Guillermo Molins är en slitstark, snabb, fysisk yttermittfältare vars längd dessutom kan utnyttjas vid fasta situationer. Men någon Elm på yttermittfältet är han definitivt inte. Viktigt att han hjälper Lustig i defensiven mot Walcott. Högerkanten är nu lite av Sveriges akilleshäl vill jag tyvärr påstå. England spelar med två offensiva yttrar/nästan anfallare, och till höger lär Milner husera - liksom det såg ut i andra mot Spanien. Den allroundskicklige engelsmannen är en av turneringens bästa spelare så här långt, och bidrar med både en, två och tre viktiga dimensioner i Englands offensiv. Defensivt finns det inte heller mycket att klaga på hos den löpstarke högermittfältaren.
Guillermo Molins √√
James Milner √√√√√
Medan Sverige spelar med två centrala mittfältare väljer engelsmännen att ställa upp med en defensiv balansspelare strax bakom de två något offensivare mittfältarna. Alltså är England en man mer på mittens rike, och bedömningen görs mer vidsträckt och gruppslig.
Wernbloom kommer att saknas, helt klart, även om Elm är en pålitlig, hårt arbetande mittfältare. Elm har potentialen att pressa och stressa det engelska tre-manna-mittfältet, vilket är en nyckelfaktor för svensk framgång. Gustav Svensson har varit bland Sveriges bästa spelare under mästerskapet och håller en otroligt hög lägstanivå. Löper, täcker ytor och tacklar föredömlig i en defensiv mittfältsroll. Tobias Linderoths arvtagare i "det stora landslaget" - om inte Danne Andersson håller på tills han är 50 vill säga, för då går givetvis han före sju dagar i veckan.
Rasmus Elm √√√√
Gustav Svensson √√√√
Engelsk balansspelare i Tom Huddlestones frånvaro är alltså Fabrice Muamba. Muamba som var planens gigant mot Spanien i Göteborg. Jag såg England-Finland i efterhand där Boltonmittfältaren var ganska anonym - ja, dålig rent ut sagt - och jag vet inte vad Pearce gjorde med honom inför Spanien-matchen men han var som en helt annan spelare. Viktig bolluppsamlare som jobbar i det tysta strax bakom mer kreativa Cattermole (eller ja..) och Noble. I just offensiv spelriktning blir han lätt stressad och slår iväg enkla bollar med press på sig. Alltså finns där en liten svaghet i Englands uppbyggnadsspel som Sverige kan utnyttja, om det svenska mittfältet ligger tätt inpå. Samma är det med Cattermole som lätt blir frustrerad, och när han blir det är han väldigt oberäknelig, i negativ bemärkelse. Han är faktiskt ingen utmärkande passningsspelare, har inget rungande skott och är ganska långsam. Cattermole ställs på plan mycket på grund av sin enorma löpstyrka och kämpaglöd, och är en nyttig spelare att ha på mittfältet. Jag är lite förvånad att Pearce ger plats åt både Muamba och Cattermole, som båda har sina styrkor i det defensiva, och skulle eventuellt hellre sett en kreativare och passningsdugligare spelare som Craig Gardner i Cattermoles ställe - även om Cattermoles vilja är översinnlig och fantastisk att se. Spelsystemet England använder sig av och sättet man vill spela på fungerar bättre med två spelskickliga kreatörer. Noble är den som ska få fram de där bollarna, genomstickarna till Agbonlahor och Walcott och som ska föra det engelska spelet och bollinnehavet. En roll han inte riktigt kommit till rätta i så här långt. Men kapaciteten finns ju där. En nyckelspelare om England ska ha möjlighet till semifinal -som finalseger.
Fabrice Muamba √√√
Lee Cattermole √√
Mark Noble √√√√
Martin Olsson kommer med all säkerhet ta Bajramis plats till vänster på mittfältet. Det är ingen naturlig position för Blackburn-vänsterbacken, men hans främsta styrkor gör sig bäst offensivt och gör han en lika energisk insats som inhoppet mot Italien är han en fullgod ersättare. Han är nog dessutom till mer hjälp i försvaret för Johansson, vilket kommer att behövas mot Milner/Walcott som lär skifta kant tidtals. Sen gör det inget om han gör typ - så här. Theo Walcott behöver utrymme för sin snabbhet. Om Lustig och Molins kan stänga till där är han inte något större hot. Även om han som bekant blixtrar till emellanåt. Högstanivån är skyhög, men den har vi inte riktigt sett något av ännu.
Martin Olsson √√√
Theo Walcott √√√√
–––
Gabriel Agbonlahor är frisk, enligt Pearce. Det betyder inte att det blir Aston Villa-anfallaren som startar fredag kväll. Varken i matchen mot Finland eller den halvtimmen han spelade mot Spanien övertygade han, medan inhoppande Frazier Campbell nätade och gjorde bra ifrån sig. Englands spel fungerar bättre med Campbell som spetsanfallare, men Agbonlahors snabbhet kan ställa till det för svenska mittlåset och jag tror att han går i främsta laget.
Varken Marcus Berg eller Ola Toivonen behöver någon närmare beskrivning, jag nöjer mig så här; Bergs facit - 3 matcher, 5 mål. Toivonens facit - 3 matcher, 2 mål.
Marcus Berg √√√√√
Ola Toivonen √√√√
Gabriel Agbonlahor √√√√
Totala antalet:
Sverige 38 bockar.
England 40 bockar.
Notera att betygsättningen inte endast är baserad på grundkapacitet, utan även daglig form spelar in i bedömningen. Trots det - jämför du Englands prestation spelmässigt hittills i turneringen överglänses den ganska tydligt av vad det svenska "nya landslaget" har presterat sett till förväntningarna - är det engelska totalbetyget spelare för spelare högre.
En nyckelfaktor för Sverige är aggressiv press på mittplan. Därför kommer inte Harbuzi starta, och därför kommer Elm flyttas in i mitten. Lyckas svenskarna även plocka upp och följa sin markering på defensiva fasta är ännu mer vunnet. Inga fler sådana baklängesmål, tack. Det har vi inte råd med.
Nu ser jag oerhört mycket fram emot en härlig inramning och förhoppningsvis en underhållande U21-semifinal på Gamla Ullevi imorgon kväll.
onsdag 24 juni 2009
Tre plus - tre minus, Sunderland
Det kan kännas inaktuellt och aningen ointressant i dessa U21-tider med Berg och gänget som nu nyfrälst landets alla fotbollsengagerade. Men vi har ju faktiskt en hel klase Premier League-lag anno 08/09 som ännu inte har sammanfattats. Konceptet förändras aningsvis i en mer aktualiserad och framåtsträvande klang.
Sunderland på plats 16 - tre positiva:
1. Newcastle åkte ur. Efter en i många avseenden negativ säsong för Sunderlands del får man glädjas åt rivalernas motgångar och bortovaro nästkommande säsong. Att nordostrivalerna Newcastle (även Boro, som jag dock upplever att supportrarna har en positivare relation till) degraderades och tvingas spenderade nästa år i Championship var som en halv ligaseger för Sunderlandfansen.
2. Att man trots en undermålig säsong klarade sig kvar. Tro det eller ej, men ovanstående punkt är ett större glädjeämne för Sunderlands supportrar. Det är så dagens fotbollsvärld - men framförallt fotbollsengland - ser ut. Man hatar mer än att älska, och man glädjas mer över antagonisternas motgångar än sina egna framgångar. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Tyvärr.
3. Framtiden. Den i mångt och mycket kaosartade säsongen 08/09 ska klubben snabbt glömma. Framåt är den enda riktningen man ska se emot (om inte för föregående punkter), för efter anställningen av Steve Bruce som manager ser det positivt ut för "Black Cats". Det rensas rejält i truppen, och med ett antal nyförvärv kan nästa år bli en intressant saga ur Sunderlandögon sett. Amerikanen Ellis Shorts fullständiga övertagande som klubbägare bidrar med sportsliga såsom ekonomiska möjligheter.
Sunderland - tre negativa:
1. Roy Keanes avgång i långsiktig bemärkelse. När det tidigare Man United-råskinnet tog över Sunderland 2006 var det ett sjunkande skepp han hade att göra med. Trots att säsongsinledningen inte gick som förväntat efter spelarköp för över £80 miljoner ska man inte glömma vad Keane gjort för klubben. Att ha fört en klubb från bottenträsket i Championship upp i Premier League bevisar kompetensen Keane trots allt besitter som manager. Mycket talar för att han nu istället gör samma resa med Ipswich.
2. Spelartruppens inställning och uttalanden. Problembarn som Chimbonda (gick ut och sa till pressen att han ville gå till Lyon, såldes tillbaka till Spurs), Diouf (gnällspiken som är ett utmärkt exempel på hur man inställningsmässigt INTE ska bete sig som fotbollsspelare, såldes till Blackburn) och Ferdinand (gjorde flertalet negativa utlåtanden om klubben i TV-intervjuer) har bidragit med en negativ truppsämja, något som inte direkt underlättat i kampen om förnyat kontrakt.
3. Målskyttet. Endast Middlesbrough (28) gjorde färre mål än Sunderland (34, liksom Wigan) i ligan. 20 av de 34 gjordes av anfallsparet Cissé/Jones. När klubben av någon mysteriös anledning - klubben har inte ekonomiska bekymmer - valde att inte köpa loss Cissé är en hög transferprioritet för Bruce att skaffa sig en kallblodig måltjuv intill Kenwyne Jones. Typ - Marcus Berg.
Salt på såren:
Rivalklubben Newcastle hade nyss åkt ur Premier League. Mike Ashley hade ställt till det så mycket ekonomisk för både sig själv och för klubben att han var tvungen att sälja densamma. En nordostengelsk affärsman och Magpiessupporter vid namn Rick Parkinson ryktades vara beredd att köpa Newcastle för £150 miljoner. Något som Mike Ashley, som var väldigt angelägen om att göra sig av med ägarskapet, glädjes över och hade en optimistisk ställning till. Innan det visade sig att den påstådda affärsmannen egentligen hette Richard Parker och var ett hängivet Sunderlandfan som endast var ute efter att göra narr av faktumet att Newcastle åkt ur Premier League. "We haven't had a great deal to shout about in the last 16 years or so at Sunderland, but this summer has, without doubt, made up for all those years of hurt. Newcastle's plight, as difficult as it is for their fans, is music to our ears. We could easily have gone down on the final day as well, but that makes it all the funnier for Sunderland fans and nobody can really blame us for milking it for as long as we possibly can."
Sunderland på plats 16 - tre positiva:
1. Newcastle åkte ur. Efter en i många avseenden negativ säsong för Sunderlands del får man glädjas åt rivalernas motgångar och bortovaro nästkommande säsong. Att nordostrivalerna Newcastle (även Boro, som jag dock upplever att supportrarna har en positivare relation till) degraderades och tvingas spenderade nästa år i Championship var som en halv ligaseger för Sunderlandfansen.
2. Att man trots en undermålig säsong klarade sig kvar. Tro det eller ej, men ovanstående punkt är ett större glädjeämne för Sunderlands supportrar. Det är så dagens fotbollsvärld - men framförallt fotbollsengland - ser ut. Man hatar mer än att älska, och man glädjas mer över antagonisternas motgångar än sina egna framgångar. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Tyvärr.
3. Framtiden. Den i mångt och mycket kaosartade säsongen 08/09 ska klubben snabbt glömma. Framåt är den enda riktningen man ska se emot (om inte för föregående punkter), för efter anställningen av Steve Bruce som manager ser det positivt ut för "Black Cats". Det rensas rejält i truppen, och med ett antal nyförvärv kan nästa år bli en intressant saga ur Sunderlandögon sett. Amerikanen Ellis Shorts fullständiga övertagande som klubbägare bidrar med sportsliga såsom ekonomiska möjligheter.
Sunderland - tre negativa:
1. Roy Keanes avgång i långsiktig bemärkelse. När det tidigare Man United-råskinnet tog över Sunderland 2006 var det ett sjunkande skepp han hade att göra med. Trots att säsongsinledningen inte gick som förväntat efter spelarköp för över £80 miljoner ska man inte glömma vad Keane gjort för klubben. Att ha fört en klubb från bottenträsket i Championship upp i Premier League bevisar kompetensen Keane trots allt besitter som manager. Mycket talar för att han nu istället gör samma resa med Ipswich.
2. Spelartruppens inställning och uttalanden. Problembarn som Chimbonda (gick ut och sa till pressen att han ville gå till Lyon, såldes tillbaka till Spurs), Diouf (gnällspiken som är ett utmärkt exempel på hur man inställningsmässigt INTE ska bete sig som fotbollsspelare, såldes till Blackburn) och Ferdinand (gjorde flertalet negativa utlåtanden om klubben i TV-intervjuer) har bidragit med en negativ truppsämja, något som inte direkt underlättat i kampen om förnyat kontrakt.
3. Målskyttet. Endast Middlesbrough (28) gjorde färre mål än Sunderland (34, liksom Wigan) i ligan. 20 av de 34 gjordes av anfallsparet Cissé/Jones. När klubben av någon mysteriös anledning - klubben har inte ekonomiska bekymmer - valde att inte köpa loss Cissé är en hög transferprioritet för Bruce att skaffa sig en kallblodig måltjuv intill Kenwyne Jones. Typ - Marcus Berg.
Salt på såren:
Rivalklubben Newcastle hade nyss åkt ur Premier League. Mike Ashley hade ställt till det så mycket ekonomisk för både sig själv och för klubben att han var tvungen att sälja densamma. En nordostengelsk affärsman och Magpiessupporter vid namn Rick Parkinson ryktades vara beredd att köpa Newcastle för £150 miljoner. Något som Mike Ashley, som var väldigt angelägen om att göra sig av med ägarskapet, glädjes över och hade en optimistisk ställning till. Innan det visade sig att den påstådda affärsmannen egentligen hette Richard Parker och var ett hängivet Sunderlandfan som endast var ute efter att göra narr av faktumet att Newcastle åkt ur Premier League. "We haven't had a great deal to shout about in the last 16 years or so at Sunderland, but this summer has, without doubt, made up for all those years of hurt. Newcastle's plight, as difficult as it is for their fans, is music to our ears. We could easily have gone down on the final day as well, but that makes it all the funnier for Sunderland fans and nobody can really blame us for milking it for as long as we possibly can."
lördag 20 juni 2009
Skillnad på filmning och förstärkning?
Barnungen Balotelli kallar filmande Wernbloom för barnunge, varefter Wernbloom kastar tillbaka nappen till barnungen Balotelli genom att i sin tur kalla honom för barnunge och "dum i huvudet".
Nappen hamnar av någon anledning hos Ola Toivonen, som - sittandes i Wernblooms glashus - anklagar italienarna för att ha en väldig tendens att lägga sig ned och filma.
Rumskamraterna verkar ha skilda åsikter vad gäller filmningar. "En del av spelet", anser Wernbloom, medan Toivonen irriterar sig på italienarnas maskningsmetoder och filmningsfallenheter.
Mitt personliga ställningstagande i den ständigt pågående - men då och då mer uppflugna - filmningsfrågan har alltid varit negativt, och är fortfarande. Samtidigt måste man inse att det är en del av det psykologiska spelet på planen. Jag talar inte om skamliga, uppenbara simuleringar likt en annan Rivaldo eller en yngre, omognare Cristiano Ronaldo. Jag talar om förstärkningar av något som från början inte är regelrätt, vilket är vad som berörs i det behandlade fallet med Wernbloom. Svensken förstärker en regelvidrig situation för att vinna det egna laget fördelar. Enligt regelboken är efterslängar en illegitim förseelse som också ska bestraffas.
Förseelsen framstår som värre än vad den är till följd av att Wernbloom förstärker situationen, något som italienarna själva är - och var under matchen, som Toivonen antyder - väldigt duktiga på, även om jag själv tycker att dessa förstärkningar på italiensk nivå ofta går till en alltför hög, uppenbar grad.
Jag kan bli riktigt irriterad både när det sker till Arsenals nackdel (i vilket fall det handlar mer om subjektivitet än vad det gör i det berörda fallet) och i neutrala sammanhang, och jag tycker att det är fult och oärligt, men jag har mer och mer insett att det mentala spelet spelar en allt viktigare roll i dagens fotboll - vilket jag kan tycka om.
Wernbloom tacklade, psykade och filmade Italiens främste av planen. Lika självklar strategin var att få Balotelli ur balans, lika självklart var det att just Wernbloom skulle tilldelas och genomföra uppgiften.
Få spelare går motståndarspelare så mycket på nerverna som nyblivne AZ-proffset, och få spelare är så lättretade och obalanserade som den italienske supertalangen. Att få en valpig, ständigt kokande vulkan ur balans gick på en halvtimme.
Utvisningen var hårt dömd och domaren borde ha nöjt sig med en varning, men ihågkommas bör att samme Balotelli inte långt tidigare utdelat både en hög armbåge och en hård tackling vilket han åtminstone i något av fallen borde ha varnats för. När han sedan indignerat och väldigt icke-italienskt efterslänger både en och två gånger ger han bevis på sin dumdristighet och labilitet, och jag kan - med en gnutta subjektivitet givetvis - tycka att han förtjänar det röda kortet.
Och som sagt, kloke Wernbloom förstärker trovärdigt, och visar prov på en mycket mer italiensk mentalitet än vad Balotelli gör.
Inte många fotbollsnationaliteter är lika duktiga som Italien när det gäller att försvara en ledning - med en man mindre dessutom. Ur det perspektivet gjorde de unga svenskarna en mer än godkänd insats på midsommarafton. Små, små marginaler i det svenska målskyttet och utnyttjandet av målchanser avgjorde matchen till de kloka italienarnas fördel.
Innan jag glömmer bort det - jag måste slå ett slag för det svenska målet som inte blivit alltför medieuppmärksammat i skuggan av Balotelli/Wernbloom-dispyten och den svenska förlusten.
Såg inte varianten inövad ut? Wernbloom kikar snabbt bakom ryggen för att se om Elm befinner sig där han ska, Elm vet att Toivonen står och lurar strax bakom och Toivonen behöver inte blinka en sekund när bollen hamnar framför fötterna på honom.
Gustav Svensson och Sergej Kislyaks projektiler i all ära; i mina ögon konkurrerar två värmlänningar om turneringens vackraste mål så här långt. Vi har Berg. Och vi har Toivonen. Vackra spelmål är jag väldigt svag för.
Blackburns Martin Olsson gjorde ett kanoninhopp som vänstermittfältare (!) och visade god vilja efter att ha blivit petad två matcher i följd. För mig är inte frågan om Olsson ska/får starta mot Serbien. Det är en fråga om vilken position han ska/kommer att få starta på.
***
Jag besökte Gamla Ullevi i torsdags.
Nöjd med mitt köp av mästerskapets officiella magasin satt jag och bror min och ögnade igenom de båda lagens trupper och diskuterade fram och tillbaka om eventuella startspelare. Faktumet att ha sett de båda lagens öppningsmatcher vägde över till min fördel, och farhågan att Walcott skulle förpassas till bänken till följd av sin svaga insats i första halvleken mot finnarna förvandlades omkring 20.42 till en förväntad besvikelse.
Spelaren jag ur en personlig, partisk synvinkel fick följa under matchen blev istället Kieran Gibbs.
En bit in i matchen upptäckte jag med förvåning att mina känslor ville mittfältsdynamon Lee Cattermole väl. Wiganspelaren som jag framför televisionen på lördagar odlat en stark vedervilja mot på grund av dennes brutala omänsklighet och hänsynslösa tacklingar.
Är det sådana här spelares kämpaglöd och vilja man endast kan charmeras av på plats?
Det var ingen sprudlande, omåttligt fartfylld tillställning. Avvaktande från båda håll till en början, även om matchen vaknade till en aning när Onouha juste bakåtpassade målvakten Joe Hart, som med nöd och näppe glidtacklande räddade ett baklängesmål. Den gången var det inte City-målvaktens fel, men när han tidigt i andra var ute och virrade hade han inte någon annan att skylla. Inte heller när han spred bollarna bland spanjorer på sina utkast och utsparkar.
Joe Hart är en bra målvakt och är det engelska a-landslagets självklara förstapost i framtiden. Vad som saknats under den andra halvan av säsongen är matchträning och självförtroende. Något som grundlades när klubben i januari valde att lägga pengar och satsa på Given som förstemålvakt. Det var synd för Hart, och det var synd för England.
Harts tid kommer och han plockade de flesta enklare prövningar, men när han under vissa delar av matchen såg osäker ut påmindes jag om engelsk fotbolls bristfälligheter på målvaktssidan för tillfället.
Något som blev än påtagligare under halvtidsunderhållningen. För det var just halvtidsunderhållning vi bjöds på när lagens avbytare besteg planen för att värma upp och bolla till varandra. Engelske reserv -tillika Peterboroughmålvakten Joe Lewis övade nämligen utsparkar. När halvtidsvilan efter en kvart var slut hade den gängliga målvakten varit i planens alla hörn och kanter för att hämta sina förlupna bollar. Känsliga fötter? Icke. Underhållande att titta på? Yes, indeed.
Spanien gjorde mig besviken. Det engelska försvarsspelet var prickfritt och Micah Richards visade Mark Hughes varför han ska få chansen som mittback igen, men att de spanska spelarna knappt försökte att bryta igenom för att kvittera/reducera förvånade mig lika mycket som det desillusionerade mig.
Bojan byttes med rätt ut (även om resten av Gamla Ullevi inte höll med och buade ut förbundskapten López Caros beslut), inhoppande Diego Capel var totalt osynlig, Adrián Lopez hölls av någon outgrundlig anledning kvar på planen hela matchen och Mario Suarez slog bort alldeles för många bollar på det centrala mittfältet. Jurado var en frisk fläkt och var den enda spanjor som faktiskt försökte utmana och kom till avslut ett par gånger.
I övrigt ska defensiva uppsamlaren på det engelska mittfältet lyftas fram. Fabrice Muamba stod rätt, passade rätt och bröt rätt i de flesta situationerna. Jag gillar mittfältsformationen England använder sig utav, med Cattermole (i en något offensivare roll än vad han haft i Wigan) och Noble en aning högre upp i banan än Muamba.
Nämnas bör även att Pearce med sitt inbyte av Walcott förändrade - och avgjorde - matchbilden. Walcott ville visa Pearce att "jag är minsann bra nog att få starta" och när han temporyckte förbi Javi Garcia och assisterade Milner till 2-0 kändes han igen.
Milner som inte hade en av sina bättre dagar, men som ändå fick revansch för sin missade straff.
Någonstans därborta, jag lovar.
Milner vs. Asenjo.
Lille Theo då? Jodå, han fanns i närheten.
Nappen hamnar av någon anledning hos Ola Toivonen, som - sittandes i Wernblooms glashus - anklagar italienarna för att ha en väldig tendens att lägga sig ned och filma.
Rumskamraterna verkar ha skilda åsikter vad gäller filmningar. "En del av spelet", anser Wernbloom, medan Toivonen irriterar sig på italienarnas maskningsmetoder och filmningsfallenheter.
Mitt personliga ställningstagande i den ständigt pågående - men då och då mer uppflugna - filmningsfrågan har alltid varit negativt, och är fortfarande. Samtidigt måste man inse att det är en del av det psykologiska spelet på planen. Jag talar inte om skamliga, uppenbara simuleringar likt en annan Rivaldo eller en yngre, omognare Cristiano Ronaldo. Jag talar om förstärkningar av något som från början inte är regelrätt, vilket är vad som berörs i det behandlade fallet med Wernbloom. Svensken förstärker en regelvidrig situation för att vinna det egna laget fördelar. Enligt regelboken är efterslängar en illegitim förseelse som också ska bestraffas.
Förseelsen framstår som värre än vad den är till följd av att Wernbloom förstärker situationen, något som italienarna själva är - och var under matchen, som Toivonen antyder - väldigt duktiga på, även om jag själv tycker att dessa förstärkningar på italiensk nivå ofta går till en alltför hög, uppenbar grad.
Jag kan bli riktigt irriterad både när det sker till Arsenals nackdel (i vilket fall det handlar mer om subjektivitet än vad det gör i det berörda fallet) och i neutrala sammanhang, och jag tycker att det är fult och oärligt, men jag har mer och mer insett att det mentala spelet spelar en allt viktigare roll i dagens fotboll - vilket jag kan tycka om.
Wernbloom tacklade, psykade och filmade Italiens främste av planen. Lika självklar strategin var att få Balotelli ur balans, lika självklart var det att just Wernbloom skulle tilldelas och genomföra uppgiften.
Få spelare går motståndarspelare så mycket på nerverna som nyblivne AZ-proffset, och få spelare är så lättretade och obalanserade som den italienske supertalangen. Att få en valpig, ständigt kokande vulkan ur balans gick på en halvtimme.
Utvisningen var hårt dömd och domaren borde ha nöjt sig med en varning, men ihågkommas bör att samme Balotelli inte långt tidigare utdelat både en hög armbåge och en hård tackling vilket han åtminstone i något av fallen borde ha varnats för. När han sedan indignerat och väldigt icke-italienskt efterslänger både en och två gånger ger han bevis på sin dumdristighet och labilitet, och jag kan - med en gnutta subjektivitet givetvis - tycka att han förtjänar det röda kortet.
Och som sagt, kloke Wernbloom förstärker trovärdigt, och visar prov på en mycket mer italiensk mentalitet än vad Balotelli gör.
Inte många fotbollsnationaliteter är lika duktiga som Italien när det gäller att försvara en ledning - med en man mindre dessutom. Ur det perspektivet gjorde de unga svenskarna en mer än godkänd insats på midsommarafton. Små, små marginaler i det svenska målskyttet och utnyttjandet av målchanser avgjorde matchen till de kloka italienarnas fördel.
Innan jag glömmer bort det - jag måste slå ett slag för det svenska målet som inte blivit alltför medieuppmärksammat i skuggan av Balotelli/Wernbloom-dispyten och den svenska förlusten.
Såg inte varianten inövad ut? Wernbloom kikar snabbt bakom ryggen för att se om Elm befinner sig där han ska, Elm vet att Toivonen står och lurar strax bakom och Toivonen behöver inte blinka en sekund när bollen hamnar framför fötterna på honom.
Gustav Svensson och Sergej Kislyaks projektiler i all ära; i mina ögon konkurrerar två värmlänningar om turneringens vackraste mål så här långt. Vi har Berg. Och vi har Toivonen. Vackra spelmål är jag väldigt svag för.
Blackburns Martin Olsson gjorde ett kanoninhopp som vänstermittfältare (!) och visade god vilja efter att ha blivit petad två matcher i följd. För mig är inte frågan om Olsson ska/får starta mot Serbien. Det är en fråga om vilken position han ska/kommer att få starta på.
***
Jag besökte Gamla Ullevi i torsdags.
Nöjd med mitt köp av mästerskapets officiella magasin satt jag och bror min och ögnade igenom de båda lagens trupper och diskuterade fram och tillbaka om eventuella startspelare. Faktumet att ha sett de båda lagens öppningsmatcher vägde över till min fördel, och farhågan att Walcott skulle förpassas till bänken till följd av sin svaga insats i första halvleken mot finnarna förvandlades omkring 20.42 till en förväntad besvikelse.
Spelaren jag ur en personlig, partisk synvinkel fick följa under matchen blev istället Kieran Gibbs.
En bit in i matchen upptäckte jag med förvåning att mina känslor ville mittfältsdynamon Lee Cattermole väl. Wiganspelaren som jag framför televisionen på lördagar odlat en stark vedervilja mot på grund av dennes brutala omänsklighet och hänsynslösa tacklingar.
Är det sådana här spelares kämpaglöd och vilja man endast kan charmeras av på plats?
Det var ingen sprudlande, omåttligt fartfylld tillställning. Avvaktande från båda håll till en början, även om matchen vaknade till en aning när Onouha juste bakåtpassade målvakten Joe Hart, som med nöd och näppe glidtacklande räddade ett baklängesmål. Den gången var det inte City-målvaktens fel, men när han tidigt i andra var ute och virrade hade han inte någon annan att skylla. Inte heller när han spred bollarna bland spanjorer på sina utkast och utsparkar.
Joe Hart är en bra målvakt och är det engelska a-landslagets självklara förstapost i framtiden. Vad som saknats under den andra halvan av säsongen är matchträning och självförtroende. Något som grundlades när klubben i januari valde att lägga pengar och satsa på Given som förstemålvakt. Det var synd för Hart, och det var synd för England.
Harts tid kommer och han plockade de flesta enklare prövningar, men när han under vissa delar av matchen såg osäker ut påmindes jag om engelsk fotbolls bristfälligheter på målvaktssidan för tillfället.
Något som blev än påtagligare under halvtidsunderhållningen. För det var just halvtidsunderhållning vi bjöds på när lagens avbytare besteg planen för att värma upp och bolla till varandra. Engelske reserv -tillika Peterboroughmålvakten Joe Lewis övade nämligen utsparkar. När halvtidsvilan efter en kvart var slut hade den gängliga målvakten varit i planens alla hörn och kanter för att hämta sina förlupna bollar. Känsliga fötter? Icke. Underhållande att titta på? Yes, indeed.
Spanien gjorde mig besviken. Det engelska försvarsspelet var prickfritt och Micah Richards visade Mark Hughes varför han ska få chansen som mittback igen, men att de spanska spelarna knappt försökte att bryta igenom för att kvittera/reducera förvånade mig lika mycket som det desillusionerade mig.
Bojan byttes med rätt ut (även om resten av Gamla Ullevi inte höll med och buade ut förbundskapten López Caros beslut), inhoppande Diego Capel var totalt osynlig, Adrián Lopez hölls av någon outgrundlig anledning kvar på planen hela matchen och Mario Suarez slog bort alldeles för många bollar på det centrala mittfältet. Jurado var en frisk fläkt och var den enda spanjor som faktiskt försökte utmana och kom till avslut ett par gånger.
I övrigt ska defensiva uppsamlaren på det engelska mittfältet lyftas fram. Fabrice Muamba stod rätt, passade rätt och bröt rätt i de flesta situationerna. Jag gillar mittfältsformationen England använder sig utav, med Cattermole (i en något offensivare roll än vad han haft i Wigan) och Noble en aning högre upp i banan än Muamba.
Nämnas bör även att Pearce med sitt inbyte av Walcott förändrade - och avgjorde - matchbilden. Walcott ville visa Pearce att "jag är minsann bra nog att få starta" och när han temporyckte förbi Javi Garcia och assisterade Milner till 2-0 kändes han igen.
Milner som inte hade en av sina bättre dagar, men som ändå fick revansch för sin missade straff.
Någonstans därborta, jag lovar.
Milner vs. Asenjo.
Lille Theo då? Jodå, han fanns i närheten.
Foton: Fredrik Tillberg
Trots en sovande publik (med undantag av målen, Bojans utgång och Walcotts ingång) står jag fast vid åsikten att fotboll, det ska ses live.
Trots en sovande publik (med undantag av målen, Bojans utgång och Walcotts ingång) står jag fast vid åsikten att fotboll, det ska ses live.
tisdag 16 juni 2009
Summer tournaments
Fotbollsabstinensen efter de europeiska toppligornas plötsliga slut för snart en månad sedan har redan börjat ta vid, och den gör sig allt påtagligare bland fotbollsinitierade missbrukare Sverige och Europa över. Som medicin försöker två internationella turneringar släcka den värsta hungern.
Jag har personligen inte haft tiden att noggrant följa Confederations Cup, eller "För-VM" som det mer konkret och vardagligt kallas, men jag måste erkänna att varken det riktiga suget eller intresset från min sida har funnits för den förhållandevis umbärliga och onödigt inklämda turneringen.
Absolut, det är kul att se världsstjärnorna från Spanien, Brasilien och Italien med flera som man till vardags var helg ser utspridda och åtskilda i europeiska toppklubbar. Det verkar spelas en underhållande, offensiv fotboll så här långt och det är alltid roligt att se mål - och snygga dessutom. Det fyller ut tomma, regniga eftermiddagar på ett effektiv vis.
Men för att få ut max av den dragningskraft och upprymdhet man dras med inför ligafotbollen när säsongen väl gör avspark undrar jag om inte de här artificiellt sammansatta turneringarna under mästerskapsfria somrar gör mer skada än nytta. Det drygt två månader långa uppehållet från ligafotboll gör att vi insnöade fotbollsdårfinkar lägger ännu större värde och engagemang i klubbfotbollens betydelse när den väl drar igång igen. Uppehållet ger oss en paus från våra inskränkta fotbollsorienterade liv. Det gör oss välmående.
Sista - mållösa, så klart, när man väl tittar - kvarten av Spaniens uppläxning av Nya Zeeland, ett par matchsammandrag samt ungefär hälften av de gjorda målen är vad jag har åskådat av Confederations Cup så här långt. Ändå har jag inte lyckats undvika att hjärntvättas av det ständigt ljudliga tutandet som pågår på arenorna därnere. Må arrangörerna förbjuda föremålen som ådrar de där olidliga ljuden inför VM nästa sommar. Om inte kommer mästerskapets matcher inramas av tutande oväsen istället för härligt sjungande fans.
Jag vill minnas att problemet med tutorna även var uppe på tapeten i samband med Tyskland-VM för tre år sedan, då de var populära bland matchbesökarna. Om de störde den gången kommer de i Sydafrika generera i psykisk sinnesrubbning - bland såväl utländska (de afrikanska, fotbollsintresserade besökarna är redan härdade antar jag) matchfans som följare via televisionen.
***
Däremot är U21-EM en turnering jag inte kan låta bli att absorberas av och som jag omsorgsfullt försöker följa. Egen träning satte stopp för att se andra halvlek av England-Finland samt första 45 av Spanien-Tyskland igår, och motvilligt vill jag erkänna att även större delen av Sveriges premiärmatch mot vitryssarna fick åsidosättas till förmån för min egocentriska sida som valde att föra iväg mig att träna mina personliga fotbollskvalitéer. Min brådska hem räddade mig dock från att missa alla sex vackra mål, och jag fick liksom övriga ungdoms- och framtidsintresserade fotbollssvenskar ge stående ovationer till Bergs fullbordade hattrick samt skrattande jubla över Gustav Svenssons överraskande fullträff.
Fullträffen som skytteligaledaren och kompisen Marcus Berg beskrev alldeles på pricken; "Ones in a lifetime". Jag har aldrig sett IFK-mittfältaren skjuta så bra tidigare, och kommer aldrig få göra det igen.
Sammandraget har genomstuderats, och kan givetvis göras så flera gånger om med svenska ögon. Samarbetet mellan "holländska" anfallsduon Toivonen/Berg verkar stämma utmärkt, och firma Wernbloom/Svensson låste det vitryska mittfältet på ett föredömligt, nästan lite väl enkelt sätt.
Lovande öppningsmatch, sammanfattningsvis.
Det är dock fortfarande svårt att förhålla det svenska laget till vilken nivå övriga gruppkonkurrenter håller, men hur som helst kan vi konstatera att det mållösa resultatet mellan Italien och Serbien var optimalt för Sveriges del.
Jag har personligen inte haft tiden att noggrant följa Confederations Cup, eller "För-VM" som det mer konkret och vardagligt kallas, men jag måste erkänna att varken det riktiga suget eller intresset från min sida har funnits för den förhållandevis umbärliga och onödigt inklämda turneringen.
Absolut, det är kul att se världsstjärnorna från Spanien, Brasilien och Italien med flera som man till vardags var helg ser utspridda och åtskilda i europeiska toppklubbar. Det verkar spelas en underhållande, offensiv fotboll så här långt och det är alltid roligt att se mål - och snygga dessutom. Det fyller ut tomma, regniga eftermiddagar på ett effektiv vis.
Men för att få ut max av den dragningskraft och upprymdhet man dras med inför ligafotbollen när säsongen väl gör avspark undrar jag om inte de här artificiellt sammansatta turneringarna under mästerskapsfria somrar gör mer skada än nytta. Det drygt två månader långa uppehållet från ligafotboll gör att vi insnöade fotbollsdårfinkar lägger ännu större värde och engagemang i klubbfotbollens betydelse när den väl drar igång igen. Uppehållet ger oss en paus från våra inskränkta fotbollsorienterade liv. Det gör oss välmående.
Sista - mållösa, så klart, när man väl tittar - kvarten av Spaniens uppläxning av Nya Zeeland, ett par matchsammandrag samt ungefär hälften av de gjorda målen är vad jag har åskådat av Confederations Cup så här långt. Ändå har jag inte lyckats undvika att hjärntvättas av det ständigt ljudliga tutandet som pågår på arenorna därnere. Må arrangörerna förbjuda föremålen som ådrar de där olidliga ljuden inför VM nästa sommar. Om inte kommer mästerskapets matcher inramas av tutande oväsen istället för härligt sjungande fans.
Jag vill minnas att problemet med tutorna även var uppe på tapeten i samband med Tyskland-VM för tre år sedan, då de var populära bland matchbesökarna. Om de störde den gången kommer de i Sydafrika generera i psykisk sinnesrubbning - bland såväl utländska (de afrikanska, fotbollsintresserade besökarna är redan härdade antar jag) matchfans som följare via televisionen.
***
Däremot är U21-EM en turnering jag inte kan låta bli att absorberas av och som jag omsorgsfullt försöker följa. Egen träning satte stopp för att se andra halvlek av England-Finland samt första 45 av Spanien-Tyskland igår, och motvilligt vill jag erkänna att även större delen av Sveriges premiärmatch mot vitryssarna fick åsidosättas till förmån för min egocentriska sida som valde att föra iväg mig att träna mina personliga fotbollskvalitéer. Min brådska hem räddade mig dock från att missa alla sex vackra mål, och jag fick liksom övriga ungdoms- och framtidsintresserade fotbollssvenskar ge stående ovationer till Bergs fullbordade hattrick samt skrattande jubla över Gustav Svenssons överraskande fullträff.
Fullträffen som skytteligaledaren och kompisen Marcus Berg beskrev alldeles på pricken; "Ones in a lifetime". Jag har aldrig sett IFK-mittfältaren skjuta så bra tidigare, och kommer aldrig få göra det igen.
Sammandraget har genomstuderats, och kan givetvis göras så flera gånger om med svenska ögon. Samarbetet mellan "holländska" anfallsduon Toivonen/Berg verkar stämma utmärkt, och firma Wernbloom/Svensson låste det vitryska mittfältet på ett föredömligt, nästan lite väl enkelt sätt.
Lovande öppningsmatch, sammanfattningsvis.
Det är dock fortfarande svårt att förhålla det svenska laget till vilken nivå övriga gruppkonkurrenter håller, men hur som helst kan vi konstatera att det mållösa resultatet mellan Italien och Serbien var optimalt för Sveriges del.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Inlägg
